Kategori: Film, litteratur, musik, teater

Recension: Spring dig fri! av Kenneth Gysing

Publicerat den av Justnujusthar2 kommentarer
Recensionsexemplar från Brombergs Förlag - tack så mycket!
Recensionsexemplar från Brombergs Bokförlag – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 128
Utgivningsdatum: 2016-04-18
Förlag: Brombergs Bokförlag
ISBN: 9789173377553
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

”Löpning är en ständig återskapare av lyckokänslan. Känslan att vara genomsyrad av världsaltet. Stjärnljus, skogens sus, mossan under dina löparskor, du är en del av helheten, en del av evigheten, och allt är möjligt.”

Så beskriver löparprofilen Kenneth Gysing hur han springer sig fri från stress, oro och frustration. Jag har inte kommit dit genom löpning, men jag förstår vad han menar eftersom jag uppnår samma känsla genom utmanande ridning genom skog och mark och över berg. Jag tror att alla som ägnat sig åt krävande sporter i natur kan känna igen sig i mycket av det Gysing beskriver i sin bok. Det här är inte en faktabok om träning, hur man kommer igång och hur man kommer vidare som löpare, det är en slags filosofisk inspirationsbok.

Som redaktör och krönikör på den svenska tidskriften Runner’s World gissar jag att författaren har en intresserad och insatt målgrupp för boken. Den är skriven på samma sätt som hans krönikor, som en form av dagbok i presens där hans löparupplevelser varvas med poetiska och filosofiska inslag. Beskrivningarna av hur han ”… låter underlaget bestämma farten, löper försiktigt över berghällar med mossa, där kan det vara halt, och tar det lugnt i passager mellan utspridda stenbumlingar” kan nog vara inspirerande och locka en och annan att snöra på sig skorna och ge sig ut på en löprunda. Mindre inspirerande tycker jag att det är att läsa om hans vardagsliv, vilken middag han serverar sina barn och vad han anser om lutfisk och bruna bönor. Jag är inte heller så förtjust i att han menar att löpning är en form av konst och gör, i mina ögon, litet väl långsökta kopplingar mellan löpning och texter av litteraturvetaren och författaren Horace Engdahl.

Mest spännande är det att läsa om författaren som ultralöpare, vilket innebär att man springer antingen längre än den vanliga maratondistansen på 42195 m (särskilt vanliga är 100 km-lopp), eller springer så långt som möjligt inom en viss tid, från 6 timmar till 6 dygn. Även om det inte lockar, är det både spännande och intressant att läsa om författarens äventyrliga lopp på exotiska, utmanande platser som Himalayas berg och saltöken i Indien. Jag blir nästan rörd själv, när författaren beskriver målgången efter flera dagars löpning, och efteråt hänger upp sin blöta tröja bredvid alla de andras på en taggtråd.

Att springa sig fri från stress och vardagsproblem kan absolut fungera, precis som vilken träning som helst. Jag förstår också att det skapar en gemenskap mellan människor världen över med samma intresse och förståelse för denna extremsport. Har man sprungit, flåsat, hanterat svårigheter och faror, svettats, duschat, ätit, delat toalett och sovit tillsammans skapar det förstås väldigt speciella band. Man kan dock undra hur ett intresse som upptar så mycket av någons tid och tankar påverkar familjelivet, i nästa bok skulle jag gärna läsa om hur det är att vara ultralöpare ur just det perspektivet.

♥

 

Recension: Störst av allt, av Malin Persson Giolito

Publicerat den av Justnujusthar23 kommentarer

.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 363
Utgivningsdatum: 2016-06-20
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146232414
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.

De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta. Störst av allt är en naken skildring av en fullskalig tragedi i överklassens ombonade frizon och ett sällsynt inkännande porträtt av en ung människa.

 

Så tyckte jag om boken

Berättelsen, eller om det var språket i sig, trollband mig totalt, från första sidan till den sista. Och när jag inte läste, tänkte jag på vad jag läst. På Maja, Sebastian, Amanda, Samir och skolskjutningen, den som skulle komma att kallas Djursholmsmassakern. Fyra gymnasieungdomar och deras lärare är döda, och man vet att Maja och Sebastian har avlossat skotten. Maja har erkänt och det finns teknisk bevisning som styrker hennes erkännande. Maja har suttit häktad, inlåst i en ensamcell med besöksförbud, under nio månader under tiden utredningsarbetet pågått, och nu är det dags för rättegång. Men är hon verkligen skyldig?

Inför ett studiebesök på en rättegång hade Majas lärare påpekat för klassen att ”man är oskyldig till dess att domstolen har sagt att man är skyldig”. Maja hade invänt och menat att våldtäktsmän jämt blir frikända, att det inte är någon idé att anmäla ett sexuellt övergrepp eftersom domstolen aldrig tror på tjejen. ”Det är inte så enkelt”, hade läraren svarat. Det är precis det som den här boken handlar om, den rättsligt centrala princip som gäller i de flesta demokratier, nämligen att man skall anses oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men att vara skyldig bortom varje rimligt tvivel, vad innebär det, egentligen? Var går gränsen?

