Söndagens smakbit ur en bra bok v. 18 – Mitt namn är Lucy Barton

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det här är en väldigt mörk, men samtidigt livsbejakande, lyhörd och förlåtande berättelse om att växa upp under eländiga förhållanden, om att ha kraft att bryta sig loss men också om att inte ha det.

Citatet är från sidan 105. Lucys föräldrar har påträffat Lucys bror i mammans kläder, nu skall pappan lära honom en läxa:

… jag minns bara hennes gallskrik och folksamlingen och skrattet. Pappa körde vår pickup längst stora gatan och skrek på min bror, som gick gatan fram i ett par stora högklackade skor som jag kände igen från korgen, och en behå över sin t-shirt och ett halsband med oäkta pärlor och hans ansikte var strimmigt av tårar. Pappa körde bredvid honom i vår pickup och skrek att han var en jävla bög och det skulle hela världen få veta. Jag kunde inte tro mina ögon, och jag tog Vicky i handen, fastän jag var yngst av oss, och gick hela vägen hem med henne.

Min recension av Mitt namn är Lucy Barton kommer senare under dagen.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten

28 thoughts on “Söndagens smakbit ur en bra bok v. 18 – Mitt namn är Lucy Barton

    1. När man läser den här boken inser man hur bra det är att vi har vår barnlagstiftning i Sverige, där barnets bästa kommer först, inte föräldrarnas bästa. I det här fallet hade myndigheterna behövt ingripa. Ändå är det en hoppfull bok. Det låter säkert märkligt med tanke på citatet som är så fruktansvärt, men tonen i boken är inte sentimental eller dyster, tvärtom.

      Liked by 1 person

    1. Jag tror att du kommer att tycka om den, det är väldigt välskriven och väldigt fin. Jag skall försöka förklara det litet närmare när jag skriver recensionen.

      Gilla

    1. Det är en väldigt bra bok, och trots allt hemskt blir det inte ångestladdad läsning. Kanske för att författaren håller en ganska neutral ton. Berättelsen handlar nog mer om försoning och förlåtelse än om de sår barndomen skapat.

      Gilla

    1. Det är så mycket som är hemskt i boken, men författaren berättar sin historia på ett sätt så att man inte inser och tar in det hemska omedelbart, utom i det här exemplet som jag valde för att visa hur dysfunktionella föräldrarna är och hur stark den yngsta dottern är, ett så kallat maskrosbarn som hittar metoder för att ta sig igenom och vidare. Det är en fantastisk skildring.

      Gilla

    1. Ja, det är fruktansvärt, de tre barnen upplever en väldigt tuff barndom. Men boken är ändå ingen tårdrypande berättelse, tvärtom väldigt saklig och förlåtande, tack och lov, annars hade jag inte klarat av att läsa den.

      Liked by 1 person

    1. Just den händelsen utspelar sig i Amgash, Illinois, i början av 1970 gissar jag. Det är väldigt dysfunktionella föräldrar och barnen reagerar/agerar på olika sätt på sin tuffa uppväxt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s