Recension: Där Satan har sin tron, av Unni Lindell

.

Unni Lindell har tidigare skrivit en deckarserie med Cato Isaksen i huvudrollen. I den avslutande delen om honom, Honungsfällan, skrev författaren in Marian Dahle med syftet att hon skulle ta över huvudrollen från Cato Isaksen. Det här är den första delen med henne som huvudperson.

Marian Dahle får i uppdrag att tillsammans med en pensionerad psykolog återuppta cold casefallet med en sexårig flicka som försvann i Oslo för femton år sedan. Samtidigt sätts en brutal hämndplan i verket. Män blir kidnappade, torterade och mördade.

Vi kastas rakt in i den brutala verklighet som drabbar de kidnappade männen, och jag var väldigt tveksam till om jag skulle klara att läsa vidare om så grovt våld:

Kunskaper i anatomi var ingenting de behövde i jobbet, men under arbetet med tronen hade han sökt information i gamla tidskrifter. Ändtarmen utgjorde en del av matsmältningssystemet och var mellan tio och femton centimeter lång. Den gastrokoliska reflexen orsakade sammandragningar i magsäcken och tunntarmen. Han hade tillverkat metallföremålet ute i verkstaden, av en gammal stötfångare. Och läderbältet hade ett metallås, så att offret inte kunde ta sig loss.

Där Satan har sin tron är en psykologisk thriller inom genren Nordic Noir. Det är mörkt, grymt och oförskönat. Huvudpersonen, liksom flera av de andra karaktärerna i boken, slits av både fysiska och psykiska problem. Det här är raka motsatsen till feelgood-romaner, det är verkligen ingen trivsam läsning. Till och med språket är rakt, korthugget och befriat från känslor. Men man känner ändå, det kan jag intyga, en stor olust till både miljöer, personer och det som sker. Ganska symptomatiskt får Marian Dahle sitt arbetsrum i polishusets källare, som för att förstärka det mörka och skitiga. I början av boken stör jag mig väldigt mycket på Marian Dahle, som får uppdraget att lösa fallet med den försvunna sexåriga flickan, trots att hon mer eller mindre är ett vrak. Trevlig är hon inte heller, tvärtom.

Den här typen av råa deckare är helt ny för mig. Obehagskänslan kryper in under skinnet, men att inte läsa vidare är uteslutet. Det är alldeles för spännande. När upplösningen närmar sig ökar tempot och jag läser som om det är jag som är jagad. Slutet är oväntat, precis som det skall vara i en lyckad deckare. Från att i början av boken ha varit tveksam till att läsa vidare, kapitulerar jag någonstans mitt i. Ja, jag kommer att vilja läsa även nästa bok i serien om Marian Dahle.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 434
Serie: Marian Dahle (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-11
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164205025
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Summering av Påskutmaningen 2017

Påsken är över för den här gången, och så är även Mias Påskutmaning.Väldigt roligt initiativ, Mia!

Påsken har för mig inneburit umgänge med familj, släkt och vänner, men jag hann i alla fall läsa drygt 2,5 böcker, varav en är en riktig tegelsten på över 600 sidor. Dessutom var de två böcker jag hann läsa ut fantastiskt bra. Den jag läser nu, Där Satan har sin tron, är ruggig och spännande. Jag vet inte om jag skulle klara att se den på film, med ödesmättad musik i bakgrunden som en extra effekt för smygande skräck. Recensionsdatum för den är först i morgon, så jag väntar med att skriva mer om den.

Problemet med får och getter har jag recenserat här. Antal sidor: 350
Häxan har jag recenserat här. Antal sidor: 607
Där Satan har sin tron. Antal lästa sidor: 312/434

Summa antal lästa sidor under påsken: 1269.

Tycker ni att det låter mycket? Fram till för ett år sedan hade jag tyckt att det var väldigt många sidor lästa under så kort tid. Men efter att jag upptäckt bokbloggarnas värld, där många hinner läsa tre böcker i veckan, inser jag att jag kommer att hamna långt ifrån den som vinner utmaningen, kanske halvvägs 🙂 Men jag är väldigt nöjd, det har varit en väldigt skön påskhelg som faktiskt känts lång. Kanske för att vi tagit det så lugnt.

Hur det har gått för alla andra kan du läsa här, hos Mias Bokhörna.