Alltid din dotter, av Caroline Säfstrand

Handlingen i korthet från förlagets hemsida

I det gula huset på åsen står Jill Bergstrands dörr ofta på vid gavel. Hit kan vem som helst komma, när som helst. Hon ställer upp, hjälper till och tar hand om allt och alla och begär aldrig något tillbaka. Livet går sin gilla gång tills en enträgen släktforskare dyker upp. Denne har information om Jills mor Miriam. Historien är så osannolik att Jill först avfärdar den, men släktforskaren ger sig inte, och en redan komplicerad relation mellan mor och dotter ställs på sin spets. Hur ska de förhålla sig till den händelse som ingen av dem någonsin pratar om?

Samtidigt sveper förändringens vindar genom Jills trygga tillvaro. När avståndet till tonårsdottern växer, en oroväckande nyhet sprids på jobbet och den tillfälliga grannen Lucas dyker upp, kan inte ens post-it-lapparna med visdomsord om lycka ändra det faktum att inget kommer att bli sig likt.

Alltid din dotter är en roman om tre kvinnors sökande efter svar, begravda hemligheter som flyter upp till ytan och hur svårt det faktiskt är att sluta fred med sitt förflutna.

Så tyckte jag om boken

Relationen mellan mödrar och döttrar är alltid intressant, eftersom den inte så sällan kan vara komplicerad. Caroline Säfstrand har fångat det så insiktsfullt och trovärdigt i Alltid din dotter, hur dysfunktionella relationer med tiden blir normaliserade, och hur svårt det kan vara att ta sig ur dem, om det ens går. Så är det för Jill och hennes mamma Miriam, och för Jill och hennes dotter Nellie. De har lärt sig att leva i de frostiga relationerna och livet går sin gilla gång, tills den trygghet Jill fått genom sitt arbete kullkastas. Då tappar hon plötsligt helt och hållet fotfästet.

Det är mysig läsning, trots allvaret i botten och den melankoliska stämningen som genomsyrar berättelsen. Särskilt mycket tyckte jag om de historiska tillbakablickarna i boken, dagboksanteckningarna från 1930-talet skrivna av en ung kvinna som hamnat på tvångsarbetsanstalt på grund av stöld och prostitution. Hon blir gravid och tvingas lämna bort sitt barn. Hennes historia vävs samman med Jills, Miriams och Nellies, och långsamt nystas det upp vad som hände i det förflutna och som har påverkat kvinnorna genom flera generationer.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 296
Utgivningsdatum: 2018-06-07
Förlag: Massolit
Omslag: Anders Timrén
ISBN: 9789176795729
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Den lilla bokhandeln i Paris, av Nina George

Den här boken har stått oläst i bokhyllan alldeles för länge, men när vi skulle resa till Frankrike, och dessutom till några av platserna i boken, tog jag med den som reselektyr på planet. Det var ett bra beslut. Dels är det här en riktigt mysig och väldigt fint skriven feelgoodroman med alldeles lagom med svärta, dels fick jag spännande aha-upplevelser under resan när boken gav svar på flera av mina funderingar.

På en gammal pråm som ligger förankrad sedan många år vid en kaj i Paris driver Jean Perdu en flytande bokhandel. Eller ett litterärt apotek, som han själv ser det, eftersom han ordinerar böcker som medicin utifrån vad olika personer behöver för att må bättre. Perdu kan läsa av folk och förstår ganska snabbt vilka böcker som kan läka andra människors själar. Sämre är han på att hitta en bok som kan läka hans eget hjärta. För drygt tjugo år sedan lämnade Manon, hans livs stora kärlek, honom och sedan dess har han levt asketiskt i en nästan helt tom lägenhet utan inredning. Ett av rummen, lavendelrummet, är igenbommat. Det väcker för många känslor.

En dag flyttar det in en ny kvinna i en av lägenheterna. När Perdu skänker henne ett bord hittar hon ett brev från Manon som Perdu aldrig kunde förmå sig att läsa. Nu gör han det och inser att han begått ett fruktansvärt misstag. Det blir upptakten till en lång räcka av händelser. Perdu, som väl skall tolkas som den förlorade, fattar ett spontant beslut om att lätta ankar och be ge sig söderut mot Provence för att söka svar och för att få frid. Som sällskap får han med sig två ägarlösa katter, en ung och geniförklarad författare som lider av prestationsångest efter sin debutroman och senare också en italiensk kock som längtar efter kärlek.

Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare och jag kan lätt förstå varför. Det är en varm berättelse och jag smålog förnöjt genom nästan hela boken, inte minst på grund av språket, miljöbeskrivningarna och de härliga karaktärerna. Jag skulle gärna glida fram på en pråm i det franska landskapet och göra små stopp för att kliva i land och köpa färskt bröd och ost till frukost. ”Tänk inte, Jean! Känn!”, uppmanas Jean i boken. Det är precis vad man gör när man läser den här boken, man känner. Känner och ler. Den innehåller så mycket livsvisdom, och nu är min bok full med postitlappar för att markera meningar som jag vill kunna gå tillbaka och läsa fler gånger. Men ingen välskriven feelgoodroman utan en dos svärta, och sorg finns det också. Alldeles lagom mycket för att balansera det ljuva.

Som en extra bonus lärde jag mig en hel del om franska traditioner och levnadssätt genom att läsa Den lilla bokhandeln i Paris. Till exempel beskrevs en vintraktor i boken. En väldigt smal och väldigt hög traktor med tunna däck för att kunna ta sig fram emellan raderna av vinstockar. När vi sedan bilade genom södra Frankrike såg vi sådana traktorer i arbete, det var precis som i boken.

Ytterligare en bonus är recepten i slutet av boken, recept som är typiska för Provence. Och en ännu större bonus – tips på böcker ur Jean Perdus litterära apotek. Här finns Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump, som hjälp mot pessimism och rädsla för mirakel. Här finns också Philip Pullmans Guldkompassen för dem som då och då hör små röster i sitt inre och tror att de har en själsfrände bland djuren.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 316
Utgivningsdatum: 2016-05-16
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Omslag: Sian Wilson
Originaltitel: Das Lavendelzimmer
ISBN: 9789170283901
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Ps 1. Titta gärna in hos Monika och se kartan över alla platser som Jean Perdu och hans vänner kommer till på sin resa genom Frankrike

Ps 2. Författaren är från Tyskland, men beskriver det franska som om hon vore helgjuten fransyska.

Ps 3. Originaltiteln är på svenska Lavendelrummet. Det är inte så ofta jag tycker att de översatta titlarna blir bättre än originalen, men i det här fallet har översättaren verkligen lyckats skapa en betydligt mer lockande titel, eller hur?

Man måste försöka fokusera på ljusglimtarna

Följer ni som jag Brandmännens Riksförbund, Skogsbranden i Västmanland, Foderhjälpen och andra sidor som gäller torkan och bränderna i vårt land? I går såg jag film efter film från karavanen med de polska och tyska brandmännen som kommit för att hjälpa oss. Det är fantastiskt hur så många ställer upp, även civilpersoner som bönder som bygger om sina maskiner och själva hjälper till med att spruta vatten över vägar och brandlinjer.

Själv har jag hela tiden en oro i kroppen över att så många måste skicka sina djur till slakt på grund av foderbristen, och över bränderna som visar hur liten människan är i förhållande till naturens krafter. Så många drabbas, ja det gör vi allihop på ett par års sikt när effekterna av den här sommaren visar sig. Och jag känner mig ganska oduglig, eftersom jag inte kan vara med och hjälpa till, och bidra på något sätt.

Men man måste försöka fokusera på det positiva som också händer. Som att äta en god lunch och läsa en bra bok. Även om det känns futtigt i jämförelse med de stora och omvälvande sakerna som sker.

Värmen har fått mig att tappa både ork och lust för att laga mat. Jag vill laga en spännande  rätt med linser, blomkål, kokosmjölk och lime, men det blir kanske i morgon om jag orkar ta mig i kragen då. I dag blev det räkor och sallad som blev kvar från gårdagens middag. Boken på brickan verkar väldigt lovande, så den kommer jag snart att berätta mer om. Dessutom har jag tre recensioner kvar att lägga ut, de kommer inom kort. Lilla Shelly är med som vanligt ♥

En annan positiv sak är att Patrik och jag kunde åka till gymmet tillsammans i morse. Trevligt med sällskap nu när han har semester ett par veckor. Och skönt att skippa att borsta håret och sminka sig, bara vara.

https://www.instagram.com/p/Blh41YDFnC9/?taken-by=justnujusthar

I går körde jag hem strö till hönsen, som jag strax skall hälla ut inne hos dem. De älskar att få nytt strö att gå och sprätta och gräva ned sig i, jag blir lycklig själv bara av att höra deras nöjda kluckande. Jag skall försöka komma ihåg att filma dem så att ni får höra.

Och här kommer några kopierade inlägg som också är ljusglimtar den här torra sommaren:

Nu blir det glass. Hörs!

♥