Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George

Den här boken har stått oläst i bokhyllan alldeles för länge, men när vi skulle resa till Frankrike, och dessutom till några av platserna i boken, tog jag med den som reselektyr på planet. Det var ett bra beslut. Dels är det här en riktigt mysig och väldigt fint skriven feelgoodroman med alldeles lagom med svärta, dels fick jag spännande aha-upplevelser under resan när boken gav svar på flera av mina funderingar.

På en gammal pråm som ligger förankrad sedan många år vid en kaj i Paris driver Jean Perdu en flytande bokhandel. Eller ett litterärt apotek, som han själv ser det, eftersom han ordinerar böcker som medicin utifrån vad olika personer behöver för att må bättre. Perdu kan läsa av folk och förstår ganska snabbt vilka böcker som kan läka andra människors själar. Sämre är han på att hitta en bok som kan läka hans eget hjärta. För drygt tjugo år sedan lämnade Manon, hans livs stora kärlek, honom och sedan dess har han levt asketiskt i en nästan helt tom lägenhet utan inredning. Ett av rummen, lavendelrummet, är igenbommat. Det väcker för många känslor.

En dag flyttar det in en ny kvinna i en av lägenheterna. När Perdu skänker henne ett bord hittar hon ett brev från Manon som Perdu aldrig kunde förmå sig att läsa. Nu gör han det och inser att han begått ett fruktansvärt misstag. Det blir upptakten till en lång räcka av händelser. Perdu, som väl skall tolkas som den förlorade, fattar ett spontant beslut om att lätta ankar och be ge sig söderut mot Provence för att söka svar och för att få frid. Som sällskap får han med sig två ägarlösa katter, en ung och geniförklarad författare som lider av prestationsångest efter sin debutroman och senare också en italiensk kock som längtar efter kärlek.

Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare och jag kan lätt förstå varför. Det är en varm berättelse och jag smålog förnöjt genom nästan hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. Jag skulle gärna glida fram på en pråm i det franska landskapet och göra små stopp för att kliva i land och köpa färskt bröd och ost till frukost. ”Tänk inte, Jean! Känn!”, uppmanas Jean i boken. Det är precis vad man gör när man läser den här boken, man känner. Känner och ler. Den innehåller så mycket livsvisdom, och nu är min bok full med postitlappar för att markera meningar som jag vill kunna gå tillbaka och läsa fler gånger. Men ingen välskriven feelgoodroman utan en dos svärta, och sorg finns det också. Alldeles lagom mycket för att balansera det ljuva.

Som en extra bonus lärde jag mig en hel del om franska traditioner och levnadssätt genom att läsa Den lilla bokhandeln i Paris. Till exempel beskrevs en vintraktor i boken. En väldigt smal och väldigt hög traktor med tunna däck för att kunna ta sig fram emellan raderna av vinstockar. När vi sedan bilade genom södra Frankrike såg vi sådana traktorer i arbete, det var precis som i boken.

Ytterligare en bonus är recepten i slutet av boken, recept som är typiska för Provence. Och en ännu större bonus – tips på böcker ur Jean Perdus litterära apotek. Här finns Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump, som hjälp mot pessimism och rädsla för mirakel. Här finns också Philip Pullmans Guldkompassen för dem som då och då hör små röster i sitt inre och tror att de har en själsfrände bland djuren.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 316
Utgivningsdatum: 2016-05-16
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Lavendelzimmer
ISBN: 9789170283901
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Ps 1. Titta gärna in hos Monika och se kartan över alla platser som Jean Perdu och hans vänner kommer till på sin resa genom Frankrike

Ps 2. Författaren är från Tyskland, men beskriver det franska som om hon vore helgjuten fransyska.

Ps 3. Originaltiteln är på svenska Lavendelrummet. Det är inte så ofta jag tycker att de översatta titlarna blir bättre än originalen, men i det här fallet har översättaren verkligen lyckats skapa en betydligt mer lockande titel, eller hur?

