Recension: Jack, av Christina Lindström

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 268
Utgivningsdatum: 2016-03-21
Förlag: B Wahlströms
Formgivning: Cecilia Danneker Engström
ISBN: 9789132167096
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Jack är den snygga och coola killen, som är grym på innebandy och får alla tjejer han vill ha. Freja har en lite för stor näsa, en rosa stickad mössa och tycker om att titta på sälar. De är ett omaka par på papperet, men när de träffas i ett badrum på en fest kan ingen av dem värja sig. De faller handlöst för varandra och allt känns helt rätt. Men så hinner Jacks historia ikapp dem. I grundskolan var han en mobbare och han har ett förflutet inom nazistiska rörelser. Jack har förändrats, men för Freja blir det snart obehagligt uppenbart att Jack inte är den hon trodde att han var.

 

Så tyckte jag om boken

Berättelsen börjar väldigt starkt och intensivt med en tillbakablick:

Jag borde ha berättat allt redan från början. Verkligen allt. Alltså redan när jag träffade Freja i badkaret på den där festen skulle jag ha halat fram en lista med allt ruttet jag har gjort. (…) Jag skulle ha sett pupillerna i hennes ögon vidgas medan hon läste, när hon förstod att jag rör mig mellan att vara en människa och att vara ett maskingevär.

Jack har vuxit upp tillsammans med sin mamma och deras Dobermann i en lägenhet på nionde våningen. Han har varit skolans värsting som trakasserat och hånat andra utan att ångra sig, utan att någonsin säga förlåt. Han har fått en kick av makten han haft över andra. Han har ljugit lika trovärdigt som han stulit. Han har kunnat få de snyggaste tjejerna, men har egentligen aldrig varit kär på riktigt, och aldrig visat tjejerna någon respekt. Han vet att de ändå smälter för honom. Det gör de alltid. En del människor är noga med att svara när någon ringer och höra av sig om de missat ett samtal. Old school. Jag är avgjort mer new school. Jack har på många sätt varit en extremt osympatisk person. Men precis som i livet självt, är ingen människa enbart ond eller god.

På en fest, i ett badkar, träffar Jack Freja. Freja med den rosa mössan, som vill bli påmind om att hon lever, som ställer svåra frågor om livet och universum och som tycker om att titta på sälar. Freja som har ett leende och ett skratt som är på riktigt. Det är hisnande. Det är magi. Jack inser steg för steg att han är kär på allvar. Kärlekshistorien mellan Jack och Freja är lågmält och fint skildrad. Som läsare känner man hur omvälvande det som händer är för Jack. Han som alltid gått sin egen väg, varit oberörd och kunnat styra och ställa litet som han vill både hemma, i sina förhållanden och i skolan, är plötsligt mån om att vara Freja till lags, mån om att göra ett gott intryck. Hon finns hela tiden i hans tankar. Och då, när det känns som allra bäst, kommer hans förflutna ikapp honom. Allt det nya, hoppingivande, raseras på ett ögonblick.

Men det här är inte bara en kärlekshistoria, det är en berättelse om att kunna se med öppna ögon vad man gjort och hur man varit som person, och om att ta ansvar för det. Kärleken till Freja och till Enar, Jacks sexårige lillebror som plötsligt dyker upp i Jacks liv, tvingar Jack att komma till insikter om sig själv. Förändringen smyger sig på honom. Den obefintliga relationen till pappan, och hur den har påverkat Jack, blir extra tydlig när man får uppleva den genom relationen till Enar. Det är både gripande och trovärdigt, och man förstår Jacks egen utsatthet och undertryckta sorg under uppväxten, inte minst på grund av en frånvarande far. En far som sade att de skulle träffas, men som sedan sällan dök upp.

Jack är en allvarlig historia om att växa upp utan gynnsamma förutsättningar, och om att hävda sig själv genom förtryck av andra. Men det är ändå ingen tung läsning, tvärtom skrattade jag många gånger åt dråpliga formuleringar och situationer. Det är också en väldigt insiktsfull ungdomsskildring med karaktärer, tankar och känslor som känns äkta. Kanske blir den här boken nominerad till Årets bästa svenska barn- och ungdomsbok den 24 oktober.

 

 

Recension: 1947, av Elisabeth Åsbrink

Mitt första förslag på bok som blir Augustprisnominerad 2016
Mitt första förslag på bok som blir Augustprisnominerad 2016

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 298 (inklusive källförteckning)
Utgivningsdatum: 2016-08-11
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Martin Farran-Lee
ISBN: 9789127143708
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

När börjar vår tid? Vårt nu? 1947 är allt i rörelse. Allt kan fortfarande bli annorlunda.

– Den 10 februari tecknas fredsfördraget i Paris. Det andra världskriget är härmed slut. Samtidigt arbetar Europas fascister och nazister målmedvetet med att samla sig igen efter det stora nederlaget.
– Simone de Beauvoir erfar sitt livs passion, aldrig har hon känt sig så beroende av någon man. Hon börjar skriva feministbibeln Det andra könet.
– En kommitté får fyra månader på sig att lösa Palestinaproblemet.
– Christian Dior presenterar sin första kollektion, The New Look.
– FN:s mänskliga rättigheter ska formuleras, bara några få känner till begreppet folkmord.
– Sonen till en egyptisk urmakare, Hasan al-Banna, önskar vrida tiden mot islam. Han inför den plan som fortfarande är jihadisternas ideal.
– I ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, finns tioårige Joszéf. Nu ska han ensam fatta ett livsavgörande beslut – börja ett nytt liv i Palestina eller återvända till förföljelsernas Budapest? Långt senare flyr han till Sverige där han får en dotter, Elisabeth.

Av dessa till synes disparata händelser har Elisabeth Åsbrink skrivit fram berättelsen om en värld som på gott och ont börjar ta form, där idéer om demokrati och medbestämmande föds och dör i samma stund, där en gammal ordning faller och en ny tar vid. Vår tid nu.

 

Så tyckte jag om boken

Om någon någonsin tvivlar på historiens betydelse för nuet, läs Elisabeth Åsbrinks geniala skildring av stort och smått under tolv månader år 1947. Hon visar sakligt och utan pekpinnar, med många olika exempel från händelser under enbart år 1947, hur det som hände då får återverkningar på våra liv sjuttio år senare.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig när jag började läsa hennes bok, men inte det här. En bok som klassificeras som facklitteratur, men som är skriven med ett så vackert och välskrivet skönlitterärt språk, långt från akademiska texter. Författaren har ägnat mycket tid åt arkivarbete, vilket den noggranna källförteckningen visar, indelad månadsvis efter bokens kapitel. Jag imponeras av hennes förmåga till perfekta avvägningar av hur mycket som är nödvändigt att berätta om varje enskilt skeende, utan att det blir varken för informationsfattigt eller alltför faktaspäckat. Texten är lättläst och en ren njutning att läsa. Dessutom lika spännande som en kriminalroman, och hur ofta är historieböcker det?

Exempelvis får vi följa vissa skeenden och personer månad för månad, varvat med andra intressanta händelser som pågick parallellt. Jag kan inte minnas när jag senast fick så många nya kunskaper genom en och samma bok. Många gånger handlar det om små och till synes obetydliga händelser som då, 1947, troligtvis inte uppfattades som så anmärkningsvärda, men som i dag, med facit i hand, visar sig vara allt annat än betydelselösa.

Det här är så bra. I mitt tycke är 1947 värd en nominering till Årets bästa svenska fackbok.

 

Elisabeth Åsbrink är journalist och författare. Hon fick Augustpriset 2011 för sin bok Och i Wienerwald står träden kvar, som också belönades med Dansk-svenska kulturpriset 2013 och Kapuścińskipriset 2014. Hon har tidigare bland annat givit ut en bok om Lars Norén och morden i Malexander, Smärtpunkten.

 

Recension: Skuggans lag. En spanares kamp mot prostitutionen, av Simon Häggström

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Kriminalinspektör Simon Häggström är chef för Stockholmspolisens prostitutionsgrupp – en enhet inom spaningsroteln. I sin vardag möter han alla de som samhället inte vill se – de prostituerade som gör sitt bästa för att sköta sina affärer utom synhåll och torskarna som till varje pris vill undvika upptäckt och straff. Trots att Sve­rige ligger relativt långt fram i bekämpningen av prostitution lever verksamheten och frodas. Skuggans lag är den sanna berättelsen om de människor som Simon och hans kollegor mö­ter varje dag: de unga tjejerna som inte förstår vad de ger sig in på, de utländska tjejerna som arbetar sju stycken samtidigt i en tvårummare på Södermalm, Lovisa som föddes in i heroin­missbruk och prostitution, och naturligtvis män­nen som köper kvinnorna. Boken ger en bild av verkligheten som den aldrig tidigare beskrivits, och inkluderar ett chockerande fotomaterial ur författarens eget arkiv.

