Nomineringseventet – uppsluppet om elände

Nomineringseventet i går var en välarrangerad tillställning. Jag kan inte tänka mig en proffsigare duo än Tara Moshizi och Daniel Sjölin som samtalsledare. De var pålästa och ställde intressanta frågor till författarna. Dessutom fick de, med ett par undantag, författarna att slappna av och våga bjuda på sig själva. Trots de allvarliga ämnen som de flesta av böckerna avhandlar, ledde diskussionerna många gånger till spontana skratt hos oss allihop.

Skönlitteratur
Skönlitteratur

 

Facklitteratur
Facklitteratur

 

Barn- och ungdom
Barn- och ungdom

Det här är de böcker som nominerats till Augustpriset i de olika klasserna. Här kan du läsa motiveringarna från jurygrupperna till var och en av böckerna. Ett kriterium för att bli nominerad brukar vara att man som läsare skall bli berörd.

Jag undrar om det krävs att man skriver om problem och elände för att bli berörd? En av böckerna har till och med ordet elände i titeln. De nominerade böckerna handlar om ensamhet, psykologiskt mörker, våld och undergång, panikkänslor, incest, döden, klimatförändringar och naturkatastrofer, demens och flykt från krig. De enda böckerna som ger intryck av, jag har inte läst dem än, att vara positiva till sin natur, är Gutenberggalaxens nova och barnböckerna Oj, en polis och Djur som ingen sett utom vi.

arets-fackbok

Det gick ett lättat, jag tolkar det så, sus genom publiken när Elisabeth Åsbrinks bok 1947 nämndes som en av de nominerade fackböckerna. Tyvärr var inte Elisabeth Åsbrink på plats i Kulturhuset, så jag kunde inte ställa några frågor till henne, men på torsdag kommer ett inlägg här i bloggen, missa inte det! Min recension av 1947 finns här.

Det skall bli väldigt spännande att läsa även de andra fem böckerna i fackbokskategorin. Allihop avhandlar ämnen som jag är intresserad av. Nina Burton kunde verkligen göra reklam för sin bok, så jag som varit litet skeptisk till den, är nu omvänd. Hon liknande den medierevolution som hände under renässansen (sent 1400-tal fram till ungefär år 1600) med vår egen tid. Då, precis som nu, var medmänsklighet en viktig fråga liksom samtal över åsiktsgränserna. När boken beskrivs på det sättet låter den både spännande och läsvärd! Recensioner av samtliga fackböcker kommer i bloggen framöver.

Foto från Augustprisets Instagramsida
Foto från Augustprisets Instagramsida

Ni får inte heller missa de nominerade till Lilla Augustpriset. I år skickades det in 632 bidrag, varav följande nominerats:

  • Perspektiv – en rymdsaga om Medelhavet, Henning Bollmark, Uppsala
  • Nedräkning, Sanna Fagerström, Uppsala
  • Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner, Smilla Luuk, Stockholm
  • Då rallarrosen blommar, Sigrid Nikka, Höllviken
  • Samklang, Matilda Stjernqvist, Ryssby
  • Jag är 20 år och har OCD, Gabriel Zetterström, Lidingö

Alla de nominerade bidragen till Lilla Augustpriset kan man läsa här. Fram till och med den 21 november kan den som vill rösta på sitt favoritbidrag, så var med och påverka! Enligt Lilla Augustprisets jury är gemensamma nämnare för årets nominerade en lek med olika genres, inklusive romance och sci-fi, samt berättarglädje.

✭

 

 

I kväll avslöjas vilka som nominerats till Augustpriset 2016!

För första gången sker nomineringarna inför en stor publik på Kulturhuset Stadsteatern. Tara Moshizi och Daniel Sjölin presenterar och samtalar med de nominerade författarna på scen. Dessutom tillkännages vilka texter som nominerats till Lilla Augustpriset.

Om du inte är på plats på Kulturhuset Stadsteatern så kan du se direktsändningen på Augustpriset.se kl. 16.30 – 18.00. 

august-a

Själv skall jag in till Stockholm och vara med på plats. Det skall bli väldigt roligt och intressant. De som nomineras i fackbokskategorin och till Lilla Augustpriset är böcker/texter som jag som Augustambassadör förväntas läsa och recensera inom en månad, vilket gör nomineringarna litet extra spännande.

Kameran är laddad, och så skall jag försöka göra mig själv presentabel och byta regnrocken och gummistövlarna mot något annat. Vi kanske ses i kväll!

♥

Bildning: Då – Nu – Sen

Recensionsexemplar från Atlas - stort tack!
Recensionsexemplar från Atlas – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Medverkande: Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström.
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Moa Schulman och Sepidar Hosseini
Förlag: Atlas
ISBN: 9789173895378
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Vad är bildning? Vad borde det vara? Vem är det som ska bildas, och vem är det som ska bilda? Har synen på bildning förändrats? Och hur ser vi på bildning i framtiden? Nio författare vänder och vrider på bildningsbegreppet i var sin personligt hållen text. Här diskuteras det historiska perspektivet, men blicken är riktad mot samtiden och inte minst mot framtiden. Bildning – då, nu, sen vill väcka liv i frågan om vad bildning kan betyda för individen och för samhället i Sverige.


Så tyckte jag om boken

Nu diskuteras begreppet ”bildning” igen. Ämnet kan många gånger vara känsligt, eftersom bildningsidealet anses vara hierarkiskt och förknippat med makt. Tidigare var bildning något som var förunnat bara en begränsad del av befolkningen, den del som hade makten. Numera är bildning, åtminstone i teorin, möjlig för vem som helst.

Vem är egentligen bildad i dagens Sverige? Enligt den här antologin är det i alla fall inte den som kan rabbla årtal eller kända filosofer. Bildad anses man inte heller vara enbart därför att man läst viss litteratur. Ebba Witt-Brattström menar att bildning tvärtom avslöjas genom det du inte läser. Att begränsa sig till viss litteratur och välja bort annan, tyder på en mindre grad av bildning eftersom du gör dig oemottaglig för olika perspektiv och synvinklar. I bildningsbegreppet anses kunskap ingå, men inte själva kunskapsinlärningen, utan det som händer i nästa steg, nämligen att sätta in kunskapen i ett större sammanhang, att se samband. För att lyckas med det krävs ett kritiskt och reflekterande synsätt, att ifrågasätta vad som är rimligt och att vara nyanserad.

Magnus Bremmer lyfter fram en viktig fråga i sin text, nämligen ”faktaresistens” hos delar av befolkningen. ”Faktaresistens” ingår i nyordslistan för i år och innebär ett förhållningssätt där man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, utan istället grundar sin uppfattning på exempelvis konspirationsteorier eller det som man instinktivt tycker låter trovärdigt, utan att ta reda på fakta. Personligen uppfattar jag just faktaresistens som ett stort hot, kanske det största just nu, mot bildning. I det enorma nyhetsflödet vi numera har tillgång till är risken antagligen större än någonsin att man lyssnar på förenklade lösningar av problem som i själva verket kräver väl underbyggd forskning. Man väljer att generalisera. Proffstyckare med simplifierade slutsatser får dessutom stort utrymme i media, därför att de oftast har en mer slagkraftig framtoning än till exempel forskare, som i regel är mer nyanserade och ser problemen som mer komplexa och ur olika perspektiv. I valet mellan en enkel och en mer mångfasetterad synpunkt, väljer många det första alternativet för att, som Ola Larsmo skriver, hålla nästan över ytan i informationsflödet.

Många av de medverkande i antologin Bildning: Då-Nu-Sen, lyfter fram bildning som liktydigt med något positivt. Det finns dock negativa sidor av att vara bildad, vilket Ola Larsmo lyfter fram. Nämligen bildning som en anledning till uteslutning ur gemenskapen. Den så kallade jantelagen, ”du skall inte tro att du är något eller att du kan lära oss något”, är tankar som många som vuxit upp i arbetarklassmiljöer har fått stå emot. ”Den som tillägnar sig bildning kommer att förändras; det hörs på ordet. Då kommer också livet att bli annorlunda, och förändring är farligt.” Kristina Sandberg nämner också rädslan för utanförskap i och med ökande bildning:

Hur det både fanns en berusande känsla av att kunskap och böcker kunde leda mig vart som helst, att det var en oändlig tillgång – men också en oro att tänkandet och läsandet skulle ta mig alltför långt bort från klasskompisar, och andra människor i min närhet. Även om jag ville vara djup, så var det skrämmande med ensamhet i läsandet.

Det här är en både läsvärd och tänkvärd antologi som jag önskar når ut till många.

♥