Kategori: Forskningsprojekt

Håll ut!

Publicerat den av JustnujustharLämna en kommentar

Jag lånade den här bilden från PT Olga Rönnbergs sida i dag. Visst är den bra?

Olga Rönnberg syftar förstås på träning, men bilden gäller ju allt i livet.

stick to it

♥ Man bestämmer sig och mår jättebra, nu skall det ske!

♥ Man gör upp en plan, och det känns till och med ännu bättre!!

 ♥ Så kommer man igång. I början känns det bra. Men efter ett tag svalnar den euforiska känslan man hade från början – det krävs hårt arbete… När det gäller träning sägs det att de flesta håller ut 5-6 veckor efter att målet är satt. Det är antagligen då vi kommer till ett vägskäl. Vill man verkligen fortsätta att lägga ned flera timmar i veckan på träning..? Är det inte litet hysteriskt med all den här träningen, egentligen..?

Det är jobbigt att hålla ut, att kämpa på. Särskilt när man tycker att man inte kommer framåt tillräckligt snabbt. Och egentligen är det väl aldrig snabbt nog…

Så har jag känt med träningen och så har jag känt med avhandlingsskrivandet. Att träna ger mig adrenalin och lyckorus i kroppen, så det kan jag inte vara utan även om det är kämpigt ibland. Men jag kan ju ärligt säga att jag inte blir euforisk särskilt ofta när jag skriver på min bok… Men någon gång då och då, när jag har lyckats klura ut en lösning på ett problem, eller när jag formulerat en mening som jag är väldigt nöjd med, då svävar jag nästan som på moln… Resten av tiden är hårt slit.

♥ Det märkligaste, åtminstone med mig, är att när jag når målet, då blir jag glad en kort stund. Sedan är tillfället förbi. Mitt första minne av den känslan av antiklimax, är när jag praoade på Aftonbladet och skrev en artikel om Charlie Chaplin. Mina veckor på tidningen var bland det roligaste jag gjort. Tempot, stämningen, upplevelserna… allt! Men när jag fick den fortfarande varma, nytryckta tidningen i min hand, och såg att jag fått en helsida med min artikel, då kände jag ingenting alls. Samma sak när jag höll i min första bok som kommit direkt från tryckeriet. Först stolt, glad och lättad över att få sätta punkt. Sedan ingenting.

Det kanske stämmer, att vägen mot målet är allt?

Early bird

Publicerat den av JustnujustharLämna en kommentar

jobb

Innan barnen kom vaknade jag alltid pigg klockan sex på morgonen. Den senaste tiden har de vanorna börjat leta sig tillbaka, och jag gillar det. Då hinner jag bli klar i stallet och äta frukost i lugn och ro för mig själv innan barnen vaknar och skall till skolan. Kvart i åtta är jag redo att börja arbeta!

Mitt arbete är ganska ensamt, men som ni ser har jag sällskap av en fladdermus som Jackie gjorde på dagis för ett par år sedan :) 

 

Livet är ett äventyr

Publicerat den av Justnujusthar3 kommentarer

Så står det på stenen som jag fått av Karin. Livet är ett äventyr. Det är lätt att glömma bort det när vardagen rullar på med rutiner och måsten. Nu har den fina stenen fått vara med på ljusbrickan, så att jag blir påmind varje dag. Tack Karin ♥

Jag brukar vara ganska bra på att ge mig ut i det okända, och jag har vågat prova nya stigar. Men de senaste åren har jag följt motorvägen. Jag har gjort som jag är van att göra, så som jag känner igen och som känns tryggt. Det kanske är en naturlig fas i livet när barnen är små, vad tror ni? Man har inte så mycket energi över till nya projekt och upptäckter. Och jag har varit långt ifrån lika våghalsig och modig som innan jag blev mamma. Ansvaret för barnen påverkar förstås, något annat vore väl konstigt. Men ändå. Man har ett liv och det gäller att förvalta och göra det bästa av det.

Nu när barnen är äldre, mer självständiga och inte lika beroende av mig som tidigare, är det dags för mig att ge mig ut på äventyr igen! Den största äventyret blir att ge ut min avhandling. Att avsluta det långa projektet kommer att kännas så skönt. Bara det att få avsluta det jag påbörjat, det är nästan så att det räcker för att jag skall bli lyckorusig! Och som en bonus – när man avslutar ett äventyr öppnar man samtidigt upp för nya. Det är dags för det nu.

Hur gör ni för att inte fastna i er bekvämlighetszon? Finns det några knep för att våga ta steget ut ur den?