Söndagens smakbit ur Kallbrand, Börjlinds nya kriminalroman

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Perfekt anpassat i tid kommer samtidigt både andra säsongen av Springfloden på SVT och författarnas femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton; Kallbrand. Väldigt mycket hängde i luften efter den senaste boken, så jag är nyfiken på hur det skall gå för Olivia, Tom, Mette och de andra.

Personskildringarna i Börjlinds böcker brukar vara mer komplexa än de vanligtvis är i moderna kriminalromaner, där fokus ligger på att hålla ett högt tempo. Läser man serien om Rönning och Stilton från början får man också följa deras och de andra karaktärernas personliga utveckling, och det är minst lika intressant som att läsa om brottsutredningarna.

Brotten har alltid stark anknytning till samhällsutvecklingen. Den här gången inleds boken med att en bilbomb sprängs med åklagaren Malin Brovall, hennes man och dotter. Men jag väljer ett citat från sidan 29 f., som jag tycker är minst lika intressant eftersom det lyfter fram ett beteende som troligtvis kommer att få betydelse längre fram i boken:

Mettes röst fick som vanligt alla att omedelbart lystra.

– Innan vi börjar dragningen vill jag presentera Magnus Larsson, sa hon. Sprängämnesexpert. Landets främsta, skulle jag vilja påstå. Magnus ska redogöra för vad han och hans team har kommit fram till så här långt när det gäller själva bomben och förfarandet runt den.

Och det gjorde Magnus på ett sätt som Olivia tyckte var alldeles för basalt och utdraget. Han talade som om han stod framför en förskoleklass som aldrig hade varit i närheten av en brottsplats och inte framför landets främsta poliser. Mansplaining, tänkte hon. Men hon var van, män hade förklarat självklarheter för henne så länge hon kunde minnas. Hon hade slutat lyssna redan på polishögskolan. Vid det här laget hade hon ett väl utvecklat filter som släppte igenom det som var värt att ta till sig, en bråkdel oftast, resten av tiden hade hon tankarna på mer vettigt håll.

Min recension kommer under nästa vecka, så håll gärna utkik i bloggen då.

Här skiner solen från en klarblå himmel och det skall bli + 19 grader, en vecka försenad brittsommar. Jag lärde mig nyligen att det kallas brittsommar när det blir varma och soliga dagar kring Birgittadagen den 7 oktober. Sommarvärme med höstlöven som lyser upp i gult, orange och rött. Nästan overkligt härligt och vackert.

Hoppas att ni får en riktigt fin söndag!

Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.

 

Gröna fingrar sökes – feelgoodroman när den är som bäst

Kan det sammanfalla bättre i tid än när den här färgklicken till roman landar i brevlådan precis när hela landet fått nog av vinter och bara vill ha vår! Jag brukar föredra ganska neutrala omslag, men det här omslaget är ju fantastiskt. Det är förstås Sofia Scheutz som designat det. Det kan vara det snyggaste omslag hon gjort.

Jag tycker om så kallade feelgoodböcker som har litet svärta och djup i botten, men det är sällan jag ger feelgoodböcker toppbetyg. Ofta är handlingen för ungdomligt romantisk för min smak. Det är inte Gröna fingrar sökes, och jag är så glad för det. Gröna fingrar sökes är en välskriven, vuxen berättelse om ett antal intressanta karaktärer, dels i Stockholmstrakten, dels många mil norrut i ett litet samhälle där Agnes och flera andra lägger ned sin själ i sina älskade koloniträdgårdar. Här spirar romantiken, men inte på det sättet romantik fungerade när jag var tonåring, utan på ett mer livserfaret vis då man har mer med sig i bagaget. Och här skildras kärlek i många olika former. Feelgood när den är som bäst.

Agnes är en ganska barsk, men godhjärtad pensionerad barnmorska som numera lever för sin koloniträdgård och för sonen i USA som hon skypar med varje dag. Tillfälligt, som dock verkar bli längre än bara tillfälligt, tar hon också hand om den kvicka och pratsamma Kakaduan Arthur.

När Agnes drabbas av en allvarlig sjukdom inser hon att hon inte kommer att kunna sköta om sin koloniträdgård som förr. Och hon som längre fram under sommaren väntar besök från den kända trädgårdsreportern Viola, från landets största trädgårdstidning, som hört talas om Agnes fantastiska trädgård. Agnes kan inte gärna be någon från samhället om hjälp med koloniträdgården. Dels vill hon hålla sin sjukdom hemlig, dels skulle de från orten vilja ha betalt för besväret.

Genom en annons på Blocket får Agnes kontakt med Leyla. Leyla har egna bekymmer. Efter att ännu en gång ha blivit slagen av sin man, inser hon att hon inte kan stanna tillsammans med honom. Hon tar med sig den sexårige sonen och reser till Agnes för att bo i det lilla huset i koloniträdgården i utbyte mot att hon sköter om den. Det blir en kärv start, men efter hand växer det fram en varm vänskap och förtrolighet mellan kvinnorna.

Berättelsen myllrar av intressanta karaktärer. Förutom Agnes, Leyla och sonen Hugo, finns här det homosexuella paret med den asien-inspirerade koloniträdgården. Här finns den vresige, självutnämnde kolonilottspolisen Göte, som egentligen är ganska ensam. Här finns Viggo, som är Agnes gode vän och som tar sig an Leylas son och lär honom att fiska. Och så Leylas underbare pappa, Nasim, förstås! Som inte har full koll på svenska uttryck, men som är varm och gästvänlig och lagar fantastisk mat.

”- Att jämföra din saliga mors och mitt äktenskap med ditt är som att jämföra mangor med kaktusar.
– Jag tror att du menar äpplen med päron. Leyla strök sin far över kinden och log.”

Gröna fingrar är precis en sådan feelgoodroman som jag vill läsa. Karaktärerna är som folk brukar vara i de flesta samhällen, vilket innebär stor igenkänning och ger trovärdighet till berättelsen. Jag blir rörd gång på gång när jag läser, ofta på grund av den värme som genomsyrar många av karaktärerna i boken, och också på grund av den läkande kraft som trädgårdar faktiskt har, även i bokform.

Det är som balsam för själen att läsa om lummiga trädgårdar, jord under naglarna och om trädgårdsfester som dignar av spännande rätter. Och så Kakaduan Arthur, som ger berättelsen litet extra guldglans. Jag skrattar många gånger åt honom, och blir litet nostalgisk när jag läser om och känner igen typiska beteenden hos papegojor. De är verkligen som små barn – kluriga, tjuriga och underbara. Allra mest berörd blir jag av en viktig händelse i slutet av boken, då vi får exempel på ett par av människans allra bästa egenskaper; sammanhållning och äkta omtanke. Det är så fint skildrat.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 311
Utgivningsdatum: 2018-03-22
Förlag: Norstedts
Form: Sofia Scheutz
ISBN: 9789113081281
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Förlåten av Agnes Lidbeck


Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom för ett år sedan och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Bokens titel kan antagligen tolkas dels som förlåten med betoning på sista stavelsen, dels med betoning på första stavelsen, som för att skildra det som finns bakom den tunna slöja som döljer det som varit och är.

Två systrar, Maria och Ellen, som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas. Under tiden det pågår minns och funderar systrarna över det som hände den där sommaren för många år sedan, då deras halvbror Jakob hängde sig i skärgårdshuset, och över sina egna och varandras livsval.

Enligt den senaste mätningen är människorna i Sverige lyckliga, bland de lyckligaste i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra. I sin debutroman beskrev hon en kvinna som var missnöjd med sitt liv. Inte heller systrarna i den här historien är nöjda. Men till skillnad från Anna i debutromanen har Maria och Ellen självinsikt och erkänner för sig själva att livet inte blev som de hade tänkt sig och hoppats på.

”Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.”

Språket är kyligt, rakt och osentimentalt. Systrarna i berättelsen är konstlade och säger en sak, men menar en annan. De ger varandra elaka små nålstick och deras besvikelse och avundsjuka på varandra präglar historien. Kritik lindas in som vardagliga kommentarer och yttras med len stämma. Kanske syftar bokens omslag med en köttätande växt på detta. Kannorna som hänger ned från växten producerar en stor mängd stark nektar, vilket lockar insekter till dem. När insekterna väl landat blir de berusade och faller ned i kannorna där de bryts ned och frigör näringsämnen som tas upp av växten. Det kanske är så det är för systrarna, att de får energi och mår bättre själva genom att vara elaka mot och försöka trycka ned varandra.

Ett avsnitt i boken som får det att knyta sig i bröstet på mig, är när Ellen har varit i stan och köpt med sig litet extra goda livsmedel till en sallad, såsom ost, avokado och rökta räkor. Maria vänder sig då till sin femårige son och säger: ”Jag är ledsen om du inte gillar maten älskling, men det blev lite fel med handlingen och nu är du snäll och äter ändå, okej?” Det är så sylvasst elakt, särskilt som hon använder sin son som vapen.

Sammantaget är det här en ganska dyster och makligt berättad historia. Den utveckling som sker är sådan man anar snarare än att det klart uttalas. Språket är rytmiskt, nästan hypnotiskt, vilket gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig förrän den är utläst. Jag tycker inte om karaktärerna i boken, men jag tycker om hur de skildras. Det är insiktsfullt.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2018-03-07
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113082264
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Förlåten av Agnes Lidbeck

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:


Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom förra året vid den här tiden och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Två systrar som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas.

Jag skall strax skriva mer ingående om romanen i ett eget inlägg, men kortfattat kanske man kan beskriva den som en relationsroman om de två systrarna som reflekterar över och till viss del diskuterar sina egna och varandras livsval.

Citatet är från sidan 42:

Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

En berättelse om vänskap, utsatthet och en trädgårds läkande kraft

Här är den nu! Annika Estassys helt nyutkomna bok, Gröna fingrar sökes. Jag är så sugen på att läsa den direkt, dels på grund av det enormt läckra omslaget som man blir rent lycklig av, dels på grund av innehållet.

Agnes drabbas av en fruktad sjukdom och orkar inte längre sköta sin älskade koloniträdgård. På en annan plats lever Leyla i rädsla för sin våldsamme make och behöver fly till en lugn och trygg plats med den sexårige sonen. Kvinnornas öden vävs samman när Agnes hyr ut kolonistugan till Leyla, och mellan dem växer det fram en vänskap som får stor betydelse för dem allihop.

Sade jag att jag älskar omslaget?

Expeditionen: min kärlekshistoria, av Bea Uusma

För kortversionen av mina tankar om Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria – klicka på Instagraminlägget här ovanför. Där finns även många kommentarer från andra läsare som också läst boken.

För er som vill läsa litet mer ingående vad jag tyckte om Bea Uusmas bok, kommer en längre version med citat ur boken här!

Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men jag har inte känt mig tillräckligt lockad av att läsa om en polarexpedition som skulle genomföras för ungefär 120 år sedan i en vätgasballong till Nordpolen, och som misslyckades och alla tre deltagarna dog. Men i morse vaknade jag redan vid fem, utvilad och pigg i ett tyst och stilla hus med sovande man och barn. Jag hämtade boken om ingenjör Andrées polarexpedition och började läsa. När resten av familjen vaknade var boken utläst och fullproppad med minneslappar på många sidor. Vilken fantastisk bok! Jag blev så gripen av berättelsen och känner mig fortfarande alldeles omtumlad och matt.

Tre män ger sig som första svenskar iväg i en luftballong som inte ens är provflugen. Planen är att under trettio dagar ta sig till Nordpolen där de från luften skall släppa ned en boj som en markör att de var först på platsen, och sedan flyga vidare till fastlandet. Redan vid start blir luftballongen ostyrbar, men expeditionen fortsätter ändå. Redan efter två dagar tvingas de nödlanda på packisen utan land i sikte åt något håll, ensamma i ett av jordens mest otillgängliga områden. De tre männen bestämmer sig för att vandra tillbaka mot land där de kan hittas och undsättas, dragandes på varsin drygt hundra kilo tung släde med allt vad de kan tänkas behöva, och utöver detta även uppslagsverk, kravatter, halsduk av rosa siden med vita ränder, en rund bordsduk med hålsöm och fransar, portvin och champagne… Drygt trettio år senare hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Det som skulle bli en historisk triumf och ett ärofyllt svenskt hjältedåd, med stöd av bland andra den svenske kungen Oscar II och Alfred Nobel, slutade i tragedi.

Man kanske måste vara så besatt som Bea Uusma av en viss olöst gåta, vilket polarexpeditionens tre deltagares död varit, för att lyckas göra en så grundlig efterforskning som hon har gjort. Hon har läst allt som finns skrivet av andra författare och forskare om polarexpeditionen, alla arkiverade dokument inklusive Andrée-expeditionens dagböcker och obduktionsrapporter, hon har besökt museum och sökt upp och intervjuat relevanta personer som skulle kunna belysa gåtan. I boken ingår avsnitt om dödsorsakerna, vilka grundar sig på ett års arbete med medicinsk-statistisk evidensanalys. Hon har dessutom gjort flera misslyckade och en lyckad forskningsresa till Vitön, platsen där de tre männen i expeditionen dog. Allt detta berättar hon om på ett lättfattligt och otroligt fängslande vis.

”Det tar en stund innan mina ögon ställer om sig från färg till svartvitt, men så plötsligt känner jag igen mig. Jag står precis på Frænkels dödsplats. Jag tar två steg upp på klippan. Jag sätter mig exakt där Andrée satt när han hittades, med benen utsträckta som han, och när jag höjer blicken ser jag precis samma sak som han såg. Jag tittar rakt på Strindbergs grav.”

Det som skiljer Bea Uusmas bok från andra böcker om Andrées polarexpedition, är självklart att hon kan presentera väldigt övertygande nya rön om hur de tre männen dog. Under de tre sidor i boken (s 226-228) som är en rekonstruktion av vad som hände, och således Bea Uusmas egna spekulationer utifrån de fakta hon presenterat i resten av boken, får man en väldigt trovärdig bild av den sorgliga avslutningen på expeditionen.

Men det som också skiljer hennes bok från andras om samma ämne, är angreppssättet hon valt. Istället för att redogöra för hur ingenjör Andrée som en man av sin tid satte för stor tro till tekniken, blundande för risker och felbedömde naturens makter, och hur de tre skrivbordsmännen inte alls var rustade för en polarexpedition, väljer hon att berätta om den misslyckade polarexpeditionen som en kärlekshistoria ur två perspektiv. Dels ur sin egen passion och besatthet av vad som hände, dels ur kärlekshistorien mellan en av expeditionens deltagare och hans fästmö. Det är så fascinerande och spännande att följa Bea Uusmas steg mot gåtans lösning.

”Jag beställer ut kartongen. Jag vecklar upp det rosa silkespapperet och lägger de båda paren långkalsonger bredvid varandra på bordet. Det luktar död. Jag försöker sträcka ut det ihopknöglade, sandiga tyget. Först reagerar jag inte. Jag tittar och tittar, liksom alldeles blank. Det är så svårt att värdera vad man ser, om man inte vet vad man ska leta efter. De riktiga bevisen ropar inte högt. Men så hejdar jag mig. Flera gånger har jag trott att jag hittat lösningen på gåtan. Jag orkar inte jaga upp mig längre, så nu när det sker igen, försöker jag att hålla mig lugn. Ändå dunkar mitt hjärta upp i halsen.”

Som ni ser på omslaget har den här boken vunnit det fina Augustpriset. Det gjorde den i fackboksklassen år 2013. Min erfarenhet av Augustprisnominerade böcker i fackboksklassen är att de är väldigt välskrivna och intressanta, och dessutom överraskande lättlästa trots ett ofta komplicerat ämne. Augustprisvinnare brukar fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Alla de här kriterierna uppfyller Bea Uusmas bok med råge. Den har blivit min kärlekshistoria. Jag rekommenderar alla som ännu inte har läst den att göra det.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 240 (pocketboken)
Utgivningsdatum: 2014-10-23
Förlag: Norstedts
Form: Lotta Kühlhorn
ISBN: 9789113061658
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Aldrig mer, av Sara Larsson

För snart två år sedan läste jag Simon Häggströms (chef för Stockholmspolisens prostitutionsgrupp) reportagebok, Skuggans lag – en spanares kamp mot prostitutionen, om vad som händer på samhällets skuggsida. Om framförallt flickor och kvinnor som på grund av psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, fattigdom och/eller missbruk har hamnat i en situation där ingen med hög social status och valmöjligheter hade hamnat; prostitution och trafficking, det vill säga människohandel.

Sara Larssons har skrivit en spänningsroman på temat trafficking, och utifrån det Simon Häggström beskriver ligger hennes historia nära den skitiga, våldsamma, perversa, destruktiva och djupt tragiska verklighet som är de sålda och tvångsprostituerade kvinnornas liv. Hon väver skickligt samman verklighet och fiktion, vilket ger berättelsen om Andreea, Patrik och Ted både tyngd och trovärdighet.