Det är genom Maja vi får allt berättat för oss. Språket är sylvasst och påtagligt cyniskt. Som När Maja beskriver hur hennes lärare dog: ”Christer låg ned när han dog. Med armarna om huvudet och knäna uppdragna, ungefär som min lillasyster Lina när hon sover som djupast. Han förblödde innan ambulansen kommit fram och jag undrar om hans fru och hans ungar tycker att saker och ting inte är så enkla i verkligheten och att jag är oskyldig eftersom ingen domstol ännu har sagt att jag är skyldig”.

Vi får följa Maja under häktningstiden och fram till rättegången. Efterhand får vi veta mer och mer om vad som hände innan skolskjutningen och vad som kan ha utlöst den. Ingenting är självklart, ingenting är svart eller vitt. Jag pendlar hela tiden mellan att tro att Maja är skyldig och att hon är oskyldig. Framför allt Majas distanserade förhållningssätt till det som hänt, och händer, får mig att tro att hon kanske faktiskt är skyldig. Men jag vill inte tro det. Det är samtidigt lätt att förstå allmänhetens vilja att få utlopp för sin frustration, chock och sorg när något sådant här händer, att man har ett behov av att peka ut en skyldig redan innan domstolsbeslutet är fattat. Det är vad som händer här. Maja blir av många dömd på förhand, även av personal inom rättsväsendet, trots principen att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. ”Är inte alla döda? frågade jag polisen bredvid mig, jag tror det var han som burit mig. Polisen svarade inte. Han tittade inte ens på mig. Han hatade mig redan.”

Samtidigt som vi får fler och fler pusselbitar till hur det kunde gå så fel, får vi också följa Majas känslomässiga förändring. När vi möter henne, efter lång tid i häkte, är hon en ung kvinna utan några illusioner. Sveket har varit stort från en omgivning som inte såg, eller inte ville se. Jag imponeras av hur trovärdigt Malin Persson Giolito beskriver hur Maja hanterar en i det närmaste omänsklig situation. Majas galghumor är kanske ett sätt att ta sig vidare, timme för timme, dag för dag. Som när en kvinna börjar gråta i rättegångssalen när namnen på offren läses upp: ”Och alla mina ‘skolkamrater’ kommer retweeta det, kanske lägga till en gråtande emoji, för att visa hur personligt det är, för just dem. Jag undrar hur många av dem som har tagit sig hit, köat i flera timmar, sett till att skaffa sig en plats för att ‘bearbeta minnen’ av det som inte hände dem”.

Jag läste och kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag ville självklart veta hur det skulle gå, om artonåriga Maja från Djursholm skulle bedömas skyldig och dömas för mord, men lika spännande var det att läsa om det som hände innan skolskjutningen, om de andra starka karaktärerna i det kompisgäng som Maja tillhörde, där de flesta omkom i skolskjutningen, och om deras föräldrar. Lika spännande som det var att läsa om spelet som pågick i domstolen, lika spännande var det att läsa om det som hände dessförinnan. Klasskillnaderna som man inte ville låtsas om, men som hela tiden fanns där under ytan, komplicerade relationer, fester, droger, närvarande men frånvarande föräldrar. En mycket läsvärd bok!

♥

 

Att läsa skönlitteratur – uppdatering av mitt mål för 2016

Publicerat den av Justnujusthar9 kommentarer

Jag insåg plötsligt att det hade gått alldeles för många år utan att jag läst så många böcker som jag velat. Under en lång period, med hem och familj, två småbarn och ett eget företag, fanns inte energi till att läsa böcker. Istället läste jag tidskrifter, magasin och snabbt nedskrivna tankar på sociala medier. Mitt mål för året blev att vända trenden och istället försöka bli klokare, att fokusera mer på text som det lagts ned tid på, som böcker och bloggar, och mindre på motsatsen.

Jag satte upp ett läsmål för i år: 20 böcker innan årets slut. Det målet har jag passerat nu.

 

Lästa böcker under januari - juni 2016
Lästa böcker under januari – juni 2016

 

Under framför allt de stunder då jag väntar, både vid skolan på att skjutsa hem barnen och när de har spellektioner och danslektioner, hinner jag läsa väldigt mycket mer än jag trodde. Tidigare var jag social och pratade med andra föräldrar under tiden, men nu läser jag oftast.

Jag har redan passerat mitt mål för hela året, och har läst 21 böcker. Nästan 6000 sidor. Jag har gått med i två bokklubbar, prenumererar på två väldigt bra tidskrifter om litteratur, är med i en cyberbokklubb där vi läser en framröstad bok som vi sedan diskuterar, jag har registrerat mig på Goodreads och jag har börjat få spännande böcker från bokförlag som vill att jag läser och recenserar nyutgivna böcker. Jag är väldigt nöjd med hur mitt mål för året har utvecklat sig.

Till och med när jag gick på juristlinjen, och vi hade enorma mängder med facklitteratur att läsa, fick vi rådet att även läsa skönlitteratur. Att läsa skönlitteratur vässar koncentrationsförmåga, minne, empati, kreativitet, kritiskt tänkande och planeringsförmåga. Forskning visar att hjärnan är plastisk. Hjärnan bygger om sig rent fysiskt av vad den lär sig – use it or loose it!

♥