I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år är det 75 år sedan. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som överlevde.
För två år sedan läste jag Hédi Frieds bok, Frågor jag fått om Förintelsen. Den var då nominerad till Augustpriset i fackbokskategorin. Juryns motivering löd: ”En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet”.
Hédi Frieds lilla bok på 146 sidor är troligtvis en av de allra viktigaste att läsa, både nu och i framtiden. Här svarar hon på frågor hon ofta fått när hon föreläst för barn, ungdomar och unga vuxna om förintelsen.
Hon skriver sakligt och osentimentalt om sina upplevelser av att vara en av dem som deporterades till förintelselägret i Auschwitz, och överlevde. Det hon gör är så klokt, nämligen att sprida kunskapen om hur förintelsen kunde ske och hur den gick till, med barn och ungdomar som målgrupper. De som kan föra kunskapen vidare till nästa generation när de som överlevde inte längre själva kan berätta. Så att det som hände aldrig tillåts hända igen.
Hédi Fried svarar på frågor som: ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hatar du tyskarna?”, ”Vad hände med din syster?” Hon beskriver hur hon kom till insikt om att fakta om vad som hände ger intellektuella kunskaper som bara når hjärnan. För en känslomässig förståelse måste berättelsen nå hjärtat. Det gör den här boken. Med ett tiotal sidor kvar att läsa lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Då berättar Hédi Fried att hennes föreläsningar oftast brukar avslutas med att hon får höra från eleverna: ”Bekymra dig inte, vi kommer att föra vidare det du berättat, vi vill inte att det skall hända igen.”
”Vänj dig aldrig vid orättvisor”, är ett av hennes viktiga budskap. När orättvisorna kommer successivt, litet i taget, vänjer man sig och fortsätter att hoppas att de skall ta slut och att allt skall bli bättre igen. För judarna blev det allt svårare i och med Nürnberglagarna som bland annat innebar att judar avskedades från statliga tjänster och att skolor och universitet stängdes för judiska barn. Som Hédi Fried beskriver det; det var illa, men livet var inte hotat. Sedan följde kravet på att alla judar skulle bära en gul stjärna utomhus, förbud mot att vistas på gatorna annat än i brådskande ärenden, judar fick inte gå på bio, inte på restaurang. Återigen bara ett steg i orättvisorna som man vande sig vid, men det kom fler. Inom några veckor skulle alla judar flyttas till ett nyinrättat getto i norra delen av staden, och man fick bara ta med sig vad man kunde bära och dra på en kärra. Efter ytterligare några veckor skulle judarna flyttas från gettot till arbetsläger. Efter tre dygn stannade boskapsvagnar med flera tusen judar i Auschwitz. Orättvisor måste stoppas i tid.
Frågor jag fått om förintelsen borde delas ut till alla elever på högstadiet och gymnasiet. Och ge den i julklapp till barn, ungdomar och vuxna. Boken är rakt och enkelt skriven, vilket gör den lättläst och möjlig att ta till sig trots det svåra ämnet. Valet av frågor som besvaras i boken är dessutom genomtänkt, och väcker helt säkert ett intresse hos var och en som öppnar boken, att få veta hur det var.
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 146
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127150850
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
♥
Just nu - Just här 