Det här är Elena Ferrantes roman om 37-åriga tvåbarnsmamman Olga, som blir lämnad, övergiven för en annan kvinna och sjunker rakt ned i mörker och galenskap. Citatet är från sidan 60:
Natt efter natt hade jag suttit uppe för att hjälpa honom att repetera de svåraste ämnena. Jag hade tagit av min tid och lagt den till hans och på så sätt gjort honom mäktigare. Jag hade åsidosatt mina egna strävanden för att hjälpa honom med hans. Varje gång han kände sig nere hade jag lagt min egen nedslagenhet åt sidan för att trösta honom. Jag hade splittrat upp mig på hans minuter och timmar för att få honom att koncentrera sig. Det var jag som hade tagit hand om hemmet, maten, barnen och alla tråkiga vardagsbekymmer, medan han envist klättrade uppåt, bort från vårt privilegielösa ursprung. Och nu, nu lämnade han mig plötsligt och tog med sig all den där tiden, all energi och all möda som jag skänkt honom, för att njuta frukterna tillsammans med en annan kvinna, en främmande kvinna som inte hade lyft ett finger för att föda honom och uppfostra honom och forma honom till den han blivit.
Jag tror inte att jag någonsin tidigare läst en bok där nästan varje mening fullkomligt osar av vrede, avsky, äckel, vanmakt, mörker. Det här är en otroligt stark och insiktsfull roman om hur en kvinna hanterar att bli lämnad efter femton år.
Berättelsen börjar lika sakligt och kontrollerat som Olga har tvingat sig själv att leva. Hon rannsakar sig själv och äktenskapet, och kan omöjligt förstå att mannen menar allvar med att lämna henne och barnen. Som skäl säger han att han är förvirrad, missnöjd och har sviktande självförtroende. Att han drivs åt ett annat håll. Han lägger all skuld på sig själv, och sedan går han.
Efterhand börjar Olga inse att allt inte är som det ser ut, och att hon under en längre tid har blivit förd bakom ljuset då mannen varit otrogen med den kvinna han nu lever tillsammans med. Hon förlorar fullständigt fotfästet i tillvaron.
Vi får följa Olgas utveckling under separationens alla skiftande känslomässiga stadier. Hur hon först förnekar det som hänt, sedan accepterar det, blir arg och sjunker ned i depression. Hon börjar missköta både sig själv och hemmet, hon utagerar mot vänner och bekanta och värst av allt, hon klarar inte längre av ansvaret som förälder till de två små barnen och familjens hund, som alla drabbas hårt av hennes galenskap.
Titeln är alldeles för mild i förhållande till bokens innehåll. I originaltiteln används ordet övergiven, vilket stämmer bra överens med vad hon är och hur hon känner sig. Övergiven, både av mannen och av den sansade personlighet hon tidigare tvingat sig att agera utifrån, övergiven av glädje och livslust.
Det är frustrerande läsning, särskilt i de delar då Olga utagerar eller inte agerar alls, särskilt i förhållande till barnen, men även i förhållande till andra som står henne nära och vill henne väl. Som läsare vill man se att den som är lämnad ändå lyckas sköta det snyggt och hålla ihop sig själv och sitt liv, behålla sin värdighet, trots smärtan och sorgen, inte minst av hänsyn till barnen. Så fungerar det inte i Elena Ferrantes bok. Det är enormt starkt och trovärdigt skildrat.
Mitt betyg: 5/5
Serie: Tre berättelser om kärlek (del 1)
Antal sidor: 189
Utgivningsdatum: 2017-09-27
Formgivning: Sara R Acedo
Originaltitel: I giorni dell’abbandono
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113076270
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
♥
Just nu - Just här 