Recension: Tio tankar om arbete, av Bodil Jönsson

Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!
Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 140
Utgivningsdatum: 2016-09-06
Förlag: Brombergs
Omslagsformgivning: Caisa Bromberg
ISBN: 9789173377614
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, från förlagets hemsida

Vi är många som lever med en stor obalans mellan arbete och fritid. De politiska och samhällsekonomiska diskussionerna om arbete är inte till mycket hjälp i våra egna funderingar kring hur vi ska få vardagen att gå ihop. Hur ska vi orka upp till jobbet imorgon, hinna med att lämna barnen på dagis innan det där viktiga mötet och sedan prestera fullt ut hela dagen trots dålig sömn? Och hur gör vi när det outtalat förväntas av oss att vara tillgängliga under helger och semestrar? Hur kommer det sig att vi låter arbetet tar så stor del av våra liv?

Bodil Jönsson tar sin utgångspunkt i våra vardagsliv när hon resonerar om arbetets roll idag. Istället för att söka efter en helhetslösning lyfter hon fram våra olikheter och förespråkar ett sätt att se på arbete som tar hänsyn till våra olika livssituationer, yrken, kompetenser och funktionsförmågor. Tack vare teknikutvecklingen har vi idag bättre möjligheter än någonsin att hitta en nivå som passar oss själva. Istället för att hitta en norm för hur mycket vi ska jobba, hur mycket vi ska investera i vårt arbete och när vi ska gå i pension introducerar Bodil Jönsson begreppet ”lagomarbete” som syftar till att hitta ett läge som funkar för varje enskild individ.

Som alltid vänder och vrider Bodil Jönsson på perspektiven och ger oss nya begrepp och infallsvinklar som får oss att tänka nytt kring hur vi ser på vårt arbete idag.


Så tyckte jag om boken

Bodil Jönsson är noga med att påpeka att Tio tankar om arbete är en samtalsbok och inte en debattbok. Jag håller med henne såtillvida att boken innehåller många frågor att diskutera kring arbetets roll, både ur ett mänskligt och ur ett samhälleligt och globalt perspektiv. Många arbetar utan att egentligen fundera över det, trots att arbetet är så stor del av vårt liv och får så stor betydelse för hur vi lever och mår, och hur det påverkar framtiden, inte minst miljön. Därför tycker jag att den här boken fyller en viktig roll som samtalsunderlag. Vi behöver fundera över de frågor Bodil Jönsson lyfter fram. Samtidigt har jag svårt att se att det inte skulle vara en debattbok, dock utan någon motdebattör i boken. Det är tydligt att Bodil Jönsson faktiskt har vissa bestämda åsikter i ämnet, och underbygger sina åsikter med hänvisningar till forskning. Det jag saknar är källhänvisningar i dessa fall, det hade ökat bokens relevans och trovärdighet.

Författaren menar att hon inte diskuterar arbete ur ett politiskt och samhällsekonomiskt resonemang, utan försöker bena ut vad dagens förändringar i samhället kan komma att betyda för oss som individer, för våra familjer och våra arbetsplatser, ur ett vardagsnära perspektiv. Om dessa frågor skall nå ut till en större krets människor är det nog bra att hon valt ett sådant upplägg. Boken kräver ändå en del av sin läsare. Att belasta texten med komplicerade resonemang hade gjort boken till något annat, med en betydligt mer begränsad läsekrets, och det hade varit synd.

Den här boken innehåller många intressanta resonemang. Inte minst att vi måste omvärdera de ekonomiska modeller vi styrs av i dag. Bodil Jönsson diskuterar i termer av totalarbete, det vill säga summan av allt arbete, även det som inte är lönearbete, och menar att vi numera arbetar mer än någonsin. Därför förespråkar hon lagomarbete. Hon ifrågasätter de cementerade ideal som gällt ända sedan industriarbetstidens löpande band, och som bland annat inneburit att lönearbete som en heltid alltid skall innebära 40 timmars arbetsvecka. Bodil Jönsson förespråkar individuell lagomtid, vilket skulle kunna leda till att fler aktivt börjar utforska vilken balans de vill ha i sina liv mellan lönearbete, egenarbete i hemmet, ideellt engagemang, fritid, studier, sömn.

Kanske skulle man lönearbeta mer effektivt med kortare arbetstid och mindre stress över allt annat som skall hinnas med? Bodil Jönsson lyfter fram sjukskrivningar, samhällsengagemang och föräldraskap som skulle kunna påverkas i en positiv riktning med lagomarbete. Hon pekar också på att det i praktiken oftast är dyrare att leva ju mer vi lönearbetar. Inte bara på grund av arbetsresorna och klädkontot, utan  också på allt det egenarbete som man inte hinner med om man lönearbetar mer. Med mindre tid för underhåll krävs fler nyanskaffningar. Behovet av andras tjänster ökar. Du hinner inte själv laga maten från grunden.

Det finns inga enkla svar på de frågor Bodil Jönsson ställer, men det är viktigt att ställa dem. Att ifrågasätta den mänskliga tillväxten kontra den ekonomiska. Att fundera över vad man gör med sin tid. Om man själv och familjen verkligen mår bäst av det sätt man lever på, eller om det finns andra möjligheter som skulle fungera bättre. Det är så lätt att man fastnar i gamla hjulspår och gör som man alltid gjort, eller som man tror att alla andra gör, utan att själv reflektera. Det är bra nog om man börjar där, och funderar över sin egen situation. De stora dragen får duktiga samhällsingenjörer arbeta med att utveckla.

Recension: Björnstad, av Fredrik Backman


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? Bara allt. Den betyder bara allt. Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång. Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.


Så tyckte jag om boken

”Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människans panna och tryckte av. Det här är historierna om hur vi hamnade där.”

Så börjar Björnstad, och det sätter nivån för hela boken. Ja, hjälp, vilken fantastisk bok. Kanske årets bästa. Nästan 500 sidor om ett samhälle där ishockey dominerar livet för alla som bor där, vare sig de vill eller inte. Om hur ett gäng sjuttonåriga hockeyspelande killar drillats i att de är vinnare, odödliga. Att de är stadens stolthet. Hockeyklubben är det gemensamma navet i bygden, det som står för lojalitet och gemenskap. När sjuttonåringarna går vidare till semifinal i juniorlandslagsserien, skapar de förhoppningar om att politikerna i regionen skall investera i ett hockeygymnasium på orten, locka de stora talangerna och därmed också de stora sponsorerna till sig. Kanske få kommunen att bygga en ny ishall, och ett köpcentrum som skulle ge fler arbetstillfällen och stoppa utflyttningen från orten.

Det här är också en bok om småstadsmentalitet, där tystnad och skam går sida vid sida. Där folk är fåordiga och där rädslan för vad andra skall tycka alltid är närvarande. Där man säger sig hålla ihop av lojalitet till klubben, och hur en sådan lojalitet även kan ta sig fruktansvärda uttryck. Det är också en bok om svek och om utanförskap, men även om civilkurage och om hur långt föräldrar kan vara beredda att gå för att skydda sina barn.

Boken knockade mig totalt. Halvvägs in i boken läser jag med tårar i ögonen mest hela tiden fram till sista sidan. Jag skrattar högt, blir rörd och berörd, frustrerad och förbannad om vartannat. Det är så trovärdigt berättat. Det här skulle kunna hända, och det händer. Författaren vrider och vänder på perspektiven och jag får ibland svårt att hålla fast vid min ståndpunkt, den jag vet är den enda rätta. Jag vacklar och undrar om det inte hade funnits något annat sätt, något som hade gjort mindre skada för dem som redan drabbats så hårt, och jag skäms över hur jag tänker. Men det är också en av bokens stora förtjänster, de starka personbeskrivningarna. De är så insiktsfullt och lyhört skildrade. Som läsare förstår man de olika personerna, deras handlingar och värderingar, ur just deras synvinkel. Författaren lyckas förmedla precis rätt tonläge, så att jag också känner det de olika karaktärerna känner.

Det här är första delen i en serie, där nästa del är planerad till år 2017. Jag saknar redan alla karaktärerna från Björnstad och längtar efter att läsa fortsättningen.

Läs gärna min intervju med Fredrik Backman efter att han skrivit första delen om Björnstad.

Här gör jag litet reklam för Björnstad på HBO Nordic.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 470
Serie: Björnstad (del 1)
Utgivningsdatum: 2016-09-16
Förlag: Piratförlaget
Omslagsformgivning:
ISBN: 9789164204967
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Nytt omslag till Björnstad. Vilket gillar ni mest, det första (överst i inlägget) eller det här?

Recension: Slutet på sommaren, av Anders de la Motte

Recensionsexemplar från Forum bokförlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Forum bokförlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 373
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Forum
Omslag: Maria Sundberg
ISBN: 9789137149059
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder. Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande. Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

Så tyckte jag om boken

Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell för hur man förmedlar en historia så att den fängslar läsarna. Prologen, men framförallt bokens baksidestext, väcker förväntningar om en spännande och även gripande historia om ett barn som försvinner. Steg för steg lär vi känna de personer som har betydelse för och/eller påverkades av försvinnandet. Tjugo år efter försvinnandet är sorgen och frustrationen fortfarande ytterst närvarande över att det lilla barnet aldrig återfanns, inte bara hos den närmaste familjen, utan hos hela bygden. Ganska snart trappas konflikterna upp, när Veronica börjar nysta i historien. Alla verkar ha hemligheter kring försvinnandet. Veronica rör sig i olika miljöer som alla förstärker känslan av förstämning och svårmod. Berättelsen har allt, men ändå griper den aldrig riktigt tag i mig.

Boken klassificeras som deckare/thriller, men spänningsnivån är inte särskilt hög. Den största behållningen hade jag av ramberättelsen. Det är framförallt personbeskrivningarna som får mig att vilja läsa vidare. Jag vill veta mer om de olika karaktärerna. Jag vill veta hur det skall gå för dem som fått sina liv påverkade av försvinnandet. Författaren skildrar väldigt trovärdigt hur en familj trasas sönder av sorg och ovisshet och hur ett samhälle kan reagera om något sådan här händer, med misstankar och ryktesspridning. Jag läser och önskar att sanningen skall uppdagas, så att de som behöver det kan få ro och komma vidare ur det trauma de fortfarande befinner sig i, och att vissa även kan få upprättelse.

Språket är enkelt och okomplicerat och tempot i boken är långsamt. Det passar berättelsen och ämnet bra. Berättelsen håller ihop nästan ända från början till slutet, och vi får ledtrådar under läsningen som gör att slutet upplevs som trovärdigt, när sommaren till sist får ett slut. Jag förstod relativt snart hur olika vardagshändelser hade med försvinnandet att göra, och vilka som visste mer än de utgav sig för. Däremot kunde jag inte lista ut hur försvinnandet hade gått till, och skälet till det var till stor del prologen. Den borde inte ha varit med, alternativt inte ha varit skriven i jag-form utan istället ur någon annans perspektiv, hur den personen uppfattade det som hände den där dagen då den femårige pojken försvann. En deckarregel är väl ändå att läsaren skall få riktiga ledtrådar och att det skall finnas en rimlig möjlighet att lösa gåtan. Som läsare vill man visserligen bli förvillad, det skall inte vara uppenbart vad som hänt och hur, men det finns gränser för hur långt man som författare bör gå i att förleda läsarna.