Fint besök, litteratur och vyer som tar andan ur mig

I helgen kom Uno och Max hit med sina föräldrar. Erica hämtade lönnlöv för att göra en dörrkrans. Jag blev så sugen på att göra detsamma, så jag krattade ihop löv i tre papperskassar och ställde i hallen för att använda när jag blivit klar med en text jag hade deadline på. När jag var klar var löven torra. Men det gör ingenting, det är inte direkt någon brist på lönnlöv här, så bara att hämta nya när det är dags för kranstillverkning. Jag har idéer, så kanske till helgen.

Max hjälpte till med att samla löv.

Nästan som den där berömda porslinsfigurinen: Kan du inte tala?

Ett par andra som kommer på besök, men till skillnad från Uno och Max brukar de här knipsa av topparna på min nyzeeländska spenat. Det gör ingenting, spenaten förgrenar sig bara ännu mer och det är trevligt att ha djurlivet in på knuten, bokstavligen. Suddigt foto, men så blir det när man fotar med mobiltelefonen genom bilrutan.

I fredags dominerade litteraturen. Förutom att arbeta med min egen text, var det en disputation på Uppsala universitet, och såklart med begränsat antal besökare. Jag loggade in via zoom och följde disputationen via videolänk. Väldigt smidigt att sitta hemma och lyssna och anteckna. Men det är många nackdelar med att inte vara på plats. Ljudet bröts och var allmänt darrigt, så jag fick många gånger gissa vad som sades. Det fick mig att fundera ännu mer på hur lämpligt det är att disputera så här, och om man borde vänta. Nåja, jag är inte klar med min avhandling än, till dess kan läget i samhället och världen ha förändrats till det bättre.

Litet senare var det dags att utse Årets Bok. Här är trots allt en av fördelarna med videolänkar från evenemang i år, man kan vara på två ställen samtidigt. Eller på flera, om man har flera datorer.

Årets bok 2020 blev Där kräftorna sjunger. En väldigt fin berättelse som var fullkomligt trollbindande och som överraskade mig ganska rejält. Jag gav den en fyra, men inser nu att jag inte skrivit om den, det måste jag ju göra. Återkommer med en recension snarast!

Jag beställer fortfarande det mesta online, både mat och annat. Förutom att man spar enormt mycket tid, spontanköper man inte sådant man egentligen inte vill ha/behöver. Den här dagen hämtade jag ut beställningen från ICA. Mina föräldrar beställer också online, och jag hämtar ut kassarna. Det är förvånansvärt hur snabbt man anpassar sig till nya rutiner, tycker inte ni det också?

Att köra bil den här årstiden ger en lyckoboost, eller som Maria Borelius antagligen skulle kalla det, det skapar Förundran, eller Bliss. Jag stannade på vägen när jag skulle hämta Isabella vid busshållplatsen i kväll, och fotade vyn genom bilen. Naturen, färgerna, de dramatiska molnen. Det blev en läcker effekt utan att jag planerade det, när husen bakom bilen avspeglades i billacken, vilket man ser i backspegeln.

Jag rider lektion på måndagar, och ibland fler dagar i veckan om det finns tid och möjlighet. Jag har bytt hö som jag hade kvar mot ridlektioner. Typiskt bra överenskommelse där båda är nöjda. I söndags red jag Feila och i måndags Markus. Om det var möjligt skulle jag vilja rida varje dag, helst hela dagarna. Det är inte många platser jag hellre vill vara på, än på hästryggen. Det mesta i ridningen handlar om kroppskontroll, men ridning ger också en otrolig frihetskänsla och både ett lugn och energi på samma gång. Du tvingas att vara fullt fokuserad och följsam. Nästa ridlektion är på fredag, jag längtar redan.

Men i morgon kväll kommer jag att vara här, vid datorn, för att se premiärvisningen av Fredrik Backmans Björnstad. Klicka in på Facebook, om ni har Facebook, och anmäl er ni också. Första avsnittet i serien kommer att visas och det blir intervjuer med skådespelarna. Allt är på svenska, med engelsk text. Boken är makalöst bra, och berättelsen berör så att man inte glömmer den i första taget. Här har jag skrivit en recension av boken, och här är en intervju jag gjort med Fredrik Backman.

Stentrappan här hemma. Livsfarligt hal när den blir regnvåt eller isig på vintern. Jag ville visa den eftersom jag tycker att den är så vacker, särskilt med höstlöven som kontrast.

Dagens växtbaserade alternativ till lunch på Johannesbergs golfrestaurang. Grönsaksgryta med svamp, grönsaker, rotfrukter och örter. Väldigt kryddigt och gott. Ensam lunch i dag, så jag tog med den bok jag just nu skriver ett PM om till min litteraturkurs inom doktorandutbildningen; Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring. Jag glömde för en stund både tid och rum och glömde nästan bort att äta. Nu menar jag allvar. Den här boken har varit väldigt intressant att läsa, särskilt med tanke på mitt eget arbete, och jag fick flera idéer som jag skrev ned i anteckningar på mobiltelefonen.

I morgon serveras det chili sin carne med nacho och gräddfil. Det låter ju också väldigt gott. Och på torsdag frittata med haloumi, bovetesallad och rostad vitlökssås. Det har jag ätit tidigare på golfrestaurangen och vet att det var helt i min smak. På fredag frångår jag nog det växtbaserade alternativet och väljer viltfärsbiffar med potatispuré, viltsky och lingon. Om det inte blir lunch hemma förstås. Nästa vecka börjar lunchen serveras på Johannesbergs slott istället för i golfhuset, det måste ju testas. Jag frågade i dag om det blir vanligt lunchpris även på slottet, men kvinnan som tog min beställning visste inte. Lunchen är en stor och viktig fråga som ni märker ;)

Det har ju varit fler litterära evenemang den senaste veckan. I torsdags delades Nobelpriset i litteratur ut, till en för mig helt okänd poet, Louise Glück. Jag följde den sändningen också. Jag ramlade över det här klippet från Sveriges Radio. Ibland blir det omedvetet roligt :)

Visst är det märkligt med kommentarer man hör om just litteraturpriset. Vissa förväntar sig att känna till den som tilldelats priset, och att de skall ha läst något av författaren, essäisten, poeten, och tycker att det är snobberi att ge priset till någon för dem okänd som så kallat vanligt folk inte läser. Då tänker man inte på att Nobelprisen delas ut för särskilt framstående prestationer. Det räcker inte att skriva en kioskvältare, det krävs något mer, något extra.

På samma sätt som man i regel inte känner till namnen på pristagarna i kemi, känner man kanske inte till pristagarna i litteratur, om man inte är väldigt insatt och kunnig i litteratur. Bara för att man kan läsa betyder det inte att man är beläst. På samma sätt som man inte är insatt och kunnig i kemi och känner till kemipristagarna bara för att man kan göra klassikern, Vulkanutbrottet, genom att blanda bakpulver, ättika och karamellfärg.

Den senaste veckan har jag grävt ned mig i arbete, och dessutom varit extremt trött (jag tror det beror på sömnunderskott under helgerna, när Isabella är ute till efter midnatt och jag inte kan sova förrän hon är hemma igen), så långpromenaderna har blivit färre, men några har jag hunnit med.

Jag tog en till bild i kväll, på förrådshuset vid vägen, den dramatiska himlen, åkrarna och kyrkan längre bort. Vi bor verkligen i ett vackert land ♥

Sensommarlunch i solsken, och om att ha ett högaktivt eller stillasittande liv

Har man egen häst tänker man aldrig på hur mycket man rör på sig, man rör sig hela tiden. Man går ut med hästen till hagen, bär ut hö minst tre gånger per dag, blandar till kraftfoder, bär vattenhinkar, mockar, borstar, rider och leder in hästen i stallet. Ibland skall hästen duschas och svampas av, ibland lägger man på och tar av täcken, då är de ofta dyngsura av regn och snö och väger ett halvt ton. Så känns det i alla fall.

Nu när jag inte har häst har jag börjat fundera på vad andra människor gör på på sin fritid. På kvällarna hamnar jag väldigt lätt i soffan och plöjer teveserier, just nu La casa de papel. Och det innebär enormt mycket mindre med motion än tidigare när jag hade häst. En vanlig vardag får jag ihop färre än 5000 steg. Det låter ju ganska mycket ändå, eller vad tycker ni? Det är det inte. Det är katastrof.

Upp till 5000 steg räknas som stillasittande liv. Man rör sig knappt. 5000-7499 steg är en lågaktiv livsstil, utan motion eller promenader som har någon betydelse. 7500-9999 steg per dag räknas som något aktiv och 10000 steg och upp till 12499 steg räknas som aktiv livsstil. Fler än 12500 steg innebär en högaktiv livsstil.

Tidigare har hästar och andra djur fått mig att röra mig mycket utan att jag reflekterat över det. Nu måste jag medvetet välja att motionera. Styrketräning har funnits med i min vardag under drygt tjugo år, så det känns lika naturligt som att äta och sova, men konditionsträning, där brister det rejält. Nu har jag fått upp ögonen för problemet och kommer att ta tag i det.

Golfbanelunch på Johannesberg i dag igen. De är suveräna i restaurangen, så trevlig och serviceinriktad personal. I dag var dagens rätt pasta bolognese, eller en vegetarisk pastarätt. Jag frågade om det gick bra att beställa bara bolognese med sallad till, istället för pasta. Och titta så fint min rätt serverades, och gott var det också!

Hoppas ni har en fin dag och passar på att gå ut och fylla på med D-vitaminer!

Håller kvar det sista av sommaren

Lyxigt att bo mitt ute på landet och arbeta hemifrån, och ändå ha bara fem minuter till en lunchrestaurang som serverar varierad, vällagad och väldigt god mat.

Litet bekymrad över hur det kommer att bli när golfrestaurangen stänger för säsongen… Korv med mos på macken..?

Dagens vegetariska alternativ var falafel med limesås och, tror jag, skånsk äggkaka och belugalinser. Väldigt gott, liksom det nybakade brödet av surdeg. Det var så där fluffigt och litet segt som surdegsbröd skall vara. Råkostsalladen enligt fransk modell var som vanligt väldigt god med vinägrettdressing, som är bra att inleda varje måltid med, eftersom vinäger är bra för maltsmältningen och sänker det glykemiska indexet rejält, med upp till 30%. Något att tänka på för alla med litet för höga blodsockervärden.

Jag äter fortfarande enligt antiinflammatoriska riktlinjer och mår som en drottning av det, men jag gör avsteg när jag känner för det, som i dag när det serverades så gott bröd. Men inte på kvällen, vilket jag kommer att berätta mer om i min utvärdering som kommer snart.

Golfbanelunch med utsikt över vidderna

De nya krögaren på Johannesbergs golfrestaurang får klart godkänt. Brödet är färskt och smakrikt (det är verkligen inte alltid som bröd faktiskt smakar något alls) och den lilla salladsskålen överraskar positivt varje gång.

Det är så trist att serveras sallad, gurka och tomat, gång på gång på gång på gång… Här får man olika varianter med olika smaker. I dag var det strimlad rödkål, strimlade morötter, skivade rädisor och solrosfrön med (tror jag) vinägrettdressing. Väldigt gott! Jag berättade vad jag tyckte för servitören, och han skulle hälsa personalen i köket. Hoppas vi är flera som uppskattar litet mer kreativ sallad än salladsblad, gurka och tomat, så att de vågar fortsätta i samma anda.

Patrik åt sin favorithusmansrätt; raggmunkar med stekt fläsk och lingon, och jag som äter antiinflammatoriskt valde det vegetariska alternativet; varm grönkålssallad med quinoa. Salladen var väldigt god och krämig, och var dressad med litet balsamvinäger. Jag måste prova att laga något liknande hemma.

Väldigt lyxigt för mig som på landet, att ha så nära till en bra lunchrestaurang när man är trött på sin egenlagade mat. Och nu fick jag ju inspiration till vad jag kan laga av all grönkål jag odlat.

Ps. Om ni undrar var mina bokinlägg är – de är på gång! Flera recensioner är på gång, och inlägg om nya böcker som landat här hos mig. Och vad jag hann läsa i sommar, och vad jag tänker läsa i höst.

Lunch med utsikt över grannskapet

I dag var det premiär för nya krögaren på Johannesbergs golfrestaurang, samma som tagit över driften av Johannesbergs slott. Riktigt trevlig personal! Och maten var så god som den ser ut; pannbiff i modell wallenbergare, gräddig löksås med färskpotatis och pressgurka.

Färskt bröd till, och kaffe med kaka om man ville. Kakan avstod jag, eftersom jag äter antiinflammatoriskt för att kunna utvärdera tre böcker som jag skall recensera. Vad som menas med att äta antiinflammatoriskt kommer jag att berätta mer om i recensionerna, det blir tre stycken. Inom kort.

Nästa gång skall jag fota maten med vinkel litet mer västerut, så ser ni var vi bor. Om inte förr, så blir det nog på onsdag, då är det på menyn något jag har längtat efter den senaste tiden; dijonstekt strömming med potatispuré, lingon & brynt smör.