Man måste försöka fokusera på ljusglimtarna

Följer ni som jag Brandmännens Riksförbund, Skogsbranden i Västmanland, Foderhjälpen och andra sidor som gäller torkan och bränderna i vårt land? I går såg jag film efter film från karavanen med de polska och tyska brandmännen som kommit för att hjälpa oss. Det är fantastiskt hur så många ställer upp, även civilpersoner som bönder som bygger om sina maskiner och själva hjälper till med att spruta vatten över vägar och brandlinjer.

Själv har jag hela tiden en oro i kroppen över att så många måste skicka sina djur till slakt på grund av foderbristen, och över bränderna som visar hur liten människan är i förhållande till naturens krafter. Så många drabbas, ja det gör vi allihop på ett par års sikt när effekterna av den här sommaren visar sig. Och jag känner mig ganska oduglig, eftersom jag inte kan vara med och hjälpa till, och bidra på något sätt.

Men man måste försöka fokusera på det positiva som också händer. Som att äta en god lunch och läsa en bra bok. Även om det känns futtigt i jämförelse med de stora och omvälvande sakerna som sker.

Värmen har fått mig att tappa både ork och lust för att laga mat. Jag vill laga en spännande  rätt med linser, blomkål, kokosmjölk och lime, men det blir kanske i morgon om jag orkar ta mig i kragen då. I dag blev det räkor och sallad som blev kvar från gårdagens middag. Boken på brickan verkar väldigt lovande, så den kommer jag snart att berätta mer om. Dessutom har jag tre recensioner kvar att lägga ut, de kommer inom kort. Lilla Shelly är med som vanligt

En annan positiv sak är att Patrik och jag kunde åka till gymmet tillsammans i morse. Trevligt med sällskap nu när han har semester ett par veckor. Och skönt att skippa att borsta håret och sminka sig, bara vara.

https://www.instagram.com/p/Blh41YDFnC9/?taken-by=justnujusthar

I går körde jag hem strö till hönsen, som jag strax skall hälla ut inne hos dem. De älskar att få nytt strö att gå och sprätta och gräva ned sig i, jag blir lycklig själv bara av att höra deras nöjda kluckande. Jag skall försöka komma ihåg att filma dem så att ni får höra.

Och här kommer några kopierade inlägg som också är ljusglimtar den här torra sommaren:

Nu blir det glass. Hörs!

Livet kan börja, av Sheila O’Flanagan

Jag tog med mig sju böcker på vår semester i Frankrike, men läste bara två av dem, de som utspelade sig i Frankrike och som gav intryck av att vara insiktsfulla men samtidigt lättsamma. Livet kan börja var en av dem, och den uppfyllde verkligen de kriterierna.

Imogen lever sedan flera år tillsammans med sin make, Vince. Han älskar henne över allt annat och hon ger intryck av att vara väldigt nöjd och lycklig. Men allt är inte som det ser ut, och en dag uppenbarar sig en möjlighet för Imogen att spårlöst försvinna, och hon tar den. Hon följer sin noggrant uppgjorda plan till punkt och pricka, och tar sig till ett vackert litet samhälle i Baskien i södra Frankrike, där hon tänker starta om på nytt. Fri från sin manipulerande och mentalt förtryckande make.

När Imogen står på egna ben inser hon att hon klarar så mycket mer än hon trott, och hon njuter fullt ut av sitt nya liv. Men Vince tänker inte acceptera Imogens försvinnande. Han är fast besluten att se till att hon kommer hem igen.

Det här är mysig läsning som ger energi och kraft. Miljöbeskrivningarna får mig att vilja resa till Baskien, och lära känna människorna och uppleva småstadslivet och stränderna där jag också.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 444
Utgivningsdatum: 2018-05-17
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Översättare: Emö Malmberg
Omslag: Pelle Isaksson
Originaltitel: The Missing Wife
ISBN: 9789177990048
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris