Recension: Där Satan har sin tron, av Unni Lindell

.

Unni Lindell har tidigare skrivit en deckarserie med Cato Isaksen i huvudrollen. I den avslutande delen om honom, Honungsfällan, skrev författaren in Marian Dahle med syftet att hon skulle ta över huvudrollen från Cato Isaksen. Det här är den första delen med henne som huvudperson.

Marian Dahle får i uppdrag att tillsammans med en pensionerad psykolog återuppta cold casefallet med en sexårig flicka som försvann i Oslo för femton år sedan. Samtidigt sätts en brutal hämndplan i verket. Män blir kidnappade, torterade och mördade.

Vi kastas rakt in i den brutala verklighet som drabbar de kidnappade männen, och jag var väldigt tveksam till om jag skulle klara att läsa vidare om så grovt våld:

Kunskaper i anatomi var ingenting de behövde i jobbet, men under arbetet med tronen hade han sökt information i gamla tidskrifter. Ändtarmen utgjorde en del av matsmältningssystemet och var mellan tio och femton centimeter lång. Den gastrokoliska reflexen orsakade sammandragningar i magsäcken och tunntarmen. Han hade tillverkat metallföremålet ute i verkstaden, av en gammal stötfångare. Och läderbältet hade ett metallås, så att offret inte kunde ta sig loss.

Där Satan har sin tron är en psykologisk thriller inom genren Nordic Noir. Det är mörkt, grymt och oförskönat. Huvudpersonen, liksom flera av de andra karaktärerna i boken, slits av både fysiska och psykiska problem. Det här är raka motsatsen till feelgood-romaner, det är verkligen ingen trivsam läsning. Till och med språket är rakt, korthugget och befriat från känslor. Men man känner ändå, det kan jag intyga, en stor olust till både miljöer, personer och det som sker. Ganska symptomatiskt får Marian Dahle sitt arbetsrum i polishusets källare, som för att förstärka det mörka och skitiga. I början av boken stör jag mig väldigt mycket på Marian Dahle, som får uppdraget att lösa fallet med den försvunna sexåriga flickan, trots att hon mer eller mindre är ett vrak. Trevlig är hon inte heller, tvärtom.

Den här typen av råa deckare är helt ny för mig. Obehagskänslan kryper in under skinnet, men att inte läsa vidare är uteslutet. Det är alldeles för spännande. När upplösningen närmar sig ökar tempot och jag läser som om det är jag som är jagad. Slutet är oväntat, precis som det skall vara i en lyckad deckare. Från att i början av boken ha varit tveksam till att läsa vidare, kapitulerar jag någonstans mitt i. Ja, jag kommer att vilja läsa även nästa bok i serien om Marian Dahle.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 434
Serie: Marian Dahle (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-11
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164205025
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

4 thoughts on “Recension: Där Satan har sin tron, av Unni Lindell

  1. Jag gillade Lindells böcker om Cato Isaksen men när Marian Dahl dök upp så tappade jag helt intresset. Men denna boken fick mig verkligen på fall igen, gillade denna riktigt mycket =)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s