Aldrig mer är berättelsen om den tonåriga Andreea från en fattig familj i Rumänien, som luras till Madrid under förevändningen att hon skall få arbete som servitris. I själva verket är hon såld av en bekant till människohandlare som ägnar sig åt prostitutionsverksamhet. Hon hålls inspärrad i en liten lägenhet och tvingas sälja sin kropp. Andreeas öde vävs samman med Patriks och med Teds. Patrik arbetar som terapeut för de män som köper sex, och är med på plats när en man grips för att ha plockat upp en minderårig flicka på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Något säger Patrik att den här mannen talar sanning när han menar att han inte är sexköpare, men vad är då mannens avsikter? Ted är familjefadern som under många år har köpt sex under sina affärsresor till Stockholm. Han ser sexköpet som vilken affärstransaktion som helst, kvinnorna får pengar och han får sex. Men en dag kommer det ett lila kuvert med posten från någon som vet vad han håller på med.

Författaren håller sig skickligt på en lagom nivå för vad man orkar ta till sig och läsa, fokus ligger på de fiktiva karaktärerna i boken och att driva handlingen framåt. Aldrig mer lever definitivt upp till benämningen spänningsroman. Redan på andra sidan i boken kan man läsa:

”Jag är sexton år”
Några av männen vrider obekvämt på sig.
”Jag har blivit våldtagen hundratals gånger.”
Innan de hinner reagera drar hon upp stiletten ur fickan och sätter den mot halsen. Hon känner hur det pulserar i den tjocka ådern, hjärtat slår snabbare av adrenalinet.
Hon håller kniven blickstilla, männen står som fastfrusna i sina positioner. Tabletterna hon tagit tillsammans med spriten hjälper henna att fokusera på det hon ska göra. Och att inte vara rädd.
”Jag tänker aldrig bli våldtagen igen.”
Så blundar hon och skär.

Det jag kan invända mot är upplösningen av historien, som känns litet för konstruerad, särskilt i jämförelse med det som händer löpande i berättelsen och som ger ett väldigt trovärdigt och starkt intryck. Romanen kunde även ha varit litet kortare. Men sammantaget är det här en välskriven historia, som utöver att vara en fängslande bladvändare, även låter oss veta vad som pågår i vårt samhälle. Troligtvis just nu när du läser det här.


Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 431
Utgivningsdatum: 2018-01-04
Förlag: Norstedts
Form: Maria Sundberg
ISBN: 9789113082738
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Nätverket: Södertäljemaffians uppgång och fall

Det här är en både otroligt intressant och omåttligt spännande skildring av en del av vårt samhälle som är helt okänt för de flesta av oss. Den handlar om hur två barndomsvänner som vuxit upp, umgåtts och begått brott tillsammans, blir ledare för varsitt kriminellt gäng på samma ort, och därmed dödsfiender. Den handlar om en värld med illegala spelklubbar och illegal utlåningsverksamhet, där spelskulderna för många uppgår till miljonbelopp och där hot, utpressning och misshandel är vardag. Den handlar om en mångårig maktkamp där släktband och dolda pakter är livsavgörande. Den handlar också om att leva familjeliv med fru och små barn, om att lämna barn på förskolan och att anordna grillfester. Den handlar om att leva under dödshot och att ständigt tvingas bära skyddsväst.

Ni har säkert, precis som jag, läst om män i tjugoårsåldern som kommit in skottskadade på sjukhus, och avlidit till följd av sina skador. En av dem männen ingick i det så kallade Nätverket i Södertälje. Och ni kanske minns den stora rättegången som inleddes 2011, då 17 män i Nätverket stod åtalade för bland annat mord på två bröder, människorov och utpressning. Domstolen fann det bevisat att det funnits ett hierarkiskt uppbyggt kriminellt nätverk i Södertälje med en tydlig ledare i strukturen, som dömdes till livstids fängelse för bland annat anstiftan till tre mord.

I den här boken berättar den prisbelönte reportern Baris Kayhan hur allt började för de inblandade i Nätverket, och hur det slutade. Kayhan har intervjuat många av nyckelpersonerna i och runt Södertälje, poliser och andra inom rättsväsendet, och han har gått igenom det omfattande förundersökningsmaterialet från rättegången. Resultatet är en berättelse lika spännande som en thriller, men mycket mer chockerande eftersom den är sann.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 298
Utgivningsdatum: 2017-10-25
Förlag: Norstedts
Omslag: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789113052564
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Dagar av ensamhet, av Elena Ferrante

Det här är Elena Ferrantes roman om 37-åriga tvåbarnsmamman Olga, som blir lämnad, övergiven för en annan kvinna och sjunker rakt ned i mörker och galenskap. Citatet är från sidan 60:

