Etikett: Förlåten

Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom för ett år sedan och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Bokens titel kan antagligen tolkas dels som förlåten med betoning på sista stavelsen, dels med betoning på första stavelsen, som för att skildra det som finns bakom den tunna slöja som döljer det som varit och är.

Två systrar, Maria och Ellen, som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas. Under tiden det pågår minns och funderar systrarna över det som hände den där sommaren för många år sedan, då deras halvbror Jakob hängde sig i skärgårdshuset, och över sina egna och varandras livsval.

Enligt den senaste mätningen är människorna i Sverige lyckliga, bland de lyckligaste i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra. I sin debutroman beskrev hon en kvinna som var missnöjd med sitt liv. Inte heller systrarna i den här historien är nöjda. Men till skillnad från Anna i debutromanen har Maria och Ellen självinsikt och erkänner för sig själva att livet inte blev som de hade tänkt sig och hoppats på.

”Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.”

Språket är kyligt, rakt och osentimentalt. Systrarna i berättelsen är konstlade och säger en sak, men menar en annan. De ger varandra elaka små nålstick och deras besvikelse och avundsjuka på varandra präglar historien. Kritik lindas in som vardagliga kommentarer och yttras med len stämma. Kanske syftar bokens omslag med en köttätande växt på detta. Kannorna som hänger ned från växten producerar en stor mängd stark nektar, vilket lockar insekter till dem. När insekterna väl landat blir de berusade och faller ned i kannorna där de bryts ned och frigör näringsämnen som tas upp av växten. Det kanske är så det är för systrarna, att de får energi och mår bättre själva genom att vara elaka mot och försöka trycka ned varandra.

Ett avsnitt i boken som får det att knyta sig i bröstet på mig, är när Ellen har varit i stan och köpt med sig litet extra goda livsmedel till en sallad, såsom ost, avokado och rökta räkor. Maria vänder sig då till sin femårige son och säger: ”Jag är ledsen om du inte gillar maten älskling, men det blev lite fel med handlingen och nu är du snäll och äter ändå, okej?” Det är så sylvasst elakt, särskilt som hon använder sin son som vapen.

Sammantaget är det här en ganska dyster och makligt berättad historia. Den utveckling som sker är sådan man anar snarare än att det klart uttalas. Språket är rytmiskt, nästan hypnotiskt, vilket gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig förrän den är utläst. Jag tycker inte om karaktärerna i boken, men jag tycker om hur de skildras. Det är insiktsfullt.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2018-03-07
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113082264
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