Min analys och mitt omdöme

Skuggans lag är Simon Häggströms debut som författare och jag är imponerad av hur väl texten är skriven. Det känns många gånger som att jag är med under spaningsuppdragen och upplever allt på plats. Det är en saklig och detaljerad samhällsskildring som också känns väldigt ärlig om vad som händer på samhällets skuggsida. Om framför allt flickor och kvinnor som på grund av psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, fattigdom och/eller missbruk har hamnat i en situation där ingen med hög social status och valmöjligheter hade hamnat. Om någon, mot förmodan, skulle tro att prostitution har någon som helst likhet med den romantiska filmen ”Pretty Woman”, då blir det ett brutalt uppvaknande att läsa Simon Häggströms bok. Den verklighet han skildrar är allt annat än romantisk. Den är skitig, våldsam, pervers, destruktiv och djupt tragisk.

Det är en helt igenom förljugen värld. En illusion för kvinnan som säljer sig, eftersom det goda liv hon hoppas prostitutionen skall leda till inte finns. En illusion för mannen som köper, eftersom eskortkvinnan han träffar inte finns på riktigt. Hon låtsas och han väljer att tro på en lögn. Men för hallickarna och alla som tjänar på prostitutionen är det en guldgruva.

Efter nio år som polis inom prostitutionsgruppen har Simon Häggström fått en klar bild av vem det är som köper sex. Männen kan se ut som vilken man som helst på utsidan, det är på insidan skillnaden finns. De har alla någon form av problem med sig själva:

Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har. Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa. Dessa motiv, ofta kombinerade med sexuella fantasier, skapar en enorm drivkraft som dessa män till varje pris vill förverkliga. () Bara vetskapen om att en människa tvingas sälja sin kropp räcker för att skapa avsmak. Men hos sexköparna saknas den spärren. De är oftast inga per definition onda människor, men de är däremot likgiltiga. () Deras behov av att tillfredsställa sin egen lust väger tyngre än kvinnans välmående. () I dessa mäns ögon blir detta en affärstransaktion som vilken som helst. Hon får pengar. Han får sex.

I boken får vi följa drygt tjugo sexköpsfall. Fallen är skrivna som korta berättelser, där vi som läsare får vara med från spaningstillfället och fram till dess sexköparen grips, tagen på bar gärning. Eller då spanarna får ett larm om ett förmodat sexköp, och det visar sig vara Lovisa, en av de unga kvinnorna som sålde sex första gången som sjuåring, då mamman behövde pengar till mat. Lovisa som fått sitt barn omhändertaget av socialen eftersom hon missbrukar droger. Lovisa, som spanarna nu hittar på en offentlig toalett, död av en överdos med sprutan kvar i armen.

Jag blir ledsen, frustrerad och förbannad när jag läser om hur kvinnor utnyttjas, och jag blir chockad över mycket som jag inte hade någon aning om existerade. På sätt och vis hade det varit skönt att fortsätta att leva i ovisshet om den verklighet som är många människors vardag. Å andra sidan kan man inte blunda för det som är hemskt. För att kunna ta ställning måste man få kunskap, och det är något som Simon Häggströms skildring av livet på skuggsidan bidrar med.

Om det här hade varit en akademisk text, skulle den ha räknats som en empirisk, kvalitativ undersökning baserad på fallstudier, där författaren har undersökt ett begränsat antal fall på djupet och då fokuserat på brott, sociala relationer och processer. Nu är inte det här en akademisk text, utan en text skriven av en person med bättre insikt i ämnet än någon akademiker skulle kunna komma i närheten av. I en forskningsrapport är objektivitet ett krav. Det kravet uppfylls däremot inte i den här boken. Simon Häggström sticker inte under stol med att han helhjärtat stöder den svenska sexköpslagen, som trädde i kraft år 1999, och som enligt honom varit räddningen för många kvinnor ur en extremt utsatt situation. Lagen innebär att det är ett brott att köpa, men inte att sälja sex. Ämnet är kontroversiellt. Som ett exempel kan nämnas att Amnesty International för ett år sedan tog ställning i frågan om prostitution, och kom fram till att prostitution bör legaliseras.

Jag vet inte hur Simon Häggströms bok hade kunnat fylla sin funktion på ett bättre sätt än den gör. Den är ett gatureportage med insikter som hade varit svåra att nå på annat sätt än just som spanare i prostitutionsgruppen. Simon Häggström visar hur situationen ser ut i dag, och tydligare kan det inte bli.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 423
Utgivningsdatum: 2016-05-18
Förlag: Kalla kulor
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789188153180
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris