Samfundet De Nio bildades år 1913 och har till uppgift att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor, att dela ut litterära priser, att ge ut en tidskrift och sedan 2003 även att publicera en årlig kalender med fokus på svensk essäistik. Målsättningen med varje års litterära kalender är att publicera något av det bästa inom svensk essäistik och presentera nyskrivna skönlitterära bidrag. Tidigare hade varje Litterär kalender en tidigare ledamot som tema. Det har varit bland andra Ellen Key, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Stina Aronsson och Karin Boye. Numera är ämnena vitt skilda.
I årets kalender medverkar bland andra Elis Burrau, som debuterade för ett år sedan med en diktsamling och som nästa år romandebuterar. Man behöver med andra ord inte vara en sedan länge etablerad essäist för att bli utvald att medverka. Etablerad och rutinerad är däremot Nina Burton, vars senaste bok fick Augustpriset år 2016. Hon medverkar också i årets Litterär kalender. Liksom Leif Elggren, som presenteras så här:
… född av två idioter, åtnjuter titeln Kung, är baserad i Stockholm och försöker mer eller mindre hopplöst att orientera sej mellan de två poler vi kallar Födelse och Död. Han är också en Guds son.
Medverkar gör alltså nyligen debuterade, etablerade och ibland uppenbart avvikande poeter författare, konstnärer och litteraturvetare. Texterna speglar förstås dem som författat dem, vilket ger en väldigt spretig kalender, särskilt som det saknas ett gemensamt tema att sluta upp kring.
Den i mitt tycke mest intressanta och mest läsvärda texten i årets kalender är Ola Larsmos bidrag; Platsens minne. Ett försvar för dokumentärromanen. Han berättar fängslande och initierat om det tillfälle då han som sexåring blev rädd för historien. Då han bläddrade i ett uppslagsverk och såg bilderna från Pompeji. Hur människor som dör lämnar efter sig ett hålrum när de försvinner, precis som människorna som vittrat bort och bildat hålrum efter sig i askan som täckte Pompeji. Ola Larsmo anknyter bland annat till vad som hände med många av de svenska migranter som hamnade i en kåkstad i USA i slutet av 1800-talet. Vi har valt att inte se dem, eftersom de inte uppfyller den bild vi vill ha av svenska emigranter. Men precis som hålrummen i Pompeji fylldes med gips och på det sättet återskapade de människor som levt där, återskapar Ola Larsmo de svenskar som bodde i ett slumområde i en ravin, Swede Hollow, i Minnesota. Att läsa Platsens minne. Ett försvar för dokumentärromanen är som att läsa en kort avhandling, men med ett mer lättillgängligt och mindre akademiskt språk. Fakta blandas med personliga tankar och resonemang på ett sätt som gör att texten berör. Det är riktigt bra.
Litterär kalender 2017 är som helhet ingen bladvändare och jag gissar att kalendern inte heller blir någon storsäljare. Och jag undrar om de texter som kalendern innehåller verkligen är de bästa Sverige har att uppvisa inom essäistik? Det är lärt och kunnigt, därom råder ingen tvekan, men uppfyller samtliga texter de krav som brukar ställas på en essä? Man brukar anse att man i en essä diskuterar ett eget ämne ganska fritt och att essän går att jämföra med en debattartikel eftersom du skall föra ett resonemang och komma med egna åsikter. Du behöver däremot inte komma fram till ett entydigt svar. Essän skall bestå av fakta och av personliga tankar eller resonemang. Många av texterna i kalendern saknar den kombinationen, och påminner mer om noveller eller redogörelser för olika händelser och/eller fenomen. Om jag fick önska, skulle nästa års kalender fokusera mer på traditionell essäistik och på texter med ett gemensamt tema.
Mitt betyg: 3/5
.
Antal sidor: 340
Utgivningsdatum: 2017
Förlag: Norstedts
Formgivning: Elsa Wohlfahrt Larsson
ISBN: 9789113076737
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
♥
Just nu - Just här 