Kategori: Bokrecensioner

Det här är en mörk, men samtidigt livsbejakande, lyhörd och förlåtande berättelse om att växa upp under eländiga förhållanden, om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan. Mest handlar det kanske om att kunna förlåta och att försonas med sitt förflutna.

Lucy Barton är inlagd på sjukhus för en, som hon trodde, enkel blindtarmsoperation. Oförklarliga komplikationer tillstöter och hon tvingas stanna en längre tid på sjukhuset för att tillfriskna. När Lucys mamma, som hon bara haft sporadisk kontakt med sedan hon lämnade barndomshemmet, plötsligt dyker upp på sjukhuset för att sitta vid sin dotters sida, startar det en försoningsprocess hos dem båda två.

Uppväxten präglades av både stor fattigdom, socialt utanförskap och både psykiska och fysiska övergrepp på de tre barnen i familjen. I familjen fanns fadern, som levde under ständig plåga för det han gjorde under kriget, och en mor som stannade i äktenskapet eftersom det var det som de flesta kvinnor gjorde i hennes generation. De tre barnen växer upp med olika möjligheter att bära på de minnen de har av sina traumatiska upplevelser från barndomen. Lucy är yngst, men också den mentalt starkaste av syskonen. Hon har redan som liten en förmåga att söka sig till andra personer än sin familj för att få kärlek, bekräftelse, stöd och hjälp på vägen mot ett bättre liv.

Det här citatet från sidan 105 i boken visar väldigt väl de olika familjemedlemmarnas personligheter. Lucys föräldrar har påträffat Lucys bror i mammans kläder, nu skall pappan lära honom en läxa:

… jag minns bara hennes gallskrik och folksamlingen och skrattet. Pappa körde vår pickup längst stora gatan och skrek på min bror, som gick gatan fram i ett par stora högklackade skor som jag kände igen från korgen, och en behå över sin t-shirt och ett halsband med oäkta pärlor och hans ansikte var strimmigt av tårar. Pappa körde bredvid honom i vår pickup och skrek att han var en jävla bög och det skulle hela världen få veta. Jag kunde inte tro mina ögon, och jag tog Vicky i handen, fastän jag var yngst av oss, och gick hela vägen hem med henne.

Trots moderns oförmåga att visa känslor, och att alls uttrycka sig annat än knapphändigt, kommer Lucy med små trevande steg sin mor närmare än någonsin tidigare under de dagar de tillbringar tillsammans på sjukhuset. Berättelsen handlar om hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Den handlar också om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.

Kanske var det mörkret med bara den bleka ljusstrimman som tog sig igenom dörren, den storslagna Chryslerbyggnadens stjärnbild strax utanför, som gjorde att vi kunde prata på ett sätt som vi aldrig pratat förut. ”Folk”, sa jag. ”Folk”, sa mamma. Jag var så lycklig. Å, vad lycklig jag var över att kunna prata med mamma på det sättet!

Det här är en väldigt stark berättelse som berör på djupet. Den upplevs ändå inte som ångestladdad, trots allt hemskt som framkommer under både samtal och genom minnen. Kanske är det för att författaren håller en ganska neutral ton genom hela boken som det inte blir en tårdrypande berättelse. Reaktionen på det barnen fick genomlida under sin uppväxt kommer vid flera tillfällen som ett fördröjt slag i magen.

Mitt namn är Lucy Barton har legat etta på New York Times bästsäljarlista och har nominerats till The Man Booker Prize 2016. Det är väldigt lätt att förstå.

Betyg: 5/5
.

Antal sidor: 167
Utgivningsdatum: 2017-04-19
Förlag: Forum
Originaltitel: My name is Lucy Barton
Översättare: Kristofer Leandoer
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789137149356
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