Polkabetorna är så fina att använda i sallader när man ser den polkagrisrandiga insidan. Smaken är inte lika markant som hos de vanligare rödbetorna, men väldigt god på ett annat sätt. Det här är sorten Chioggia, som är en kulturarvssort från 1880-talet.
Man kan ju tro att jag är galen i rödbetor, eller hur? ;) Det är jag faktiskt, det är så roligt att odla dem, för det blir rejäl utdelning, och det är gott att äta dem kokta, ugnsrostade, i sallader, rårivna eller som en röra med bland annat vitlök, citron och spiskummin.
Jag sådde inte lika många gulbetor, nästa år blir det fler. Det är praktiskt med gulbetor, eftersom de inte färgar av sig på den övriga maten, till exempel om man blandar dem i en sallad. Det här är Burpees Golden, en kulturarvssort från före 1828.
Litet mer traditionell rödbeta, men ändå inte. Den här är också en kulturarvssort, från 1880-talet. Crosbys Egyptian. Jag tror att de växte i för mycket skugga bakom ringblommorna, så de har inte vuxit till sig lika bra som de andra, men jag tog upp dem ändå.
Polkabetorna längst ned, gulbetor till höger och de rödare betorna överst.
I kväll skall jag skära dem i tärningar och i skivor, förvälla dem och styckfrysa dem någon timme på en bricka i frysen. Lägger man dem sedan i större förpackningar i frysen går det lätt att ta loss bara så mycket som man behöver, utan att allt har frusit ihop.
Men nu, arbete. Hoppas ni får en fin dag!
♥
Just nu - Just här 