Författare: Justnujusthar

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2020-01-28
Originaltitel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand
Omslagsformgivning: Exil design
ISBN: 9789146236160
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris