Orkidébarnet är den första delen av fyra om Lovisa, eller Lo som hon kallas. I den här delen handlar det om hennes uppväxt i en medelklassfamilj där föräldrarna har höga krav på att upprätthålla en fin yttre fasad och på att barnen skall prestera och leva upp till deras förväntningar. Familjen åker på sol- och skidsemestrar och bor på fina hotell, de äter både oxfilé och gratinerad hummer, de har dyra märkeskläder och fint inredda rum. På fredagskvällarna har de mys framför teven med färska räkor och delikatessostar. Det som inte syns utåt är att familjen egentligen är gravt dysfunktionell.

Redan på bokens omslag framgår att Lo anses högkänslig. Det är möjligt att man kan kalla en person som agerar som Lo för högkänslig, eftersom hon tar åt sig av det hon ser och utsätts för, och redan som barn drabbas av magkatarr på grund av stress och oro. Personligen tycker jag att Los reaktioner på sina föräldrars agerande är helt normala. På olika sätt exkluderar de henne från resten av familjen, inte minst genom att ständigt kritisera henne och se till sitt eget bästa framför sin dotters. De sätter sig själva i främsta rummet och väntar sig ständig bekräftelse och efterlydnad. Ingen av föräldrarna verkar har förmåga att känna empati för någon annan än dem själva, de spelar ut barnen mot varandra och favoriserar öppet Los syster, som anpassar sig efter föräldrarna och agerar som en förlängning av dem. Det föräldrarna gör skulle jag kalla för psykisk misshandel, så inte konstigt alls att Lo mår dåligt.

Författaren kallar Lo för ett orkidébarn, men man skulle också kunna kalla henne ett maskrosbarn. Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma, men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros som lyckas växa upp genom asfalt. Precis som det ofta brukar vara för maskrosbarn har Lo andra vuxna utanför familjen som engagerar sig i henne och ger henne den uppskattning hon inte får hemma.

Boken om Lo är skriven på ett sätt som jag upplever som en blandning av skönlitterär roman och en informationstext om dysfunktionella familjer. Här är exempel från sidan 115:

”Pappan ringer och kallar Lo onormal. Mamman fortsätter att sätta etiketter på den vilsna flickan. Alla hårda ord sårar och befäster nya själsliga blåmärken, som också gör det möjligt att kalla Lo både hyperkänslig och ängslig i bara sitt väsen eller natur. Hon kallar henne flummig, slarvig, otroligt bohemisk, revolutionär och lat. Mamman beklagar sig att hon inte har blivit som sin syster Mia eller hennes väninna Stina, som modern anser vara både söt, ordentlig och sällsynt rar.”

”Hon kallar henne också onormal och önskar att sin dotter vore mer lik Stina. Hon säger att Lo inte tål kritik, att hon lika väl kan flytta hemifrån eftersom hon klarar sig bättre utan henne. Att Lo bara lägger pengar på sådant som är roligt och att hon tar dagen som den kommer och inte är som de andra i familjen. Det finns alltid ett innanför och ett utanför.”

Jag är inte helt förtjust i berättarstilen, men det känns personligt och äkta. Berättelsen om Lo berör och jag läser ut boken i ett enda svep. De följande tre böckerna om Lo handlar om utanförskap och föräldraskap, om att hitta sanningen i ett berg av lögner, om avsked och om att bilda en egen, ny familj. Jag hoppas att det går bra för Lo.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 181
Utgivningsdatum: 2018-05-25
Serie: Serien om Lo (del 1)
Förlag: Lottas text och skrift
Formgivning: Annika Zeybrandt
ISBN: 9789198107319
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris