Förlåten av Agnes Lidbeck


Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom för ett år sedan och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Bokens titel kan antagligen tolkas dels som förlåten med betoning på sista stavelsen, dels med betoning på första stavelsen, som för att skildra det som finns bakom den tunna slöja som döljer det som varit och är.

Två systrar, Maria och Ellen, som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas. Under tiden det pågår minns och funderar systrarna över det som hände den där sommaren för många år sedan, då deras halvbror Jakob hängde sig i skärgårdshuset, och över sina egna och varandras livsval.

Enligt den senaste mätningen är människorna i Sverige lyckliga, bland de lyckligaste i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra. I sin debutroman beskrev hon en kvinna som var missnöjd med sitt liv. Inte heller systrarna i den här historien är nöjda. Men till skillnad från Anna i debutromanen har Maria och Ellen självinsikt och erkänner för sig själva att livet inte blev som de hade tänkt sig och hoppats på.

”Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.”

Språket är kyligt, rakt och osentimentalt. Systrarna i berättelsen är konstlade och säger en sak, men menar en annan. De ger varandra elaka små nålstick och deras besvikelse och avundsjuka på varandra präglar historien. Kritik lindas in som vardagliga kommentarer och yttras med len stämma. Kanske syftar bokens omslag med en köttätande växt på detta. Kannorna som hänger ned från växten producerar en stor mängd stark nektar, vilket lockar insekter till dem. När insekterna väl landat blir de berusade och faller ned i kannorna där de bryts ned och frigör näringsämnen som tas upp av växten. Det kanske är så det är för systrarna, att de får energi och mår bättre själva genom att vara elaka mot och försöka trycka ned varandra.

Ett avsnitt i boken som får det att knyta sig i bröstet på mig, är när Ellen har varit i stan och köpt med sig litet extra goda livsmedel till en sallad, såsom ost, avokado och rökta räkor. Maria vänder sig då till sin femårige son och säger: ”Jag är ledsen om du inte gillar maten älskling, men det blev lite fel med handlingen och nu är du snäll och äter ändå, okej?” Det är så sylvasst elakt, särskilt som hon använder sin son som vapen.

Sammantaget är det här en ganska dyster och makligt berättad historia. Den utveckling som sker är sådan man anar snarare än att det klart uttalas. Språket är rytmiskt, nästan hypnotiskt, vilket gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig förrän den är utläst. Jag tycker inte om karaktärerna i boken, men jag tycker om hur de skildras. Det är insiktsfullt.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2018-03-07
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113082264
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Förlåten av Agnes Lidbeck

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:


Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom förra året vid den här tiden och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Två systrar som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas.

Jag skall strax skriva mer ingående om romanen i ett eget inlägg, men kortfattat kanske man kan beskriva den som en relationsroman om de två systrarna som reflekterar över och till viss del diskuterar sina egna och varandras livsval.

Citatet är från sidan 42:

Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker

Recension: Finna sig, av Agnes Lidbeck

februari-finna-sig

 

Innehållet i korthet, hämtat från bokens baksida

Anna vill vara sedd. Hon vill vara central i någons liv. Hon lever med Jens, som mor till hans barn. Ska det vara allt hon är nu? Mamma? Hon träffar Ivan på en fest. Kanske han kan se henne som kvinna? Kan han inte se något mer? Anna smeker barnets, älskarens och den döendes kinder, i tur och ordning. Hon säger de ord som ska sägas. Rösten är lugn. Om det funnits ett skrik i henne har det fastnat  i halsen. Anna ler.

 

Så tyckte jag om boken

Författaren har tidigare skrivit poesi, och att hon behärskar språket är alldeles uppenbart. Det är rytmiskt och precist. Berättelsen i sig gör mig nedstämd med sitt melankoliska tonläge och en huvudperson som helt verkar sakna självkänsla. Det är både sorgligt och hemskt att huvudpersonen gör vad hon tror förväntas av henne, inte vad hon egentligen känner och vill. Om hon vet vad hon vill, mer än att vara den som allt ljus faller på.

Jag kan inte låta bli att jämföra Finna sig med boken Lyckan, kärleken och meningen med livet. I den amerikanska versionen om en frihetslängtande kvinna, struntar hon blankt i konventioner och förväntningar och ger sig iväg på en resa, för att komma underfund med meningen med livet. Det gör inte Anna, huvudpersonen i Finna sig. Jag vet inte exakt vad problemet är hos Anna. Hon ser till att ha ett perfekt inrett och städat hem, hon klär sig kvinnligt men inte pråligt, hon lagar hälsosam mat för att hålla sig smal och hon ler när hon förväntas le.

Berättelsen har en rejäl dos av svärta. Särskilt mörka upplever jag skildringarna av Annas relation till barnen. Det som jag själv upplever som enormt starka band till våra barn och som ett genuint intresse för dem som personer, verkar inte alls finnas hos Anna för hennes barn. Jag har svårt att förstå hur man kan förhålla sig så sval till barnen, och inte bli helt uppfylld av rollen som mamma. Men för Anna centrerar allt kring henne själv, hon har fullt upp med att fundera över hur hon skall uppfattas av andra.

När Anna tar en paus – när hon smällt ihop kokboken och torkat spishällen, när avsmakningsskeden står lutad mot grytkanten och hon torkat händerna på den styvt manglade handduken, lutar hon sig över Hedda och gör minerna som ska göras. Heddas blick räcker inte som svar. Anna tänker istället att någon av grannarna ser henne, någon av de långa männen som gör samma saker som Jens gör i trädgården men ändå verkar främmande. Hon tar med sig Hedda till kontoret, hon låter människorna där se barnet sova i vagnen. Hur smal hennes midja är igen, låter hon skymta, genom lösa kläder. Hon beställer fotografier som ramas in, fotografier av familjen mot en vit bakgrund.

Anna är frustrerad och känner sig inlåst i både rollen som fru och som mamma. I ett försök att bli bekräftad av någon annan än sin man och sina barn, inleder hon en otrohetsaffär med en annan man. Rollen som älskarinna passar henne bra. Till skillnad från mammarollen, som pågår utan uppehåll dygnet runt, år ut och år in, kan hon spela rollen som den perfekta älskarinnan under den begränsade tid som det sker. Hon ser till att ljuset faller på henne på det sätt så att hon kommer bäst till sin rätt. Hon är sval när hon förväntas vara sval och eldig när hon vet att han vill att hon är det. Hon säger saker som hon vet imponerar på honom.

Relationen till Ivan, den faktiska fysiska otrohet de åstadkommer, är underkastad logistiska hänsyn. Den kan inte tillåtas de longörer som karaktäriserar äktenskapet. Eftersom den pågår i väl avgränsade stunder, kan Anna vara gränslös. Hon kan ge sin hän i säker förvissning om att hängivelsen inte kommer att behöva vidmakthållas. (…) … eftersom hon vet att hon snart kommer att få sluta ögonen i ensamhet och låta ansiktsmusklerna vila kan hon vara mer trovärdig än hon någonsin kunde vara i rollen som mamma.

Till skillnad från huvudpersonen i Lyckan, kärleken och meningen med livet, verkar Anna helt sakna självinsikt. Hon fortsätter att göra det som förväntas av henne och reflekterar inte över vad hon själv vill, innerst inne. Vad hon faktiskt känner. Om hon alls känner något.

Finna sig är en fascinerade bok. Jag drogs omedelbart in i berättelsen och måste oförtrutet läsa vidare, sida efter sida, för att se hur det skulle gå. Men jag undrar varför det skrivs så många böcker om kvinnor som inte trivs med sin roll som mamma och hustru?  Temat bittra, uttröttade mammor som känner sig obekräftade och offer för omständigheter som de förefaller inte kunna styra över börjar kännas litet uttjatat. I dagens moderna samhälle finns det ju för vuxna människor oftast ett val, att avstå om det livet inte passar. Vad som däremot skulle kännas angeläget och nytt, är en skildring av hur det är att vara barn till någon av dessa mammor som inte trivs i sin mammaroll och som inte kan ge barnen den äkta bekräftelse som de behöver.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 201
Utgivningsdatum: 2017-02-16
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113075327
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 7 – Finna sig

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

februari-finna-sig

Baksidan av boken talar om att det här är en roman om kvinnans möjligheter och begränsningar. Jag har inte läst så långt i den än, men trots att den får mig att bli nedstämd med sin vemodiga ton, och trots att jag inte känner igen mig i huvudpersonen, måste jag läsa vidare. Bara en sida till, och en till. Det är både sorgligt och hemskt att huvudpersonen gör vad hon tror förväntas av henne, inte vad hon egentligen känner och vill. Om hon vet vad hon vill. Jag funderar på om någon eller flera i min närhet upplevde barnaåren på samma sätt som Anna, huvudpersonen i boken.

Citatet är från sidan 35:

När Anna tar en paus – när hon smällt ihop kokboken och torkat spishällen, när avsmakningsskeden står lutad mot grytkanten och hon torkat händerna på den styvt manglade handduken, lutar hon sig över Hedda och gör minerna som ska göras. Heddas blick räcker inte som svar. Anna tänker istället att någon av grannarna ser henne, någon av de långa männen som gör samma saker som Jens gör i trädgården men ändå verkar främmande. Hon tar med sig Hedda till kontoret, hon låter människorna där se barnet sova i vagnen. Hur smal hennes midja är igen, låter hon skymta, genom lösa kläder. Hon beställer fotografier som ramas in, fotografier av familjen mot en vit bakgrund.

Mer om boken och vad jag tyckte om den kommer här i bloggen den 6 mars, då är det recensionsdag. Titta gärna in då!

Här finns fler spännande smakbitar ur bra böcker!