Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:
Det här är en väldigt mörk, men samtidigt livsbejakande, lyhörd och förlåtande berättelse om att växa upp under eländiga förhållanden, om att ha kraft att bryta sig loss men också om att inte ha det.
Citatet är från sidan 105. Lucys föräldrar har påträffat Lucys bror i mammans kläder, nu skall pappan lära honom en läxa:
… jag minns bara hennes gallskrik och folksamlingen och skrattet. Pappa körde vår pickup längst stora gatan och skrek på min bror, som gick gatan fram i ett par stora högklackade skor som jag kände igen från korgen, och en behå över sin t-shirt och ett halsband med oäkta pärlor och hans ansikte var strimmigt av tårar. Pappa körde bredvid honom i vår pickup och skrek att han var en jävla bög och det skulle hela världen få veta. Jag kunde inte tro mina ögon, och jag tog Vicky i handen, fastän jag var yngst av oss, och gick hela vägen hem med henne.
Min recension av Mitt namn är Lucy Barton kommer senare under dagen.
Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten
♥
Just nu - Just här 