Recension: Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2020-01-15
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789137154763
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

På väg till ett spännande möte

Syns det hur förväntansfull jag var? Jag har arbetat under en månad med teoridelen i min avhandling, och i går skulle jag få möjlighet att diskutera den och få feedback från en inbjuden professor från Norge.

Så otroligt lyxigt att få en hel timme till att bara prata om och bolla idéer som rör det jag skrivit och få kloka och kunniga synpunkter. Jag fick en sådan egoboost och så mycket energi av det mötet.

Önskar er en fin fredag!

Böckernas betydelse i relationer

I veckans helgfråga undrar Mia:

Du är hemma hos någon du tycker om och respekterar. Vilken bok skulle du vilja se på nattduksbordet? Hur skulle du reagera om personen inte hade några synliga böcker alls i sin bostad?

Ganska klurig fråga, trots att det var jag som tipsade om den ;)

Jag växte upp i en familj där mina föräldrar hade både böcker och finporslin i bokhyllan. De läste mycket när de var yngre, men under min uppväxt tog familjelivet och ett hårt fysiskt arbete deras tid. Mina bröder har aldrig varit intresserade av att läsa böcker, de ägnade sig åt sådant som hade en motor. Jag däremot, jag lusläste alla böcker som fanns i familjen, lånade kassvis med böcker hos Bokbussen, köpte böcker och var med i bokklubbar redan som barn. I skolan var jag också ganska ensam om att älska böcker, ända tills jag började på gymnasiets humanistiska linje. Där mötte jag likasinnade, och det var som att kliva in i en helt ny värld. Det var helt fantastiskt att äntligen få prata om handlingen i böcker, författare, formuleringar med mera, med andra som var lika intresserade som jag.

Privat har jag mest umgåtts med människor som inte läser alls, eller åtminstone inte särskilt mycket. Därför tycker jag inte att det är konstigt att komma in i hem där det inte finns några böcker. Men när det finns bokhyllor som innehåller böcker och inte finporslin, och där böckerna inte bara är så kallade coffee table-böcker, som mest ligger framme för syns skull, då blir jag alltid nyfiken på vilka titlar som personen har i bokhyllan. Vad en person läser tycker jag säger en del om vem personen är. Det spelar ingen roll vilken bok som ligger på nattduksbordet, men jag blir glad när jag ser att det ligger en bok där. Jag skulle helt säkert automatiskt börja analysera personen utifrån boken som personen valt och vilja prata om den, dels för att lära känna personen bättre, dels för att jag skulle bli nyfiken på boken i sig.

Jag pratar aldrig om böcker med mina släktingar och vänner. Istället har jag lärt mig mycket om sådant som de är intresserade av. Som jakt, motorsport, golf, byggprojekt, trädgårdsodling, hästar. När jag träffar någon som nämner en bok de läst, och berättar om hur boken påverkat dem på olika sätt, då blir jag alltid så glad att jag blir överraskad av hur starkt jag reagerar. Förmodligen ett uppdämt behov av att dela bokintresset med andra. Det hände mig senast i  morse, när jag träffade Isa på bensinstationen, och hon berättade att hon nu läste Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris, litet om handlingen och hur starkt den berörde henne. Böcker sätter igång tankar och gör oss litet klokare eftersom vi får läsa om livet ur andra människors perspektiv. Jag tror att vi blir mer empatiska och mindre egoistiska om vi läser böcker. Tack vare bloggen har jag hittat till er andra som älskar böcker, det är jag väldigt glad över!

De här böckerna är några av dem som min farmor hade i sin bokhylla, och jag tog över dem när hon gick bort.

Så här skulle jag vilja ha det – ett bibliotek i hemmet. Det här fotot är från det tillfället då jag och ett gäng andra bokbloggare blev inbjudna till Nedre Manilla på Djurgården för att träffa Kepler inför releasen av deras senaste roman.

Mias bonusfråga: Den 1/2 är det löpningens dag så jag undrar om ni utövar någon idrott eller motionerar? Svar: ja. Jag rider, cyklar och styrketränar.

Önskar er alla en trevlig fredag!