Folktro – Just nu

Det här är andra delen i serien om Havsfolket. Den handlar om trettonåriga Tuva, som vuxit upp i Stockholms skärgård med sina föräldrar och med mormor i närheten. Tuva har inte haft det lätt i skolan, där hon alltid känt sig annorlunda och där klasskamraterna antingen retat eller helt ignorerat henne. Förutom Rasmus, som stått vid hennes sida och varit hennes nära vän. Men nu börjar även han vända sig ifrån henne. Varför sviker han?

Djupgraven, den första delen i den här planerade trilogin, var spännande från början till slut. Man kände Tuvas rädsla, skräcken på nätterna då mardrömmar plågade henne och rädslan för de väsen hon tyckte sig se i skogen och i havets skuggor. Då visste hon inte heller vem hon egentligen var, ett barn från Havsfolket som av anledningar hon inte känner till, hamnat hos en familj av gammal skärgårdssläkt. I Djupgraven var det havet som inte uppförde sig som vanligt, nu är det den täta dimman som oroar.

Vissa menar att den onaturliga dimman, som vägrar släppa sitt grepp om skärgården, är ett förebud om att något hemskt kommer att hända. Det börjar med att Österman råkar ut för en mystisk olycka, och i sitt huvud hör Tuva gång på gång en röst som mässar att ”Pakten är bruten, kriget har börjat…” Hon förstår att hon är den enda som kan stoppa den annalkande faran, men hur skall hon orka? Och vad menas med att pakten är bruten?

Till skillnad från Djupgraven, där spänningen var rent magisk och berättelsen väldigt stämningsfullt och vackert skriven och där kärleken till havet och skärgården lyste igenom berättelsen, upplever jag Sjörök som spännande på ett annat sätt. I den här andra delen om Havsfolket är spänningen inte lika mystisk, utan mer konkret. Det är snabba båtfärder genom den täta dimman, magi, besvärjelser och fasansfulla varelser som kommer upp ur havet.

Sjörök förmedlar inte samma fina och mystiska stämning som jag älskade i Djupgraven och sticker inte ut lika mycket i förhållande till andra böcker i samma genre, därför blir mitt betyg lägre den här gången. Men spännande är det, och jag ser fram emot att läsa den avslutande delen i trilogin.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 382 (+ extra sidor om hur man kan hjälpa till att rädda Östersjön m.m.)
Utgivningsdatum: 2017-09-15
Läsålder: 9-12 år
Förlag: Bonnier Carlsen
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
ISBN: 9789163896330
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recensionsexemplar från Bonnier Carlsen - stort tack! — Recensionsexemplar från Bonnier Carlsen – stort tack!

Redan efter de första sidorna i boken har berättelsen mig i sitt grepp. Jag som inte ens brukar gilla fantasy och övernaturligheter, men den här berättelsen älskar jag från början till slut. En eloge dessutom, till formgivaren av omslaget, det är så snyggt!

Det handlar om tolvåriga Tuva, som vuxit upp i Stockholms skärgård med sina föräldrar och med mormor i närheten. Tuva har inte haft det lätt i skolan, där hon alltid känt sig annorlunda och där klasskamraterna antingen retat eller helt ignorerat henne. Den här hösten upplever Tuva att det är något annat, mycket mer skrämmande, som händer. Varje natt drömmer hon mardrömmar. Hon drömmer att hon drunknar. Det är dessutom bitande kallt, dimman känns tätare och havet uppför sig inte som vanligt. Det är som om någonting har blivit farligt där ute, under ytan. Tuva som aldrig tidigare har varit rätt för havet, kan inte fort nog komma ur båten som hon och de andra i klassen skjutsas med till och från skolan. När en klasskamrat försvinner under en idrottslektion, förstår Tuva att den isande rädsla hon känt under en längre tid inte varit inbillning, och hon inser att hon på något sätt har en roll i det som sker.

Berättargreppet kunde inte vara bättre. Historien sker i nutid och det är Tuva själv som antingen upplever händelserna eller berättar om vad som sker. Det känns som vi är med Tuva och upplever allting tillsammans med henne. Man känner rädslan under båtfärderna, skräcken på nätterna då mardrömmar plågar henne, rädslan för de väsen hon tycker sig se i skogen och de mörka skuggorna i havet, den märkliga stämningen hemma hos Tuvas mormor och blickarna som föräldrarna ger varandra när de tror att Tuva inte ser. Sammantaget gör det berättelsen oavbrutet spännande och skrämmande. Det är förvånansvärt litet dialog, vilket passar berättelsen och huvudpersonen väldigt väl. Författarna litar på sina läsare, att läsarna skall förstå även det underliggande, det som inte klart uttalas. Så är det inte alltid i böcker för den tänkta läsåldern, 9-12 år, men det ger berättelsen en helt annan trovärdighet och ett helt annat djup. Samtidigt är det så vackert skrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Djupgraven är första delen i Camilla Stens och Viveca Stens planerade rysartrilogi för bokslukaråldern. Jag älskade den här delen i serien, och utifrån de nya frågor som väcks på de avslutande sidorna i boken, tror jag att nästa del kommer att bli minst lika bra. Jag ser redan fram mot att läsa den.

Edit: Här finns min recension av andra delen i serien; Sjörök, och här finns min recension av den tredje delen; Mareld.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 332
Utgivningsdatum: 2016-09-01
Förlag: Bonnier Carlsen
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
ISBN: 9789163890048
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Isabellas recension på Instagram (Av Isabella får den 5/5)

♥