Recension: Tårar i havet, av Ruta Sepetys

Recensionsexemplar från B Wahlströms förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från B Wahlströms förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 416
Utgivningsdatum: 2016-08-29
Förlag: B Wahlströms
Omslagsformgivning: Theresa Evangelista
ISBN: 9789132169731
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Min recension ingår i en bloggstafett om boken, anordnad av bokförlaget. Vilka som deltar framgår av blogglistan i slutet av inlägget.

 

Innehållet i korthet, från förlagets hemsida

Historiens största fartygskatastrof är nästan helt okänd, trots att den krävde över 9000 liv och inträffade bara 15 mil från den svenska kusten. Ruta Sepetys har ägnat tre år åt arbetet med att skildra denna katastrof. Resultatet är Tårar i havet – en gripande berättelse, skriven med stor omsorg om de historiska detaljerna.

I januari 1945 är tusentals människor i Ostpreussen på flykt undan sovjetiska trupper. Bland flyktingarna finns ungdomarna Joana, Emilia och Florian. De har olika bakgrund och bär alla på hemligheter, men deras vägar korsas och de finner mod och styrka hos varandra. Tillsammans försöker de ta sig till Wilhelm Gustloff – ett fartyg som kan föra dem till tryggheten västerut över Östersjön. Men katastrofen inträffar precis när de tror sig ha friheten inom räckhåll och då spelar varken nationalitet eller klasstillhörighet någon roll. De 10 000 passagerarna kämpar alla för samma sak – sin överlevnad.

 

Så tyckte jag om boken

Det här är en bok som jag tycker borde vara obligatorisk att läsa för alla högstadie- och gymnasieelever. Ofta lär man sig om olika slag, om nederlag och segrar, men sällan får man någon närmare förståelse för hur krig drabbar civilbefolkningen. Här får man en väldigt trovärdig inblick i det. Det är obegripligt och hemskt och svårt att förstå hur människor kan agera i krissituationer. Hur man kan svika dem man älskar på grund av en tro på en överlägsen ras. Hur man kan lämna ut någon annans barn för att skydda sitt eget för fruktansvärda övergrepp. Hur man kan plundra, våldta, massakrera och lemlästa oskyldiga män, kvinnor och barn som ett led i krigföringen.

I boken får vi följa Joana, Emilia och Florian, senare även Alfred. De har tvingats lämna allt de älskade bakom sig, och alla har de på olika sätt upplevt krigets värsta fasor. Nu flyr de gömda av skogen och mörkret. Den tyska staten kollapsar runt omkring dem och ryssarna närmar sig. Landet är redan förlorat, men ännu inte vunnet. De måste hålla sig undan för alla, de kan inte lita på någon. Inte ens på varandra. Alla bär de på hemligheter. Steg för steg anar vi, och får efterhand veta vad de varit med om och vad de har för planer. Fasan över vad de redan varit med om, och skräcken för vad som kan komma att hända, är ständigt närvarande. Jag glömmer bort att andas när jag läser om deras strapatsrika vandring mot kusten, där de desperat hoppas kunna komma bort från det ockuperade område som en gång var deras hem, bort från ryssarna som snabbt kommer närmare.

Vinden blåste undan ett lager snö så att det döda, blå ansiktet på en kvinna i tjugoårsåldern blottades. Hennes mun och ögon var öppna, fixerade av skräck. Jag rotade igenom hennes stelfrusna fickor, men de hade redan muddrats. I fodret på jackan hittade jag hennes identitetshandlingar. Jag stoppade dem i min kappa för att vidarebefordra dem till Röda Korset och släpade sedan den döda kroppen från vägkanten in på åkern. Kvinnan var död, stelfrusen, och tanken på att stridsvagnar hade kört över henne var outhärdlig.

En av bokens stora förtjänster är att författaren inte ställer sig på någon av de stridande ländernas sida. Ruta Sepetys står på alla de oskyldiga offrens sida, oavsett från vilket land de kommer. Krig drabbar alla, och hon skildrar det så otroligt bra. När hon beskriver kaoset i hamnen, där panikslagna människor irrar hjälplöst runt bland bortkomna eller övergivna hästar och andra djur, lådor och koffertar, väskor och proviant. När hon beskriver hur människor skriker efter försvunna familjemedlemmar. När hon beskriver de ensamma barn som förlorat hela sin familj och har tagit sig till hamnen på egen hand. Då känner jag en sorg i hela kroppen. Men boken genomsyras inte bara av ångest och hopplöshet. Mitt i allt elände finns också värme och omtanke, osjälviskhet, ibland också humor och glädje. Och inte minst hopp. Det här är en väldigt stark berättelse som baseras på verkliga händelser. Jag rekommenderar alla att läsa den.

Här har jag också skrivit om och citerat ur boken. Läs gärna diskussionen i kommentarerna till det inlägget.

 

Här är listan över bloggar som är med i stafetten samt vilka datum som gäller

Måndag 26/9, Sofies bokblogg
Tisdag 27/9, Just här – just nu
Onsdag 28/9, The world I live in
Torsdag, 29/9, Aldrig bara ord
Fredag 30/9, Sincerely Johanna
Lördag 1/10, Jonssons Bookworld
Söndag 2/10, Sizzen
Måndag 3/10, Bokparadiset
Tisdag 4/10, Västmanländskans bokblogg

Recension: Tio tankar om arbete, av Bodil Jönsson

Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!
Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 140
Utgivningsdatum: 2016-09-06
Förlag: Brombergs
Omslagsformgivning: Caisa Bromberg
ISBN: 9789173377614
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, från förlagets hemsida

Vi är många som lever med en stor obalans mellan arbete och fritid. De politiska och samhällsekonomiska diskussionerna om arbete är inte till mycket hjälp i våra egna funderingar kring hur vi ska få vardagen att gå ihop. Hur ska vi orka upp till jobbet imorgon, hinna med att lämna barnen på dagis innan det där viktiga mötet och sedan prestera fullt ut hela dagen trots dålig sömn? Och hur gör vi när det outtalat förväntas av oss att vara tillgängliga under helger och semestrar? Hur kommer det sig att vi låter arbetet tar så stor del av våra liv?

Bodil Jönsson tar sin utgångspunkt i våra vardagsliv när hon resonerar om arbetets roll idag. Istället för att söka efter en helhetslösning lyfter hon fram våra olikheter och förespråkar ett sätt att se på arbete som tar hänsyn till våra olika livssituationer, yrken, kompetenser och funktionsförmågor. Tack vare teknikutvecklingen har vi idag bättre möjligheter än någonsin att hitta en nivå som passar oss själva. Istället för att hitta en norm för hur mycket vi ska jobba, hur mycket vi ska investera i vårt arbete och när vi ska gå i pension introducerar Bodil Jönsson begreppet ”lagomarbete” som syftar till att hitta ett läge som funkar för varje enskild individ.

Som alltid vänder och vrider Bodil Jönsson på perspektiven och ger oss nya begrepp och infallsvinklar som får oss att tänka nytt kring hur vi ser på vårt arbete idag.


Så tyckte jag om boken

Bodil Jönsson är noga med att påpeka att Tio tankar om arbete är en samtalsbok och inte en debattbok. Jag håller med henne såtillvida att boken innehåller många frågor att diskutera kring arbetets roll, både ur ett mänskligt och ur ett samhälleligt och globalt perspektiv. Många arbetar utan att egentligen fundera över det, trots att arbetet är så stor del av vårt liv och får så stor betydelse för hur vi lever och mår, och hur det påverkar framtiden, inte minst miljön. Därför tycker jag att den här boken fyller en viktig roll som samtalsunderlag. Vi behöver fundera över de frågor Bodil Jönsson lyfter fram. Samtidigt har jag svårt att se att det inte skulle vara en debattbok, dock utan någon motdebattör i boken. Det är tydligt att Bodil Jönsson faktiskt har vissa bestämda åsikter i ämnet, och underbygger sina åsikter med hänvisningar till forskning. Det jag saknar är källhänvisningar i dessa fall, det hade ökat bokens relevans och trovärdighet.

Författaren menar att hon inte diskuterar arbete ur ett politiskt och samhällsekonomiskt resonemang, utan försöker bena ut vad dagens förändringar i samhället kan komma att betyda för oss som individer, för våra familjer och våra arbetsplatser, ur ett vardagsnära perspektiv. Om dessa frågor skall nå ut till en större krets människor är det nog bra att hon valt ett sådant upplägg. Boken kräver ändå en del av sin läsare. Att belasta texten med komplicerade resonemang hade gjort boken till något annat, med en betydligt mer begränsad läsekrets, och det hade varit synd.

Den här boken innehåller många intressanta resonemang. Inte minst att vi måste omvärdera de ekonomiska modeller vi styrs av i dag. Bodil Jönsson diskuterar i termer av totalarbete, det vill säga summan av allt arbete, även det som inte är lönearbete, och menar att vi numera arbetar mer än någonsin. Därför förespråkar hon lagomarbete. Hon ifrågasätter de cementerade ideal som gällt ända sedan industriarbetstidens löpande band, och som bland annat inneburit att lönearbete som en heltid alltid skall innebära 40 timmars arbetsvecka. Bodil Jönsson förespråkar individuell lagomtid, vilket skulle kunna leda till att fler aktivt börjar utforska vilken balans de vill ha i sina liv mellan lönearbete, egenarbete i hemmet, ideellt engagemang, fritid, studier, sömn.

Kanske skulle man lönearbeta mer effektivt med kortare arbetstid och mindre stress över allt annat som skall hinnas med? Bodil Jönsson lyfter fram sjukskrivningar, samhällsengagemang och föräldraskap som skulle kunna påverkas i en positiv riktning med lagomarbete. Hon pekar också på att det i praktiken oftast är dyrare att leva ju mer vi lönearbetar. Inte bara på grund av arbetsresorna och klädkontot, utan  också på allt det egenarbete som man inte hinner med om man lönearbetar mer. Med mindre tid för underhåll krävs fler nyanskaffningar. Behovet av andras tjänster ökar. Du hinner inte själv laga maten från grunden.

Det finns inga enkla svar på de frågor Bodil Jönsson ställer, men det är viktigt att ställa dem. Att ifrågasätta den mänskliga tillväxten kontra den ekonomiska. Att fundera över vad man gör med sin tid. Om man själv och familjen verkligen mår bäst av det sätt man lever på, eller om det finns andra möjligheter som skulle fungera bättre. Det är så lätt att man fastnar i gamla hjulspår och gör som man alltid gjort, eller som man tror att alla andra gör, utan att själv reflektera. Det är bra nog om man börjar där, och funderar över sin egen situation. De stora dragen får duktiga samhällsingenjörer arbeta med att utveckla.

Recension: Slutet på sommaren, av Anders de la Motte

Recensionsexemplar från Forum bokförlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Forum bokförlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 373
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Forum
Omslag: Maria Sundberg
ISBN: 9789137149059
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder. Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande. Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

Så tyckte jag om boken

Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell för hur man förmedlar en historia så att den fängslar läsarna. Prologen, men framförallt bokens baksidestext, väcker förväntningar om en spännande och även gripande historia om ett barn som försvinner. Steg för steg lär vi känna de personer som har betydelse för och/eller påverkades av försvinnandet. Tjugo år efter försvinnandet är sorgen och frustrationen fortfarande ytterst närvarande över att det lilla barnet aldrig återfanns, inte bara hos den närmaste familjen, utan hos hela bygden. Ganska snart trappas konflikterna upp, när Veronica börjar nysta i historien. Alla verkar ha hemligheter kring försvinnandet. Veronica rör sig i olika miljöer som alla förstärker känslan av förstämning och svårmod. Berättelsen har allt, men ändå griper den aldrig riktigt tag i mig.

Boken klassificeras som deckare/thriller, men spänningsnivån är inte särskilt hög. Den största behållningen hade jag av ramberättelsen. Det är framförallt personbeskrivningarna som får mig att vilja läsa vidare. Jag vill veta mer om de olika karaktärerna. Jag vill veta hur det skall gå för dem som fått sina liv påverkade av försvinnandet. Författaren skildrar väldigt trovärdigt hur en familj trasas sönder av sorg och ovisshet och hur ett samhälle kan reagera om något sådan här händer, med misstankar och ryktesspridning. Jag läser och önskar att sanningen skall uppdagas, så att de som behöver det kan få ro och komma vidare ur det trauma de fortfarande befinner sig i, och att vissa även kan få upprättelse.

Språket är enkelt och okomplicerat och tempot i boken är långsamt. Det passar berättelsen och ämnet bra. Berättelsen håller ihop nästan ända från början till slutet, och vi får ledtrådar under läsningen som gör att slutet upplevs som trovärdigt, när sommaren till sist får ett slut. Jag förstod relativt snart hur olika vardagshändelser hade med försvinnandet att göra, och vilka som visste mer än de utgav sig för. Däremot kunde jag inte lista ut hur försvinnandet hade gått till, och skälet till det var till stor del prologen. Den borde inte ha varit med, alternativt inte ha varit skriven i jag-form utan istället ur någon annans perspektiv, hur den personen uppfattade det som hände den där dagen då den femårige pojken försvann. En deckarregel är väl ändå att läsaren skall få riktiga ledtrådar och att det skall finnas en rimlig möjlighet att lösa gåtan. Som läsare vill man visserligen bli förvillad, det skall inte vara uppenbart vad som hänt och hur, men det finns gränser för hur långt man som författare bör gå i att förleda läsarna.