Kvinnan på bänken, av Anna Jansson

Efter att ha läst två riktigt brutala och blodiga deckare kändes det skönt att få Anna Janssons senaste roman i sin  hand, Kvinnan på bänken. Precis som vanligt i Anna Janssons romaner om Maria Wern är handlingen fokuserad på själva brottsutredningen och på relationer, en kombination som jag gillar. Även om de brott som begås är hemska, är det ingenting som författaren gottar sig i så som andra författare ibland har en tendens att göra.

Kvinnan på bänken heter Julia. Hon är en vacker kvinna med ett mörkt förflutet som jagar och plågar hennes samvete. Hon möter den unga prästen Alva och känner för första gången ett starkt behov av att berätta den hemska hemlighet hon burit på så länge. Men vilka hemligheter bär Alva själv på? Och diakonen Ragnar, som gör klippböcker om Alva, vad är hans hemligheter? Maria Wern kämpar som vanligt mot klockan för att nysta upp alla trådar och finna svaret på både nya och tidigare mord, samtidigt som hennes man tycks ha egna hemligheter som oroar henne. Upplagt för spänning med andra ord.

Huvudpersonerna i Anna Janssons deckare är inga superhjältar, utan ganska vanliga människor med vanliga problem, på både det privata planet och i arbetslivet. Personbeskrivningarna ger mig en klar bild av vilka de är utan att det är övertydligt. Varje person har en egen röst, ett eget sätt att agera och uttrycka sig på.

Ledtrådarna fanns där, och jag misstänkte än den ena än den andra, men jag var aldrig på helt rätt spår. Det är så en smart skriven intrig skall fungera. Som läsare vill jag bli ledd på villovägar, för att i slutet överraskas och inse hur självklart alla trådar har suttit ihop ända från början.

Kvinnan på bänken är en rafflande mordhistoria i kombination med småmysig läsning, nästan som en feelgood-historia trots mord och andra hemskheter. Precis en sådan historia som jag vill återvända till med jämna mellanrum för andrum och avkoppling.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 306
Utgivningsdatum: 2017-03-08
Serie: Maria Wern (del 19)
Förlag: Norstedts
Formgivning: Helena Hammarström
ISBN: 9789113081656
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Har jag en dålig dag kanske någon dör, av Christian Unge


Det här är en bok jag förmodligen inte skulle kasta mig över om jag såg den i bokhandeln. Både bokens titel och omslaget med en läkare som tittar allvarligt på mig litet underifrån skrämmer mer än det lockar. Spontant känns det bättre att leva i ovisshet om hur verkligheten kan se ut och fortsätta att känna mig trygg med sjukvården, även om det är ett självbedrägeri.

Men, som ni förstår har jag ändå läst Christian Unges bok, och det är jag glad för. Tack till förlaget som trodde att den skulle kunna passa mig. Boken är otroligt intressant, tankeväckande och många gånger gripande. Den är dessutom välskriven och lättläst, vilket litet oväntat, med tanke på ämnet, gör den till en bladvändare. Christian Unge är inte bara läkare, utan även författare till flera spänningsromaner. Han vet hur man gör fakta begripligt och hur han skall berätta om sitt liv som läkare så att det blir alldeles lagom tekniskt för den som inte själv är medicinskt kunnig. Fokus ligger ofta på det psykologiska och mänskliga planet.

Christian Unge berättar personligt och prestigelöst om olika fall där han av okunskap, och ibland på grund av övertro på sin egen kunskap, misslyckats som läkare och patienter har dött. Ibland har han tvingats se människor dö av sina sjukdomar därför att det inte funnits tillräckliga medicinska resurser. Det hände flera gånger i arbetet för Läkare utan gränser i Kongo och Burundi. Men människor överlever också, även det berättar han om.

Den enda kritik jag har är att boken är litet spretig. Jag är inte helt klar över vad som är Christian Unges syfte med boken, även om jag är glad att han valt att dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser. Förutom att han berättar om olika patientfall innehåller boken kritik mot hur auktoritära läkare inom sjukvården förhindrar yngre läkare och övrig vårdpersonal att ifrågasätta beslut. Han diskuterar om Sverige skulle klara att hantera ett terrordåd med hundratals skadade och han redogör för forskningsfusk och Macchiarinis forskningsfusk i synnerhet, och hur Macchiarinis patienter avled till följd av inopererade luftstrupar. Etikfrågor lyft också fram i boken. Som svårigheten i att förhålla sig till de grymma experiment som genomfördes på fångar i koncentrationslägren, och som än i dag är den kunskap vi har om vissa förhållanden, som till exempel grav nedkylning.

Christian Unges bok kanske kan läsas som en kombination av självbiografi, med många berättelser om hur han själv och andra har agerat i förhållande till olika patienter, och ett diskussionsunderlag för förbättringsåtgärder inom vården. Jag, och andra som inte heller arbetar inom vården, får genom Christian Unges bok ett inifrånperspektiv som känns viktigt som patient. Genom att känna till bristerna kan man själv bättre ta vara på sin rätt. Christian Unges bok är oavbrutet väldigt intressant och spännande läsning.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 288
Utgivningsdatum: 2018-02-01
Förlag: Norstedts
Form: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789113077291
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Jag rekommenderar verkligen att läsa boken.

Söndagens smakbit ur en bra bok – Aldrig mer, av Sara Larsson

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Aldrig mer är en spänningsroman om trafficking och prostitution i Sverige och Europa. Tre människoöden vävs samman. Andrea är den fattiga, rumänska tonårsflickan som blir lovad ett drömjobb i Spanien, men i själva verket blir hon såld som sexslav. Patrik blir genom sitt arbete som terapeut indragen i en historia som visar sig vara mycket större och mer oväntad än han först kunde tro. Ted är familjefadern som under många år varit sexköpare. En dag får han ett lila kuvert med posten. Någon känner till att Ted köper sex.

Citatet är från sidan 48 f:

Han lägger tillbaka kuvertet längst ned i portföljen, tar med sig plattan och hoppar upp i sängen. Han har inte tittat på det korta filmklippet igen, ändå minns han varje detalj, varje rörelse, de obscena ljuden. När han förstod att det var han som var med på filmen hade han känt igen rummet, den sterila lägenheten som han besökte den där dagen i maj.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker