Förra sommaren läste jag Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George. Jag blev så förtjust i den, det var en så fin och varm berättelse och jag smålog förnöjt genom hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. I Drömmarnas bok får jag uppleva allt detta igen.
I efterordet till Drömmarnas bok läser jag att den bildar en trilogi tillsammans med Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. Det som förenar dem är temat förgänglighet. Författaren berättar att rädslan för att hennes pappa skulle dö, och smärtan när han sedan gjorde det, präglade hennes liv och skrivande. Den fick henne att fundera mycket på frågor som: När min död kommer, har jag då levt lika fullt ut som jag hade kunnat göra?
Det tunga ämnet till trots är Drömmarnas bok, precis som Den lilla bokhandeln i Paris, alldeles underbar läsning. Det är mycket svärta och djup i berättelsen, men det blir aldrig för mycket, för jobbigt att läsa. Det fina och varma präglar berättelsen och den rymmer så mycket livsvisdom och kärlek. Karaktärerna har sina egna röster, jag tycker om dem allihop. Jag tror att man kan sammanfatta bokens innehåll med det här citatet ur boken:
”En vacker dag, mon ami”, säger Scott, ”en vacker dag kommer vi att se tillbaka och fråga oss vad som hände med de där killarna. Vi kan väl lova varandra det här: Om en av oss blir ett rikspucko som stelnar i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, ska den andre se till att få ut honom därifrån. Okej? Kom och ta mig om jag blir likadan som min pappa. Haffa mig om jag gifter mig med fel kvinna. Rädda mig om du märker att jag slutar vara Brainman.”
Drömmarnas bok känns fransk i sin stil, trots att författaren är tysk. Särskilt hur berättelsen börjar. Så oväntat, chockerande och samtidigt så trovärdigt. Henri Skinner, tidigare en hårdhudad krigskorrespondent, är på väg att för första gången träffa sin trettonårige och högintelligente son Sam. Han är lycklig. På vägen till mötet ramlar en liten flicka ur en båt på floden Themsen. När ingen annan agerar snabbt nog, kastar sig Henri ned i vattnet för att rädda flickan. Han får grepp om henne i vattnet och lyckas ta sig upp på land, knappt själv vid liv. Då blir han påkörd av en bil och skadas så allvarligt att han hamnar i koma. Typiskt franskt, eller hur? När allt ser ut att ordna sig, blir det bara värre.
I kapitel som växlar mellan Henri, sonen Sam och Henris älskade men hjärtekrossade Eddie som han lämnade av oklara anledningar för många år sedan, lär vi känna de tre personerna och förstår efterhand varför livet blev som det blev, varför de gjorde vissa val och hur det har präglat deras fortsatta liv. Vi lär också känna den tolvåriga flickan Madelyn, en supertalang inom balett, och den enda överlevande efter en olycka där hela hennes familj förolyckades och hon själv försattes i koma.
Drömmarnas bok är en väldigt vacker, stark och gripande berättelse om stora frågor, men den är skriven på ett så mjukt och varmt vis att det ändå får mig att kalla den en feelgoodroman. Berättelsen fick mig att fundera mycket på vilka val jag själv har gjort och vad de har fått för konsekvenser, och på hur viktigt det är att ta tillvara på de tillfällen och möjligheter man får. Att inte plötsligt en dag inse att man blivit ett rikspucko som stelnat i sitt eget futtiga, inrutade liv som en jävla aladåb, som Scott varnade för i boken.
Betyg: 4/5
Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2019-08-22
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Traumbuch
ISBN: 99789170285370
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
