Skip to content

Recension: En enastående karriär, av Martin Engberg

27 februari, 2017

feb-en-enastaende-karriar

Martin Engbergs En enastående karriär kallas av förlaget en intellektuell underhållningsroman, och det är nog just vad det är. Innehållet motsvarar väldigt väl omslagets ironiska motsatsförhållande till titeln. Ungefär lika upplyftande är huvudpersonens liv och karriär som omslagets gråbruna omslag. Tonen för romanen sätts utan omsvep på bokens första sida. Jonas Andersson-Olsson blir fullkomligt sågad på sitt slutseminarium i litteraturvetenskap. När han hämtat sig efter chocken, går han hem och gör slut med sin flickvän som han hela tiden har tyckt att han står över i både bildning och finess:

Jag vet inte varför det överraskade mig, men i min föreställning var Lisa av ett annat material, grövre, än mig, anpassad för ett liv i en annan värld. Min roll (som jag sett det) hade varit att komma från ett annat håll, liksom stiga ned, och i det avstånd som fanns mellan oss – eftersom vi var så olika – skulle det finnas utrymme för oss båda att växa, åtminstone för mig. Här var jag och levde med en kvinna som varken intresserade sig för Iliaden, Gilgamesheposet eller Virginia Wolf. Jag var professorn, gift med en kassörska (i framtiden). Det skulle skänka en viss hemlighetsfull kärvhet till min framtoning. Visa att jag, trots att jag var akademiker, levde i kontakt med det verkliga, verkliga livet.

Som ni förstår är det här ingen person man känner sympati för, trots att flera andra omständigheter talar för att man skulle kunna göra det. Som att han hela tiden känner att han måste spela en roll, dels för att passa in i akademikervärlden, dels på grund av behovet att tvärtom göra narr av den. Kommen från en arbetarklassbakgrund upplever han akademikervärlden mer som en betraktare än som en naturlig del av den. Det är dock ironiskt, underfundigt och präglat av en stor dos kärv humor. Jag gillar också hur författaren lyckas skildra vilken tragisk person Jonas Andersson-Olsson är, utan att det blir övertydligt.

Det är också småroligt och tydlig igenkänning i hur den akademiska hierarkin skildras. Det är säkert inte heller osannolikt att den doktorand som får sitt arbete sågat, istället för att ta till sig de förslag om förbättringsarbeten han får, väljer att ta på sig offerkoftan och anser att orsaken till misslyckandet ligger i bristande handledning. Det är vad Jonas Andersson-Olsson gör. Han väljer att lägga avhandlingsskrivandet på hyllan, och under tiden han arbetar som svartalf på Universitetsbiblioteket ägnar han sig åt att fundera över hur han skall få revansch i förhållande till den tidigare idoliserade handledaren.

Första delen av boken har mig absolut i sitt grepp, jag är genuint nyfiken på hur det skall gå för Jonas Andersson-Olsson. Tyvärr blir fortsättningen en ganska långtråkig transportsträcka om huvudpersonens dagar på institutionen och hans hämndbegär i förhållande till handledaren. Berättelsen tappar driv och energi och jag börjar fundera på vad författaren egentligen vill säga med sin berättelse. Enligt min mening borde större fokus istället ha lagts på att bygga upp slutscenariot, hur det kom sig att Jonas Andersson-Olsson valde att agera och gå vidare på det sätt han gjorde. Tidigare i boken har vi fått läsa om huvudpersonens tankar i stort som smått, men när det kommer till den centrala delen, det vill säga hur han väljer att fortsätta sin yrkesbana efter misslyckandet som doktorand, sker det mer som ett faktum.

Mitt betyg: 2/5

 

Antal sidor: 206
Utgivningsdatum: 2017-02-09
Förlag: Norstedts
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789113074757
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

2 kommentarer leave one →
  1. 27 februari, 2017 09:39

    Den boken fick ju ett sällsynt (nästan bottenbetyg av dig – sällsynt här hos dig. Å om jag läser din recension, vilket jag ju ha gjort såklart så hade den boken fått en etta av mig.

    Boken får mig nämligen att tänka på civilingenjörer som jag jobbat med och som tyckte att resten av yrkeskåren är ”undermålig”. Fick dock revidera min åsikt här för 10 år sedan då jag träffade min absoluta bästis-kollega Yvonne. Hon hatar den inställningen att kollegor/vänner/ partners är mindre värda än andra bara för att de är städare eller som i mitt fall grafisk formgivare. Även min chef var (såklart) civilingenjör, men han visste/respekterade/insåg också att han var bäst på sitt och jag på mitt.

    Liked by 1 person

    • 28 februari, 2017 07:28

      Jag har också varit med om det där. Direkt efter gymnasiet arbetade jag som sekreterare/assistent och hade så otroligt mycket att göra hela tiden att jag knappt hann äta lunch. Ändå kom folk in i mitt rum och slog sig ned i en fåtölj som stod där, och ville småprata. Ingen frågade om jag hade tid, ärligt talat tror jag inte att någon någonsin gjorde det, jag hade väl ändå inget viktigt för mig, så det var bara att klampa in och tro att jag inte hade något emot det. Och alla märkliga uppdrag jag fick, som inte hade med mitt jobb att göra. Som att köra iväg chefens bil för att byta till sommar- eller vinterdäck. Jag blev till slut förbannad och skrev en artikel som blev publicerad i en tidning som hette Dagens sekreterare, som alla sekreterarna på Skanskas huvudkontor där jag arbetade prenumererade på. Titeln var ”Dagens sekreterare – chefens högra hand eller bara en professionell morsa”. Mitt sätt att protestera 😉 Jag var bara 19 då, jag tror att det var min ålder som gjorde att jag kom undan med det.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: