Recension: Vad hände med barnen? av Eva F Dahlgren


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.

Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan. Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.

I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn.
.

Så tyckte jag om boken

Eva F Dahlgren har i sin tredje del i serien om människors värde under 1900-talets första hälft valt att berätta om vad som hände med de barn som kom till Allmänna barnhuset i Stockholm. Två av de barn hon följt genom arkiverade brev, journalanteckningar, autentiska foton och tidningsartiklar, är Rut och Kerstin. Två flickor, födda på 1920-talet av ogifta, prostituerade mödrar som inte själva kunde ta hand om sina barn, och som därför först kom till Lilla Hemmet på Kungsholmen, världens första institution för barn som redan vid födseln var smittade med syfilis, och när de var färdigbehandlade placerades hos fosterfamiljer på Gålö.

Det finns redan en del skrivet om både barn som tvångsomhändertagits av sociala myndigheter och om barn som föräldrarna frivilligt lämnat ifrån sig av olika skäl, ofta på grund av fattigdom och svårigheter att försörja en familj. Bland annat har fil. dr. Johanna Sköld skildrat hur ledningen av barnhemmet i Stockholm fattade det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård, Gålö, och tvingade de tjugotal torpare som arrenderade jord på ön att var och en ta emot flera av barnhemmets barn mot en viss ersättning. Nästan 1 000 Stockholmsbarn kom att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Till skillnad från skribenter av akademiska texter förhåller sig Eva F Dahlgren friare till det material hon har undersökt. Hon varvar fakta och fiktion. Huvudsyftet är att följa och berätta om de två flickorna, Rut och Kerstin, men under arkivarbetet visar sig fler barn och deras livsöden vara minst lika intressanta, och författaren väljer att berätta om dem också, som sidospår till huvudberättelsen. Det gör att sammanhanget blir aningen rörigt och jag är till att börja med tveksam till upplägget och hade önskat en större avgränsning av materialet och mindre fiktion. Jag tappar flera gånger bort mig i de olika skildringarna om män som förnekar faderskapet till barnen, behandlingar av syfilis med giftigt kvicksilver, vanvård hos fosterfamiljerna, brev till barnhemmet från barn som längtar efter och söker information om sina biologiska föräldrar. Å andra sidan spelar det kanske ingen större roll att händelseförloppet blir litet oklart. Utdragen och citaten ur olika typer av arkivmaterial som rör flera olika barn ger istället en bredare bild av de omhändertagna barnens situation under den här tidsperioden, än om författaren enbart fokuserat på Rut och Kerstin.

För vissa barn kan man nog med ganska stor säkerhet påstå att de hade tur som kom till Lilla Hemmet och sedan till fosterfamiljer. För andra visar sig det sociala arvet med fattigdom och missbruk starkt. Kerstin får barn, som hon precis som sin egen mamma tvingas lämna bort, och Rut lever med en alkoholiserad man. Det var ändå överraskande att så många av barnen, trots fattigdom och umbäranden och i en tid utan penicillin och adekvat sjukvård, blev så gamla som 80-90 år.

Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara är i stora delar hjärtskärande, men också hoppfull och intressant läsning. Författarens val att bygga upp skildringen kring utdrag ur arkivmaterial gör att tidsandan blir väldigt tydlig. Jag känner mig förflyttad till första delen av 1900-talet, brytpunkten mellan fattigdom och trångboddhet och ett framväxande välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät för de svagaste. En läsvärd skildring av vad som hände med barnen som kom till Lilla Hemmet i Stockholm och sedan placerades i fosterfamiljer.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 267
Utgivningsdatum: 2017-04-12
Förlag: Forum
ISBN: 9789137146010
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Ärren vi bär, av Caroline Engvall

.

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Runt om i Stockholm hittas barn döda. Ulrika Stenhammar vid Citypolisen, som just kommit tillbaka från en sjukskrivning, får i uppdrag att utreda dödsfallen – som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir det unga journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingar och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: barnen har blivit mördade. Den udda duon tar upp jakten på en förövare som inte skyr några medel för att få det han vill ha. Ärren vi bär är den fristående inledningen på en dokudeckarserie om en dold värld på internet som vi vuxna helst vill blunda för.
.

Så tyckte jag om boken

Ärren vi bär är något så unikt som en deckare med ett djupare budskap. ”Ibland behövs fiktionen för att spegla verkligheten. Det är en verklighet som är kall och brutal – och som kan vara så svår att ta till sig att man hellre blundar.” Med de orden förklarar författaren i bokens efterord varför man bör läsa just Ärren vi bär, och det är också den främsta anledningen till att jag ville läsa den. Jag vill inte vara en sådan som blundar för en hemsk verklighet, jag vill ha kunskap för att kunna påverka och agera. Förhoppningsvis bli mer uppmärksam på signaler från personer i min omgivning om allt inte skulle stå rätt till.

Tack vare att Caroline Engvall ägnar en stor del av sin tid åt kampen mot sexuellt utnyttjande av unga, och känner väl till det ämne hon skriver om, ger det en extra tyngd och förstås trovärdighet åt handlingen i boken. De delar av boken som, utan omskrivningar, försköningar eller för den delen pekpinnar, beskriver övergrepp mot unga människor gjorde mig illamående. Det var omöjligt att värja mig mot det jag läste. Särskilt som många av händelserna i Ärren vi bär är autentiska. Jag tycker ändå att författaren har lyckats hitta en bra nivå för hur mycket som behöver skildras i de grövre delarna, och fokus ligger huvudsakligen på själva brottsutredningen.

Ärren vi bär är en välskriven, skrämmande och väldigt spännande psykologisk thriller som passar väl in i genren Nordic Noir. Det är mörkt, grymt och oförskönat. Huvudpersonerna, liksom faktiskt de flesta av bifigurerna, slits av både fysiska och psykiska problem. Obehagskänslan kryper in under skinnet. Ändå vill jag veta mer om de här personerna. Jag är nyfiken på hur Ulrika Stenhammar och Lovisa Ling kommer att arbeta vidare tillsammans mot sexualbrott och hur det kommer att gå för dem i deras privatliv. Jag inser också att jag är både ovetande och okunnig när det gäller den här typen av brott, och jag kan inte gömma huvudet i sanden för den brutala verklighet som kan drabba nästan vem som helst numera. Jag kommer absolut att läsa även de två uppföljarna i den planerade trilogin.

.
Mitt betyg: 4/5

.
Antal sidor: 311
Serie: Stenhammar och Ling (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-05-18
Foto: Johan Almblad
Förlag: Kalla Kulor
ISBN: 9789188153524
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Fler som bloggat om Ärren vi bär: Lottens Bokblogg, Boktokig

 

Min bästa och min sämsta läsmånad

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon: Vilken är din sämsta läsmånad och varför tror du att det är så?

Både Mias Bokhörna och Annikas litteratur- och kulturblogg ställer frågan: Vad läser du just nu?

Jag har nästan läst ut den enormt starka och viktiga Ärren vi bär av Caroline Engvall, recension kommer under dagen. Nästa bok i min trave för maj blir någon av de här. Tretton dagar kvar av månaden och minst sju böcker kvar att hinna läsa innan månaden är slut. Lyckas jag med det blir det här min mest effektiva/febrila läsmånad hittills.

Jag började registrera de böcker jag läser förra året, så att dra någon generell slutsats om hur jag läser går inte. Det man kan se är att jag läste 7-8 böcker per månad, med en topp i september då jag läste tretton böcker. Sämst läsmånad förra året var december, då läste jag en enda bok. Jag var ganska mätt på böcker och recensioner, och det kommer inte heller så många nya böcker att bli nyfiken på i december, så jag ägnade mig åt julförberedelser och andra aktiviteter. I år tror jag att juli blir min sämsta läsmånad. Då kommer vi att vara lediga hela familjen och ett par veckor på resande fot. Jag gissar att jag kommer att prioritera att umgås och att ta del av kultur och historia i andra former än böcker, som besök av franska slott och andra historiska platser.

Fler som berättar om sin sämsta läsmånad och vad de läser just nu hittar du hos Mias bokhörna, klicka gärna in och var med du också! Hos Annikas litteratur- och kulturbogg berättar vi också vad vi läser just nu, klicka in och var med!