… i ett samhälle där alla slipar på ytan

… blir det jävligt tomt i bröstet…

Jag rensar bland mina inlägg, och hittade ett utkast från 2015 som jag aldrig publicerade. Jag hade läst ett inlägg på Instagram skrivet av Paolo Roberto, som ofta säger det som behöver sägas, rakt på sak och utan krusiduller. Jag tycker att det han sade var väldigt tänkvärt, så här kommer inlägget med citatet tre år senare:

Du har för i helvete ett ansvar! För barn gör inte som du säger utan de gör som du gör. Svensken är ett av de folk som bantar mest på hela jorden… Och att folk kastar bort sina liv på olika metoder som GI, LCHF och 5:2 är tråkigt MEN det riktigt tragiska är att dessa dieter skapar ångest kring våra kroppar! För den som plågar sig igenom olika dieter visar genom sitt agerade att det är viktigare att vara smal än att vara lycklig…

Ni som sitter framför era barn vid middagsbordet med tre salladsblad, två ägg och fyra skedar kvarg har ett ansvar för att var femte tjej någon gång inte gått till skolan för att de känner sig fula. Det är faktiskt så att studier av lycka och olycka visar att svenska 11-åringar är näst lyckligast i världen, ‪vid 13‬ år har lyckan minskat och ‪vid 15‬ år är de minst lyckliga i världen. Detta beror inte bara på ångest kring kroppen, men i ett samhälle där alla slipar på ytan blir det jävligt tomt i bröstet…

 

Här kan man följa Paolo på Instagram

 

Recension: Mellan himmel och Lou, av Lorraine Fouchet

Tänk om den första bok jag läser i år sätter nivån för årets kommande läsning, det vore fantastiskt. För det är precis vad den här romanen är, fantastisk. Lågmäld med snåriga relationer och outredda känslor, förtvivlan och lycka, men mest av allt hopp. Och så någon komisk kommentar just när det är som mörkast, så att man skrattar till precis när tårarna är på väg. En berättelse som känns lika äkta som livet självt.

Jo och Lou har lämnat det hektiska Parislivet där Jo arbetat som specialistläkare. De njuter av att få bli gamla tillsammans på sin favoritplats på jorden, den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust i Frankrike. Ön är bara sju kilometer lång och tre kilometer bred med drygt 2000 invånare, vilket gör stämningen mellan öborna familjär.

Vårt första möte blir med Jo, när han sitter längst fram i kyrkan med rödsprängda ögon på sin älskade hustrus begravning och undrar vad det var som gick fel. Det borde ju ha varit han som lämnade först, inte hon, så full av liv och bara drygt femtio. Hon var den varmhjärtade och omtänksamma, den som höll ihop familjen och kontakten med vännerna. Han gav sin kärlek och tid till henne och till arbetet, och till Pomme, ett av barnbarnen. För övriga i familjen har han varit mer som en skuggfigur, som funnits där men inte varit särskilt engagerad eller delaktig.

Lous plötsliga bortgång sätter igång en lång rad av händelser då det mesta blir ifrågasatt och omprövat. Som sin sista vilja ger Lou i uppdrag till Jo att se till att deras barn blir lyckliga:

”Du var en fantastisk älskare, en underbar make, men en frånvarande far. Din far och  din farfar gav sig ut på sjön och du har gjort samma sak. Dina förfäder vigde sina liv åt havet, själv vigde du ditt åt sjukhuset. Våra barn har klarat sig bra yrkesmässigt, men de är inte lyckliga. Att juristen läser upp det här brevet för dig i dag betyder att jag inte längre kan göra något för dem. Det är upp till dig nu.” (citat från sidan 37)

Vi får följa hur familjen kämpar på olika sätt för att nå fram till varandra, nu när Lou inte finns med dem längre som det sammanhållande kitt som hållit ihop familjen. Precis som i de flesta familjer rymmer den här familjen både hemligheter och lögner, svek, brustna relationer och otrohetsaffärer. Men också väldigt mycket ömhet, värme och kärlek.

Min abstinens när boken var utläst, efter den underbara berättelsen och den mysiga miljön, fick  mig att läsa på om ön Groix och staden Lorient, som ligger drygt en mil från ön på fastlandet. Groix hamnar definitivt på min bucket list över platser jag vill besöka.

Mellan himmel och Lou är den första bok jag läser av Lorraine Fouchet, nu vill jag läsa flera. Jag ser fram emot nästa översatta bok som kommer i juni i år; Poste restante, ett brev till Locmaria, som också utspelar sig på ön Groix.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2018-03-20
Förlag: Sekwa
Originaltitel: Entre ciel et Lou
Översättare: Anna-Stina Johnson
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789188697080
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

♥

Fem en fredag v. 1: Nystart

Genom att följa en länk från BP hamnade jag hos Elisa, som utmanar varje fredag med fem ganska kluriga frågor. Jag tycker själv att det är roligt att lära känna de bloggare jag följer, så jag hoppar på den här utmaningen och berättar litet om mig själv.
.

Nytt år, nya möjligheter sägs det – vad tar du dig an härnäst?

Mitt liv är aktivt, jag är aldrig sysslolös och jag har aldrig någonsin tråkigt, men det jag tar mig an så snart barnens jullov är över är min avhandling (jag vet, jag har nämnt den de senaste sju åren…) och så hoppas jag att min höft känns tillräckligt bra så att jag kan ta upp ridningen igen efter en månads uppehåll. Litet mer fart och fläkt önskar jag mig också. Fotot från Edinburgh 2011 får symbolisera det.
.

Vad är återkommande för dig varje januari?

Litet grand av ”ut med det gamla och in med det nya”. Det kanske har att göra med att man tar det så lugnt under jul- och nyårshelgerna att min energi har byggts upp någon gång i början av januari. Jag sätter ofta igång med större städprojekt, som häromdagen då jag strukturerade om i vårt kylskåp. Näst på tur står vår frys och vårt skafferi.
.

Vilket nyårslöfte har du lyckats hålla under ett helt år?

Jag har lyckats hålla ett nyårslöfte, och det var 2016. Så här skrev jag i bloggen:

Det har gått alldeles för många år utan att jag läst så många böcker som jag velat. Istället har jag läst tidskrifter, magasin och saker som skrivs utan större eftertanke på sociala medier. Det är inget nyårslöfte i sig, men en del av mitt nyårslöfte att försöka bli klokare, att fokusera mer på text som det lagts ned tid på, som böcker, och mindre på motsatsen.

Jag vet inte om jag blivit klokare, men jag har lärt mig väldigt mycket genom att läsa böcker. År 2016 läste jag 68 böcker. Året därpå läste jag 97 och förra året läste jag 79 böcker. Så, jag har lyckats hålla bokläsningslöftet under tre år, från att inte ha hunnit läsa alls under många år. Mitt bästa nyårslöfte!
.

När välkomnade du senast något nytt i ditt liv? (förutom 2019!)

Eftersom jag är extremt nyfiken gillar jag att testa nya saker, se nya platser, tänka nytt. Att variera mig helt enkelt. Därför testar jag ständigt nya recept, reser alltid till platser där jag aldrig varit tidigare, försöker utvecklas inom ridning och träning och så vidare. Så jag hade litet problem att komma på något som verkligen är nytt för mig, som inte är jag, om ni förstår vad jag menar. Men så kom jag på det.

Nytt för mig är att ta ett eller par steg tillbaka. Jag tror knappast att jag har gjort det medvetet tidigare, men nu gör jag det för att frigöra tid för att skriva klar min avhandling. Ja, det är verkligen nytt för mig. Jag har försökt att ta mig tillbaka och slutföra boken under sju år, men inte lyckats. Men nu tänker jag långsiktigt och har förberett och planerat för det här under flera månader, och nästa vecka när tjejerna börjar skolan skall planen sjösättas, då börjar jag. Det kommer att kräva fokus och en enorm disciplin. Och det kommer att kräva att jag läser betydligt färre skönlitterära böcker, vilket kommer att kännas väldigt tungt. Men så måste det bli.
.

När känns ett år inte längre nytt för dig?

Det här kan låta väldigt konstigt, men jag ligger i tanken oftast långt före i tid än där vi verkligen är, så när födelsedagar eller andra speciella dagar inträffar känns det som om jag redan har upplevt dem. Som mina egna födelsedagar. Jag har redan tänkt ungefär ett halvår på mig själv som i min kommande ålder, så när jag väl fyller kommer det att kännas som om jag fyller det jag egentligen fyller året därpå. Jag sade ju att det skulle låta konstigt ;) Alltså känns ett år nytt på nyårsafton vid tolvslaget, sedan är det inte nytt för mig längre. Nytt är inte nytt särskilt länge för mig eftersom jag inte stannar kvar i den känslan särskilt länge.

 

Utmaningen Fem en fredag är öppen för den som vill, titta gärna in hos Elisa, hon skriver intressant om bland annat hur det är att vara introvert och om webb och grafik.

♥