Natt efter natt hade jag suttit uppe för att hjälpa honom att repetera de svåraste ämnena. Jag hade tagit av min tid och lagt den till hans och på så sätt gjort honom mäktigare. Jag hade åsidosatt mina egna strävanden för att hjälpa honom med hans. Varje gång han kände sig nere hade jag lagt min egen nedslagenhet åt sidan för att trösta honom. Jag hade splittrat upp mig på hans minuter och timmar för att få honom att koncentrera sig. Det var jag som hade tagit hand om hemmet, maten, barnen och alla tråkiga vardagsbekymmer, medan han envist klättrade uppåt, bort från vårt privilegielösa ursprung. Och nu, nu lämnade han mig plötsligt och tog med sig all den där tiden, all energi och all möda som jag skänkt honom, för att njuta frukterna tillsammans med en annan kvinna, en främmande kvinna som inte hade lyft ett finger för att föda honom och uppfostra honom och forma honom till den han blivit.

Jag tror inte att jag någonsin tidigare läst en bok där nästan varje mening fullkomligt osar av vrede, avsky, äckel, vanmakt, mörker. Det här är en otroligt stark och insiktsfull roman om hur en kvinna hanterar att bli lämnad efter femton år.

Berättelsen börjar lika sakligt och kontrollerat som Olga har tvingat sig själv att leva. Hon rannsakar sig själv och äktenskapet, och kan omöjligt förstå att mannen menar allvar med att lämna henne och barnen. Som skäl säger han att han är förvirrad, missnöjd och har sviktande självförtroende. Att han drivs åt ett annat håll. Han lägger all skuld på sig själv, och sedan går han.

Efterhand börjar Olga inse att allt inte är som det ser ut, och att hon under en längre tid har blivit förd bakom ljuset då mannen varit otrogen med den kvinna han nu lever tillsammans med. Hon förlorar fullständigt fotfästet i tillvaron.

Vi får följa Olgas utveckling under separationens alla skiftande känslomässiga stadier. Hur hon först förnekar det som hänt, sedan accepterar det, blir arg och sjunker ned i depression. Hon börjar missköta både sig själv och hemmet, hon utagerar mot vänner och bekanta och värst av allt, hon klarar inte längre av ansvaret som förälder till de två små barnen och familjens hund, som alla drabbas hårt av hennes galenskap.

Titeln är alldeles för mild i förhållande till bokens innehåll. I originaltiteln används ordet övergiven, vilket stämmer bra överens med vad hon är och hur hon känner sig. Övergiven, både av mannen och av den sansade personlighet hon tidigare tvingat sig att agera utifrån, övergiven av glädje och livslust.

Det är frustrerande läsning, särskilt i de delar då Olga utagerar eller inte agerar alls, särskilt i förhållande till barnen, men även i förhållande till andra som står henne nära och vill henne väl. Som läsare vill man se att den som är lämnad ändå lyckas sköta det snyggt och hålla ihop sig själv och sitt liv, behålla sin värdighet, trots smärtan och sorgen, inte minst av hänsyn till barnen. Så fungerar det inte i Elena Ferrantes bok. Det är enormt starkt och trovärdigt skildrat.

Mitt betyg: 5/5

Serie: Tre berättelser om kärlek (del 1)
Antal sidor: 189
Utgivningsdatum: 2017-09-27
Formgivning: Sara R Acedo
Originaltitel: I giorni dell’abbandono
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113076270
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 41 – Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det här är Elena Ferrantes roman om 37-åriga tvåbarnsmamman Olga, som blir lämnad, övergiven för en annan kvinna och sjunker rakt ned i mörker och galenskap. Citatet är från sidan 60:

Natt efter natt hade jag suttit uppe för att hjälpa honom att repetera de svåraste ämnena. Jag hade tagit av min tid och lagt den till hans och på så sätt gjort honom mäktigare. Jag hade åsidosatt mina egna strävanden för att hjälpa honom med hans. Varje gång han kände sig nere hade jag lagt min egen nedslagenhet åt sidan för att trösta honom. Jag hade splittrat upp mig på hans minuter och timmar för att få honom att koncentrera sig. Det var jag som hade tagit hand om hemmet, maten, barnen och alla tråkiga vardagsbekymmer, medan han envist klättrade uppåt, bort från vårt privilegielösa ursprung. Och nu, nu lämnade han mig plötsligt och tog med sig all den där tiden, all energi och all möda som jag skänkt honom, för att njuta frukterna tillsammans med en annan kvinna, en främmande kvinna som inte hade lyft ett finger för att föda honom och uppfostra honom och forma honom till den han blivit.

 

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten