Recension: Finna sig, av Agnes Lidbeck

februari-finna-sig

 

Innehållet i korthet, hämtat från bokens baksida

Anna vill vara sedd. Hon vill vara central i någons liv. Hon lever med Jens, som mor till hans barn. Ska det vara allt hon är nu? Mamma? Hon träffar Ivan på en fest. Kanske han kan se henne som kvinna? Kan han inte se något mer? Anna smeker barnets, älskarens och den döendes kinder, i tur och ordning. Hon säger de ord som ska sägas. Rösten är lugn. Om det funnits ett skrik i henne har det fastnat  i halsen. Anna ler.

 

Så tyckte jag om boken

Författaren har tidigare skrivit poesi, och att hon behärskar språket är alldeles uppenbart. Det är rytmiskt och precist. Berättelsen i sig gör mig nedstämd med sitt melankoliska tonläge och en huvudperson som helt verkar sakna självkänsla. Det är både sorgligt och hemskt att huvudpersonen gör vad hon tror förväntas av henne, inte vad hon egentligen känner och vill. Om hon vet vad hon vill, mer än att vara den som allt ljus faller på.

Jag kan inte låta bli att jämföra Finna sig med boken Lyckan, kärleken och meningen med livet. I den amerikanska versionen om en frihetslängtande kvinna, struntar hon blankt i konventioner och förväntningar och ger sig iväg på en resa, för att komma underfund med meningen med livet. Det gör inte Anna, huvudpersonen i Finna sig. Jag vet inte exakt vad problemet är hos Anna. Hon ser till att ha ett perfekt inrett och städat hem, hon klär sig kvinnligt men inte pråligt, hon lagar hälsosam mat för att hålla sig smal och hon ler när hon förväntas le.

Berättelsen har en rejäl dos av svärta. Särskilt mörka upplever jag skildringarna av Annas relation till barnen. Det som jag själv upplever som enormt starka band till våra barn och som ett genuint intresse för dem som personer, verkar inte alls finnas hos Anna för hennes barn. Jag har svårt att förstå hur man kan förhålla sig så sval till barnen, och inte bli helt uppfylld av rollen som mamma. Men för Anna centrerar allt kring henne själv, hon har fullt upp med att fundera över hur hon skall uppfattas av andra.

När Anna tar en paus – när hon smällt ihop kokboken och torkat spishällen, när avsmakningsskeden står lutad mot grytkanten och hon torkat händerna på den styvt manglade handduken, lutar hon sig över Hedda och gör minerna som ska göras. Heddas blick räcker inte som svar. Anna tänker istället att någon av grannarna ser henne, någon av de långa männen som gör samma saker som Jens gör i trädgården men ändå verkar främmande. Hon tar med sig Hedda till kontoret, hon låter människorna där se barnet sova i vagnen. Hur smal hennes midja är igen, låter hon skymta, genom lösa kläder. Hon beställer fotografier som ramas in, fotografier av familjen mot en vit bakgrund.

Anna är frustrerad och känner sig inlåst i både rollen som fru och som mamma. I ett försök att bli bekräftad av någon annan än sin man och sina barn, inleder hon en otrohetsaffär med en annan man. Rollen som älskarinna passar henne bra. Till skillnad från mammarollen, som pågår utan uppehåll dygnet runt, år ut och år in, kan hon spela rollen som den perfekta älskarinnan under den begränsade tid som det sker. Hon ser till att ljuset faller på henne på det sätt så att hon kommer bäst till sin rätt. Hon är sval när hon förväntas vara sval och eldig när hon vet att han vill att hon är det. Hon säger saker som hon vet imponerar på honom.

Relationen till Ivan, den faktiska fysiska otrohet de åstadkommer, är underkastad logistiska hänsyn. Den kan inte tillåtas de longörer som karaktäriserar äktenskapet. Eftersom den pågår i väl avgränsade stunder, kan Anna vara gränslös. Hon kan ge sin hän i säker förvissning om att hängivelsen inte kommer att behöva vidmakthållas. (…) … eftersom hon vet att hon snart kommer att få sluta ögonen i ensamhet och låta ansiktsmusklerna vila kan hon vara mer trovärdig än hon någonsin kunde vara i rollen som mamma.

Till skillnad från huvudpersonen i Lyckan, kärleken och meningen med livet, verkar Anna helt sakna självinsikt. Hon fortsätter att göra det som förväntas av henne och reflekterar inte över vad hon själv vill, innerst inne. Vad hon faktiskt känner. Om hon alls känner något.

Finna sig är en fascinerade bok. Jag drogs omedelbart in i berättelsen och måste oförtrutet läsa vidare, sida efter sida, för att se hur det skulle gå. Men jag undrar varför det skrivs så många böcker om kvinnor som inte trivs med sin roll som mamma och hustru?  Temat bittra, uttröttade mammor som känner sig obekräftade och offer för omständigheter som de förefaller inte kunna styra över börjar kännas litet uttjatat. I dagens moderna samhälle finns det ju för vuxna människor oftast ett val, att avstå om det livet inte passar. Vad som däremot skulle kännas angeläget och nytt, är en skildring av hur det är att vara barn till någon av dessa mammor som inte trivs i sin mammaroll och som inte kan ge barnen den äkta bekräftelse som de behöver.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 201
Utgivningsdatum: 2017-02-16
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113075327
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

4 thoughts on “Recension: Finna sig, av Agnes Lidbeck

    1. Ja, det är säkert tanken, och jag känner faktiskt igen personer i min närhet som liknar Anna i boken, som har fullt upp med att tänka på hur de skall uppfattas av andra och med att göra vad som krävs för att få bekräftelse. Så sorgligt. Särskilt när det går ut över barnen, när barnen blir souvenirer som skall förstärka en viss bild utåt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s