På väg hem från lunch på Johannesbergs slott med Mia var jag tvungen att stanna på vägen och ta en bild. Så här ser det ut vid oss nu, och på många platser både här i Uppland och på andra platser där det tidigare var hav, innan landhöjningen. Visst är det spännande att känna till sin orts historia! Att tänka sig att vikingar seglade här under 300 år, ungefär 750- 1100 e.Kr.
Just den här platsen var det andra än mina föräldrar som brukade, men samma sak gällde för dem. Översvämningar på våren, vilket försenade vårbruket, men jag antar att det ändå var bördig mark. Jag var dessvärre ganska ointresserad av jordbruk när jag växte upp, men jag skall fråga dem nästa gång vi ses.
När jag ändå visar bilder från så kallade sjöängar, så skall ni få se bilder från Angarnssjöängens naturreservat. I höstas träffades Mona/Boktanken och jag där för att promenera, fika och prata.
Inom området, som då låg vid den dåvarande havsviken, finns den hällristning som är en av de äldsta kända lämningarna i området. Den föreställer två hästar och två skepp. Det syns inte så bra på bilden, men på grinden här nedanför ser man tydligare motivet med en av hästarna och en vagn.
Jag klättrade upp ett fågeltorn och tittade på utsikten.
Fikapaus med avslappnat sällskap :)
En runsten inom naturreservatet.
Runstenarna i Uppland är många, flest i Sverige. Här finns 1300 stycken. En runsten är inte bara en inskrift. De är våra första offentliga konstverk. Inskriften står ristad inuti rundjuret som slingrar sig runt stenen som en tavla. Stenen har valts med omsorg, den måste vara platt och jämn och klara att stå emot tidens tand. Runstenen är också placerad med stor omsorg i landskapet, den ska synas och gärna vara placerad vid någon av dåtidens knutpunkter. Visste ni att ungefär en tredjedel av runstenarna i Uppland var beställda av kvinnor?
Här på vår tomt finns en järnring inslagen i berget. Det sägs att vikingar förankrade sina skepp vid berget i inslagna järnringar. Oavsett om vår järnring fyllde den funktionen eller inte, så är det spännande att tänka sig att det var så. Jag skall gå ut och ta en bild på den i morgon.
För ett par dagar sedan berättade jag att Mona på Boktanken skrivit ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det är för bok! Jag letade upp den på Bokbörsen och hittade det här fina exemplaret för bara ett par hundra kronor. Det såg helt oläst ut och låg kvar i sin kartong.
Boken, eller böckerna, det är ju två stycken, innehåller texter och bilder som aldrig tidigare hade givits ut. Det är texter från ungefär hundra författare från tidig medeltid fram till första världskriget, och allt som allt bildar de en sakprosaantologi på drygt 1400 sidor. Texterna har grupperats efter tema och tidsperiod.
Syftet är att visa rikedomen i vårt svenska idéhistoriska arv. Jag är inte kunnig nog att bedöma om urvalet är det bästa, men det är väldigt brett och det är intressant. Här finns bland andra texter av Olaus Magnus, Gustav II Adolf, Esaias Tegnér, Carl von Linné, Richard Bergh (konstnären), Alfred Nobel, Ellen Key och August Palm, och här finns delar ur Konungabalken, Völvans spådom om världens undergång och ur Långhundra härads dombok den 26 juli 1557, benämnt Busen i Hal.
Anders i Hal hade skjutit med armborst och slagit grannbonden Jöns i Hal, jagat bort honom från sin gård, flyttat in i Jöns gård tillsammans med sin fru och barn och gått i säng med Jöns hustru varje natt. Jöns fru åtalades för dubbelt hor (min kommentar: det fanns flera grader av utomäktenskapligt umgänge, dubbelt hor innebar att båda var gifta med andra) och kätteri, men fick behålla livet efter att både mannen, Jöns, och släktingar till henne bett att hon skulle få behålla livet samt betalat lösen för henne. Sämre gick det för Anders i Hal, som var känd för att även tidigare ha ägnat sig åt hor, kätteri, mökränkning, slagsmål och tjuveri, och alltid tidigare blivit benådad då han lovat bättring. Den här gången begärde den menige man, alltså bönderna på orten, ”två gånger med oppräckte händer att han måtte straffet bliva under svärdet, androm till spel och exempel, vilket också skedde i menige mans åsyn där tillstädes var.”
Här finns också utdrag ur en rättsprocess som pågick 1729-1732. Den 18-åriga Greta Benzelia gifter sig med den 48-årige akademisekreteraren Andreas Norrelias. Ett resonemangsäktenskap som gynnade Andreas Norrelias karriär, eftersom Greta Benzelias far var biskop med en lång familjehistoria av högt uppsatta män inom svenska kyrkan. Äktenskapet fungerar inget vidare. Greta flyttar hem till sina föräldrar direkt efter bröllopet, och när de reser tillbaka till annan ort stannar Greta hos bekanta eller tillbringar nätterna hos pigorna i sitt eget hus, hon undviker helt makens sovrum. I rättsfallet med vittnesutlåtande kan man läsa om alla turer, som till sist ledde fram till att Greta blev gravid med annan än maken, och ställdes inför domkapitlet anklagad för ”enkelt hor” (min kommentar: den ena parten var gift med någon annan). Hon undkommer skamstraff, sannolikt med hänsyn till att hennes släkt tillhörde den mäktigaste inom svenska kyrkan.
En text av Richard Berg om svenskt konstnärskynne finns med i antologin. Han beskriver hur han och andra inom konstnärsakademien uppfostrades för att resa ut i världen och lämna barbarlandet, bort från is och snö.
”Det var med ett vemodsfullt löje på läpparna vi talade om ‘landet utan motiv’, den röda stugans land, så omöjligt att måla med sitt virrvarr av berg och backar, av lövträd och barrträd, av mörkgrönt och ljusgrönt, så hårt och så kallt.” Nej, Sverige var inget land för konsten. Men efter en tid i annat land: ”Med ens föll det på mig en längtan, en oemotståndlig längtan till Sverige, det tysta, vita landet i norr.” ”Aldrig skulle det kunna falla mig in att vilja taga ett av dessa fina träden, pinjerna och cypresserna, i min famn. Jag var ju nästan dagligen färdig att taga av mig hatten för dem, liksom för fina främmande. – Nej, gran och fur, de äro av samma virke som min egen släkt – vi äro bröder. Er kan jag ta i famn. Hur jag i den stunden längtade att kunna göra det!”
Jag gillar upplägget med den stora bredden av sakprosatexter. Jag blir nyfiken och vill fördjupa mig i flera av författarnas texter. Antologin fyller sitt syfte, då den ger en bild av vår svenska idéhistoriska utveckling, det är spännande att läsa. Tusen år av tankeliv. Det är ingen bok man läser från pärm till pärm, men börjar man att bläddra i den vill man läsa mer och mer. Personligen hade jag önskat mer djup istället för så extremt många olika texter, men jag förstår att Gyllene äpplen tilldelades Augustpriset, jag kan bara föreställa mig hur mycket arbete det ligger bakom den. 1992, året då antologin tilldelades Augustpriset, konkurrerade den med böcker som ”Den nordiska floran” och ”Trädgårdens natur”. Det var i princip omöjligt att gå förbi ett mastodontverk som Gyllene äpplen. Frågan är väl nu i efterhand om den blivit och blir läst så som det var tänkt.
Huvudförfattaren, Gunnar Broberg, är litet väl högtravande i sina förord och texter, och så där akademiskt ödmjuk till uppgiften som man sannolikt blir när man är medveten om hur mycket mer det finns att veta, men det blir ganska charmigt och faktiskt roligt. Som när han diskuterar antologins titel. ”Titeln på nytt, GYLLENE ÄPPLEN. Någon skulle kanske föredra ”Frusna tankar” eller liknande. En sådan benämning skulle syfta på Descartes erfarenheter när han 1649 kort före sin död i Stockholm skrev: ‘Människans tankar fryser om vintern här, liksom vattnet.’ Man kan svänga det så att tankarna serveras i vårt fall ‘frusna’ på papperet för att sedan tina under läsarens varma blick. Men det låter något sökt.”
Man kan avslutningsvis undra varför medarbetarna till antologin bestod av femton män och bara tre kvinnor, det vill säga 83% män.
Ostylat foto från min morgon vid frukostbordet. Kattens mat på soffan så att inte Shelly skall äta upp den… På hörnhyllan gamla pärmar och urklipp från 80-talet och framåt med recept som jag börjat sortera (och kasta). Många med mina omdömen, som visar att jag nog utvecklats i köket ;)
Mona på Boktanken skrev ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg för ungefär en månad sedan. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det här är för bok! Det är nästan det roligaste tycker jag själv, när jag skriver om en bok som inte föll mig i smaken, men recensionen fick andra att vilja läsa den!
Den här boken fanns inte i någon närliggande bokhandel, eftersom det inte finns några närliggande bokhandlar där jag bor, och den fanns inte i de stora internetbokhandlarna. Men på bokbörsen hittade jag den för ett par hundralappar, och beställde.
I eftermiddag skall jag fylla på det här inlägget med mina tankar om den här boken (utgiven i två delar) och med min utvärdering av boken. Nu först träning för att hålla min onda höft under kontroll, och så vidare arbete med ett gäng böcker som skall tillbaka till juridiska biblioteket.
