I helgen kom Uno och Max hit med sina föräldrar. Erica hämtade lönnlöv för att göra en dörrkrans. Jag blev så sugen på att göra detsamma, så jag krattade ihop löv i tre papperskassar och ställde i hallen för att använda när jag blivit klar med en text jag hade deadline på. När jag var klar var löven torra. Men det gör ingenting, det är inte direkt någon brist på lönnlöv här, så bara att hämta nya när det är dags för kranstillverkning. Jag har idéer, så kanske till helgen.
Max hjälpte till med att samla löv.
Nästan som den där berömda porslinsfigurinen: Kan du inte tala?
Ett par andra som kommer på besök, men till skillnad från Uno och Max brukar de här knipsa av topparna på min nyzeeländska spenat. Det gör ingenting, spenaten förgrenar sig bara ännu mer och det är trevligt att ha djurlivet in på knuten, bokstavligen. Suddigt foto, men så blir det när man fotar med mobiltelefonen genom bilrutan.
I fredags dominerade litteraturen. Förutom att arbeta med min egen text, var det en disputation på Uppsala universitet, och såklart med begränsat antal besökare. Jag loggade in via zoom och följde disputationen via videolänk. Väldigt smidigt att sitta hemma och lyssna och anteckna. Men det är många nackdelar med att inte vara på plats. Ljudet bröts och var allmänt darrigt, så jag fick många gånger gissa vad som sades. Det fick mig att fundera ännu mer på hur lämpligt det är att disputera så här, och om man borde vänta. Nåja, jag är inte klar med min avhandling än, till dess kan läget i samhället och världen ha förändrats till det bättre.
Litet senare var det dags att utse Årets Bok. Här är trots allt en av fördelarna med videolänkar från evenemang i år, man kan vara på två ställen samtidigt. Eller på flera, om man har flera datorer.
Årets bok 2020 blev Där kräftorna sjunger. En väldigt fin berättelse som var fullkomligt trollbindande och som överraskade mig ganska rejält. Jag gav den en fyra, men inser nu att jag inte skrivit om den, det måste jag ju göra. Återkommer med en recension snarast!
Jag beställer fortfarande det mesta online, både mat och annat. Förutom att man spar enormt mycket tid, spontanköper man inte sådant man egentligen inte vill ha/behöver. Den här dagen hämtade jag ut beställningen från ICA. Mina föräldrar beställer också online, och jag hämtar ut kassarna. Det är förvånansvärt hur snabbt man anpassar sig till nya rutiner, tycker inte ni det också?
Att köra bil den här årstiden ger en lyckoboost, eller som Maria Borelius antagligen skulle kalla det, det skapar Förundran, eller Bliss. Jag stannade på vägen när jag skulle hämta Isabella vid busshållplatsen i kväll, och fotade vyn genom bilen. Naturen, färgerna, de dramatiska molnen. Det blev en läcker effekt utan att jag planerade det, när husen bakom bilen avspeglades i billacken, vilket man ser i backspegeln.
Jag rider lektion på måndagar, och ibland fler dagar i veckan om det finns tid och möjlighet. Jag har bytt hö som jag hade kvar mot ridlektioner. Typiskt bra överenskommelse där båda är nöjda. I söndags red jag Feila och i måndags Markus. Om det var möjligt skulle jag vilja rida varje dag, helst hela dagarna. Det är inte många platser jag hellre vill vara på, än på hästryggen. Det mesta i ridningen handlar om kroppskontroll, men ridning ger också en otrolig frihetskänsla och både ett lugn och energi på samma gång. Du tvingas att vara fullt fokuserad och följsam. Nästa ridlektion är på fredag, jag längtar redan.
Men i morgon kväll kommer jag att vara här, vid datorn, för att se premiärvisningen av Fredrik Backmans Björnstad. Klicka in på Facebook, om ni har Facebook, och anmäl er ni också. Första avsnittet i serien kommer att visas och det blir intervjuer med skådespelarna. Allt är på svenska, med engelsk text. Boken är makalöst bra, och berättelsen berör så att man inte glömmer den i första taget. Här har jag skrivit en recension av boken, och här är en intervju jag gjort med Fredrik Backman.
Stentrappan här hemma. Livsfarligt hal när den blir regnvåt eller isig på vintern. Jag ville visa den eftersom jag tycker att den är så vacker, särskilt med höstlöven som kontrast.
Dagens växtbaserade alternativ till lunch på Johannesbergs golfrestaurang. Grönsaksgryta med svamp, grönsaker, rotfrukter och örter. Väldigt kryddigt och gott. Ensam lunch i dag, så jag tog med den bok jag just nu skriver ett PM om till min litteraturkurs inom doktorandutbildningen; Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring. Jag glömde för en stund både tid och rum och glömde nästan bort att äta. Nu menar jag allvar. Den här boken har varit väldigt intressant att läsa, särskilt med tanke på mitt eget arbete, och jag fick flera idéer som jag skrev ned i anteckningar på mobiltelefonen.
I morgon serveras det chili sin carne med nacho och gräddfil. Det låter ju också väldigt gott. Och på torsdag frittata med haloumi, bovetesallad och rostad vitlökssås. Det har jag ätit tidigare på golfrestaurangen och vet att det var helt i min smak. På fredag frångår jag nog det växtbaserade alternativet och väljer viltfärsbiffar med potatispuré, viltsky och lingon. Om det inte blir lunch hemma förstås. Nästa vecka börjar lunchen serveras på Johannesbergs slott istället för i golfhuset, det måste ju testas. Jag frågade i dag om det blir vanligt lunchpris även på slottet, men kvinnan som tog min beställning visste inte. Lunchen är en stor och viktig fråga som ni märker ;)
Det har ju varit fler litterära evenemang den senaste veckan. I torsdags delades Nobelpriset i litteratur ut, till en för mig helt okänd poet, Louise Glück. Jag följde den sändningen också. Jag ramlade över det här klippet från Sveriges Radio. Ibland blir det omedvetet roligt :)
Visst är det märkligt med kommentarer man hör om just litteraturpriset. Vissa förväntar sig att känna till den som tilldelats priset, och att de skall ha läst något av författaren, essäisten, poeten, och tycker att det är snobberi att ge priset till någon för dem okänd som så kallat vanligt folk inte läser. Då tänker man inte på att Nobelprisen delas ut för särskilt framstående prestationer. Det räcker inte att skriva en kioskvältare, det krävs något mer, något extra.
På samma sätt som man i regel inte känner till namnen på pristagarna i kemi, känner man kanske inte till pristagarna i litteratur, om man inte är väldigt insatt och kunnig i litteratur. Bara för att man kan läsa betyder det inte att man är beläst. På samma sätt som man inte är insatt och kunnig i kemi och känner till kemipristagarna bara för att man kan göra klassikern, Vulkanutbrottet, genom att blanda bakpulver, ättika och karamellfärg.
Den senaste veckan har jag grävt ned mig i arbete, och dessutom varit extremt trött (jag tror det beror på sömnunderskott under helgerna, när Isabella är ute till efter midnatt och jag inte kan sova förrän hon är hemma igen), så långpromenaderna har blivit färre, men några har jag hunnit med.
Jag tog en till bild i kväll, på förrådshuset vid vägen, den dramatiska himlen, åkrarna och kyrkan längre bort. Vi bor verkligen i ett vackert land ♥
Just nu - Just här 