Recension: En enastående karriär, av Martin Engberg

feb-en-enastaende-karriar

Martin Engbergs En enastående karriär kallas av förlaget en intellektuell underhållningsroman, och det är nog just vad det är. Innehållet motsvarar väldigt väl omslagets ironiska motsatsförhållande till titeln. Ungefär lika upplyftande är huvudpersonens liv och karriär som omslagets gråbruna omslag. Tonen för romanen sätts utan omsvep på bokens första sida. Jonas Andersson-Olsson blir fullkomligt sågad på sitt slutseminarium i litteraturvetenskap. När han hämtat sig efter chocken, går han hem och gör slut med sin flickvän som han hela tiden har tyckt att han står över i både bildning och finess:

Jag vet inte varför det överraskade mig, men i min föreställning var Lisa av ett annat material, grövre, än mig, anpassad för ett liv i en annan värld. Min roll (som jag sett det) hade varit att komma från ett annat håll, liksom stiga ned, och i det avstånd som fanns mellan oss – eftersom vi var så olika – skulle det finnas utrymme för oss båda att växa, åtminstone för mig. Här var jag och levde med en kvinna som varken intresserade sig för Iliaden, Gilgamesheposet eller Virginia Wolf. Jag var professorn, gift med en kassörska (i framtiden). Det skulle skänka en viss hemlighetsfull kärvhet till min framtoning. Visa att jag, trots att jag var akademiker, levde i kontakt med det verkliga, verkliga livet.

Som ni förstår är det här ingen person man känner sympati för, trots att flera andra omständigheter talar för att man skulle kunna göra det. Som att han hela tiden känner att han måste spela en roll, dels för att passa in i akademikervärlden, dels på grund av behovet att tvärtom göra narr av den. Kommen från en arbetarklassbakgrund upplever han akademikervärlden mer som en betraktare än som en naturlig del av den. Det är dock ironiskt, underfundigt och präglat av en stor dos kärv humor. Jag gillar också hur författaren lyckas skildra vilken tragisk person Jonas Andersson-Olsson är, utan att det blir övertydligt.

Det är också småroligt och tydlig igenkänning i hur den akademiska hierarkin skildras. Det är säkert inte heller osannolikt att den doktorand som får sitt arbete sågat, istället för att ta till sig de förslag om förbättringsarbeten han får, väljer att ta på sig offerkoftan och anser att orsaken till misslyckandet ligger i bristande handledning. Det är vad Jonas Andersson-Olsson gör. Han väljer att lägga avhandlingsskrivandet på hyllan, och under tiden han arbetar som svartalf på Universitetsbiblioteket ägnar han sig åt att fundera över hur han skall få revansch i förhållande till den tidigare idoliserade handledaren.

Första delen av boken har mig absolut i sitt grepp, jag är genuint nyfiken på hur det skall gå för Jonas Andersson-Olsson. Tyvärr blir fortsättningen en ganska långtråkig transportsträcka om huvudpersonens dagar på institutionen och hans hämndbegär i förhållande till handledaren. Berättelsen tappar driv och energi och jag börjar fundera på vad författaren egentligen vill säga med sin berättelse. Enligt min mening borde större fokus istället ha lagts på att bygga upp slutscenariot, hur det kom sig att Jonas Andersson-Olsson valde att agera och gå vidare på det sätt han gjorde. Tidigare i boken har vi fått läsa om huvudpersonens tankar i stort som smått, men när det kommer till den centrala delen, det vill säga hur han väljer att fortsätta sin yrkesbana efter misslyckandet som doktorand, sker det mer som ett faktum.

Mitt betyg: 2/5

 

Antal sidor: 206
Utgivningsdatum: 2017-02-09
Förlag: Norstedts
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789113074757
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris