Rysartrilogi – Just nu

Marie, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Marie som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

Mareld är den avslutande delen i rysartrilogin om Havsfolket. Böckerna riktar sig till slukaråldern, men kan absolut läsas och uppskattas även av vuxna. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter skärgårdsskrock och det är både väldigt skrämmande, spännande och vackert beskrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Den första delen var framförallt väldigt mystisk med en krypande spänning. I andra delen trappades det skrämmande upp och blev mer konkret. Nu skall alla trådar dras ihop, och redan i första kapitlet blir det rysligare än i någon av de tidigare böckerna när en Waxholmsbåt oförklarligt fryser fast i isen under en av sina turer och alla ombord försvinner.

Citatet är från sidan 15:

Flippa ser att gestalten närmar sig båten. Det är en man, det är hon nästan säker på. Ansiktet är dolt och rörelserna ansträngda och liksom släpande. Han är mycket mager. Filippa känner en rysning gå nedför ryggraden.
”Titta!” ropar tjejen i den rosa jackan. ”Hur kan vi få ombord honom?”
”Det borde finnas en stege”, säger en kvinna med rött hår. ”Kanske på andra sidan?”
Mamma, vill Filippa säga, men rösten fastnar i halsen. Hon kan inte skaka av sig känslan av att något är fel. På inga villkor borde de fälla ned stegen.

Min recension av Mareld kommer i bloggen på torsdag. Läs gärna vad jag skrivit om Djupgraven, som är den första delen i serien om Havsfolket, och om Sjörök, som är den andra delen i serien.

♥

Recensionsexemplar från Bonnier Carlsen - stort tack! — Recensionsexemplar från Bonnier Carlsen – stort tack!

Redan efter de första sidorna i boken har berättelsen mig i sitt grepp. Jag som inte ens brukar gilla fantasy och övernaturligheter, men den här berättelsen älskar jag från början till slut. En eloge dessutom, till formgivaren av omslaget, det är så snyggt!

Det handlar om tolvåriga Tuva, som vuxit upp i Stockholms skärgård med sina föräldrar och med mormor i närheten. Tuva har inte haft det lätt i skolan, där hon alltid känt sig annorlunda och där klasskamraterna antingen retat eller helt ignorerat henne. Den här hösten upplever Tuva att det är något annat, mycket mer skrämmande, som händer. Varje natt drömmer hon mardrömmar. Hon drömmer att hon drunknar. Det är dessutom bitande kallt, dimman känns tätare och havet uppför sig inte som vanligt. Det är som om någonting har blivit farligt där ute, under ytan. Tuva som aldrig tidigare har varit rätt för havet, kan inte fort nog komma ur båten som hon och de andra i klassen skjutsas med till och från skolan. När en klasskamrat försvinner under en idrottslektion, förstår Tuva att den isande rädsla hon känt under en längre tid inte varit inbillning, och hon inser att hon på något sätt har en roll i det som sker.

Berättargreppet kunde inte vara bättre. Historien sker i nutid och det är Tuva själv som antingen upplever händelserna eller berättar om vad som sker. Det känns som vi är med Tuva och upplever allting tillsammans med henne. Man känner rädslan under båtfärderna, skräcken på nätterna då mardrömmar plågar henne, rädslan för de väsen hon tycker sig se i skogen och de mörka skuggorna i havet, den märkliga stämningen hemma hos Tuvas mormor och blickarna som föräldrarna ger varandra när de tror att Tuva inte ser. Sammantaget gör det berättelsen oavbrutet spännande och skrämmande. Det är förvånansvärt litet dialog, vilket passar berättelsen och huvudpersonen väldigt väl. Författarna litar på sina läsare, att läsarna skall förstå även det underliggande, det som inte klart uttalas. Så är det inte alltid i böcker för den tänkta läsåldern, 9-12 år, men det ger berättelsen en helt annan trovärdighet och ett helt annat djup. Samtidigt är det så vackert skrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Djupgraven är första delen i Camilla Stens och Viveca Stens planerade rysartrilogi för bokslukaråldern. Jag älskade den här delen i serien, och utifrån de nya frågor som väcks på de avslutande sidorna i boken, tror jag att nästa del kommer att bli minst lika bra. Jag ser redan fram mot att läsa den.

Edit: Här finns min recension av andra delen i serien; Sjörök, och här finns min recension av den tredje delen; Mareld.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 332
Utgivningsdatum: 2016-09-01
Förlag: Bonnier Carlsen
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
ISBN: 9789163890048
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Isabellas recension på Instagram (Av Isabella får den 5/5)

♥