Bokomslag – snygga, hemska och med människor

I veckans helgfråga vill Mia att vi:

a) visar ett favoritomslag där omslaget verkligen motsvarade innehållet
b) visar ett omslag som fått mig att inte vilja läsa boken
c) visar ett hemskt omslag, där jag ändå valde att läsa boken, och den var fantastisk!

Här kommer mina litet utvidgade svar.
.

Hemska omslag på riktigt bra böcker

Innehållet i Testamente motsvarar verkligen inte omslaget. Lila och rött känns helt fel för en lågmäld släktkrönika om betydelsen av arv och miljö. Jag skulle hellre ha valt någon jordfärg, som någon av de här:

Fotot på Brandvakten borde ha varit mer dramatisk, det där fotot ser mest ut som en helt vanlig majbrasa. Placeringen av titeln är inte heller snygg när bokstäverna går ända ut i bokomslagets kanter.

Glastronen är en bok som riktar sig framförallt till unga vuxna, och jag motsvarar bara hälften av begreppet för målgruppen, så inte så konstigt kanske om jag inte kände mig lockad att läsa den. Men så gjorde jag det, och blev helt fast. Faktiskt upplevde jag något som liknade känslan när jag som barn och ungdom kunde försvinna i tid och rum när jag läste böcker.

Färgen på omslaget till Vuxna människor sticker i mina ögon, liksom färgen på Nötskal. Omslaget till Folk med ångest är hemskt på alla sätt jag kan tänka mig.

.

Hemskt omslag och ingen vidare bra bok

.

favoritomslag där omslaget motsvarade innehållet

Det här är favoriter hos mig, både vad gäller omslaget och innehållet. Omslagen är oftast utan bilder eller foton. Jag gillar rena omslag som lämnar åt mig som läsare att själv skapa bilder av historien i mitt eget huvud. Omslaget till Nora är fantastiskt tycker jag. Med små medel visar det hur Nora känner sig instängd och vantrivs i sitt till det yttre perfekta hem och perfekta liv.
.

Bokomslag med människor

Bokomslag med människor brukar inte passa min smak. Jag vill inte få en bild av karaktärerna i boken, utan skapa den bilden själv utifrån vad jag läser. Här är några omslag som jag hellre sett utan människor, och några som jag gillar.

Ett jävla solsken med Ester Blenda Nordströms litet plutiga och trotsiga ansikte lockade inte mig till läsning. Men boken är väldigt bra och intressant.

Hédi Fried tycker jag däremot är självskriven med sin bild på omslaget till Frågor jag fått om förintelsen. Hennes foto ger tyngd, genuinitet och tillförlitlighet åt innehållet, med sin lugna och livserfarna blick.

Omslagen till Krokas och Mödrarnas söndag är så snygga att man skulle kunna sätta upp dem på väggen. Kanske för att de inte är skarpa i konturerna och i mjuka toner. De är respektive påminner om konstverk.

Fler omslag från bokbloggare som länkat hos Mias bokhörna.

Livet med katt

I går var en helt fantastisk, solig dag och numera vet jag att det gäller att ta chanser när de dyker upp, sedan kan det vara för sent. Alltså hade jag högt tempo mellan klockan sex och tio, och lade mig sedan för första gången i år på solsängen. Och sov i tre timmar.

Nu väntar arbete hela dagen, jag skall knyta ihop den här säcken om teori och metod. Måste först bara flytta på Fame.

Hoppas ni får en fin dag  ♥

Veckans bästa 18-24 maj

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

I början av veckan red jag lektion på de två islandshästarna Markus och Loki. Det är så otroligt utvecklande och roligt att rida för en duktig person, som ser allt och kan ge tips om vad att tänka på för att inte fastna, utan komma vidare i ridningen. Och så är det rena endorfinkicken! Efter varje ridpass känner jag mig som en urvriden trasa, trött både fysiskt och mentalt, men lycklig!

I torsdags ville Jackie bli skjutsad till Norrtälje för picknick med några kompisar, så jag passade på att gå omkring litet i staden. Det var länge sedan sist, men lika fint som alltid. Nästan folktomt.

Jag köpte en otroligt god laxwrap (misogravad lax, pepparrotsfraiche, spetskålsmix, mango, avokado och ruccola – rekommenderas!) och gott kaffe och satte mig på en bänk och tittade på enstaka flanerare som fick förbi och läste i en ny bok. Solen sken från en klarblå himmel och det var så mysigt.

På kvällen mötte vi upp med några vänner på Nifsta motorträff, en träffpunkt för motorintresserade med gamla, fina bilar, motorcyklar och andra fordon. Vi ser hela ängen med alla fordon och café och grill från vårt hus, men jag har ändå inte varit där på tio år. Nu har den sociala distanseringen påverkat mig så mycket att jag ville dit. Det var jättetrevligt och kul att se alla fina fordon, och Tussi och jag fick tid att prata om allt möjligt som vi behövde prata om. En mysig kväll.

Skylt i en av bilarna på Nifsta motorträff. Litet annorlunda minst sagt. Kan kanske platsa i BPs skyltsöndag?

Förra veckan var otroligt jobbig, med beskedet om Leiftras neurologiska skada och hennes degenererade disk i ryggen. Men jag funderade och läste på ännu mer om skadan, och bestämde mig för att göra ett försök med att träna henne ur problemen. Hon kan aldrig bli helt bra, men hon kan eventuellt lära sig att leva med de problem hon har. Oddsen är väl inte så goda, men finns det minsta lilla chans så måste jag försöka. ”Framgång beror på ansträngningen” (Sofokles).

Mamma är en sådan person som måste vara sysselsatt all vaken tid för att trivas. Så förutom att jaga, stycka och laga väldigt mycket mat till släkt och vänner, sköta höns och bära in ved, sköta stora grönsaksland, växthus och en stor trädgård, blev hon rätt så nöjd med att få uppdraget att tömköra Leiftra alla dagar utom de dagar då jag rider. Det neurologiska problem Leiftra har är att signalerna från lilla hjärnan inte når fram till hennes bakdel som de skall, så hon har inte full kontroll på bakbenen. Det märks när hon tränas över cavalettibommar, och inte sätter bakhovarna där det vore lämpligt. Men det mesta blir bättre med träning, och förhoppningsvis även Leiftra.

Leiftra får ju dessutom fång (hovbenet vrider sig, vilket är extremt smärtsamt, enkelt att förstå) om hon äter gräs. Så hon går i en grushage och får hö flera gånger per dag istället för att beta gräs. Men nu har hon kommit på att om hon ställer sig på knä och lägger huvudet på sidan kan hon nå gräset på utsidan… Livsfarligt för henne, men alla som gillar sötsaker kan förstå lockelsen. Bara för mig att skruva i isolatorer längst ned på alla stolpar, så nära marken som möjligt och dra en extra tråd runt hagen. Har man djur, har man alltid mycket att göra. Men så värt det.

Det behövdes ingen benträning på gymmet den dagen, efter alla knäböjningar när jag skruvade i isolatorer och drog tråd. Ganska roligt att göra praktiska saker som omväxling till allt tänkande, analyserande och skrivande.

En kväll drog jag ut litet på tiden med utfodring av hästarna, och när jag kom ut möttes jag av den här vyn. Helt tyst och stilla, inga bilar och inga människor. Moln som såg ut att kunna svepa in hela världen, och så det guldiga kvällsljuset när solen var på väg ned. Jag hade bara mobiltelefonen med mig, men kameran på den fick duga. Livet på landet när det är som allra bäst. Vissa av er har redan sett bilden, men den får vara med eftersom den här upplevelsen verkligen var en av veckans bästa.

Avslutar veckans bästa med en bild från en jättetrevlig kväll hos våra grannar, med goda drinkar och fin stämning en av vårens soligaste och skönaste kvällar!

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!