Temat för Ugglan & Bokens tisdagstrio är mamma, pappa, barn. Jag har valt tre böcker som jag läst och som påverkat mig på olika sätt och som jag kan rekommendera er att läsa.

Boken Mamma är bara lite trött läste jag hösten 2016. Mitt liv bestod då av att skjutsa barnen till och från skolan och till danslektioner, laga mat, gå på utvecklingssamtal och allt annat som ett familjeliv består av. Jag kunde delvis känna igen mig i stressen som huvudpersonen känner.

Huvudpersonen lever i en livslögn, där hon gör vad hon tror förväntas av henne, och som hon till att börja med också tror att hon själv vill, men som hon i själva verket inte känner är meningsfullt. Minna drabbas av de välkända signalerna för stress; tryck över bröstet, andningssvårigheter, gråtmildhet, ilska, klåda, svårigheter att hålla reda på tider, svårigheter att fokusera på det som är viktigt. Alla krav hon ställer på sig själv blir henne övermäktiga. Till slut kollapsar hon och tvingas till sjukskrivning. Boken ger inga svar på hur man bör agera och den ger inga råd, mer än det man kan läsa mellan raderna, att man bör fundera över vad som är värdefullt och ger mening till sitt eget liv, istället för att oreflekterat följa strömmen för vad andra tycker är meningsfullt.

En helt vanlig familj läste jag 2018. De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro både vanlig och perfekt. Men en natt raseras allt. Det har skett ett mord, och Stella sitter häktad som misstänkt för mordet. De båda förtvivlade föräldrarna gör allt som står i deras makt för att hjälpa sin dotter, även om de måste gå utanför vad som är lämpligt och tillåtet. En helt vanlig familj är ett relationsdrama som väcker många etiska frågeställningar. Det är enormt spännande ända in i det allra sista.

Som natten läste jag förra året. Kriminalitet, missbruk och ett liv långt från medelklassens trädgårdsfester präglar både författarens debutroman, Lite död runt ögonen, och hans uppföljare, Som natten. David Ärlemalm skildrar insiktsfullt och med fingertoppskänsla för detaljerna livet på samhällets skuggsida. Som natten har inte ett så stort omfång rent fysiskt, men desto större djup. Personerna det handlar om och det som händer skulle kunna vara hämtat rakt ur en mörk och hård verklighet. Deras öden fäste sig i mig och jag kunde inte sluta tänka på dem.

Berättelsen börjar starkt. Regnet vräker ned och vågorna går höga. Asynja, Eddie och deras fyra månader gamla dotter Snäckan tvingas tillsammans med Eddies bror fly över stormande vatten till en liten stuga på en ö. Asynja vägrar kliva i kanoten utan en flytväst för Snäckans skull, men rädslan i Eddies ansikte tystar henne och hon sätter sig på golvet med jackan uppdragen för att skydda barnet. Den här gången har Eddie ställt till det ordentligt, och att det är väldigt allvarligt visar sig snart ute på ön. Det Eddie trodde skulle bli ett steg uppåt i hans kriminella karriär, visar sig istället vara ett stort misstag som sätter allas liv i fara. Och det blir bara värre.