Ormen i Essex, av Sarah Perry

Ibland ramlar man över en alldeles unik roman, som är så mycket och ger så mycket, och därför egentligen inte går att beskriva på ett kortfattat och rättvisande sätt. Det här är en sådan roman.

Handlingen utspelar sig 1893 och något år framåt, alldeles i slutet av den viktorianska perioden. En period som författaren tycks behärska helt och fullt. Den unga Cora blir ingift i den viktorianska societeten, men äktenskapet blir inte lyckligt. Maken är framgångsrik inom sitt yrke, men privat är han en sadist som misshandlar henne både fysiskt och mentalt. När han dör i bokens inledning är det ingen som sörjer, inte Cora heller. Tvärtom känner hon en frihet och lycka hon inte upplevt sedan hon blev gift.

Tillsammans med sin väldigt specielle, sannolikt autistiske, elvaårige son och sin jungfru Martha lämnar Cora London och flyttar temporärt ut på landsbygden där hon genast kastar av sig alla konventioner och krav på hur en societetsdam borde uppföra sig och klä sig. Hon vandrar omkring i leriga kängor med smuts under naglarna, stenar i fickorna, utan korsett i en för stor herrock i kärren i Essex, letandes efter fossiler.

Författaren väver in tidens olika kontraster i berättelsen, såsom den nya tidens tro på framsteg och förnuft, vetenskap och läkarkonst, som motsats till den vidskepelse som visar sig i berättelsen, liksom den kristna tron. Som kontrast till Cora och hennes tro på naturvetenskapen står bybornas, och även hennes egen, övertygelse om att de ouppklarade dödsfall som skett och de olyckor som drabbat byn beror på att sjöodjuret dykt upp igen, Leviatan, som det berättas om i Gamla Testamentet. Stämningen i byn präglas av rädslan för denna jätteorm, men omedvetet påverkar även Cora många i berättelsen, på olika plan.

Författaren låter sin protagonist agera fullt ut som om äktenskap vore motsatsen till frihet. Cora vill inte bli bedömd som varken kvinna eller man, utan som människa. Hon möter och blir nära vän med byns kyrkoherde, Will Ransome, och genom deras relation testas den viktorianska tesen att lättsam, otvungen kärlek baserad på samhörighet inte kan existera mellan en man och en kvinna utan att vänskapen övergår i attraktion. Just den där florstunna gränsen mellan samhörighet och attraktion skildras så fint i den här romanen.

Läs den här boken, och ge den tid. Inte förrän jag kommit halvvägs kunde jag läsa på i den takt jag brukar, texten höll mig hela tiden tillbaka. Särskilt inledningsvis kräver den en del av sin läsare, dels därför att det tar en stund att få ordning på människor, platser och händelser, dels därför att layouten är ovanligt kompakt utan luft i texten. Under andra halvan går läsningen betydligt snabbare.

Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen. Den är intelligent, intressant, klurig, litet smågalen och inte så sällan humoristisk. Jag kommer att sakna både människorna och miljöerna.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 426
Utgivningsdatum: 2018-02-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: The Essex Serpent
Översättare: Eva Johansson
Formgivning: Jojo Form AB
ISBN: 9789100171872
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Ormen i Essex, av Sarah Perry

Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Berättelsen utspelar sig i slutet av 1800-talet, till att börja med i London, sedan i den lilla staden Colchester i Essex. Den unga Cora blir gift in i den viktorianska societeten, men äktenskapet blir inte lyckligt. Jag har inte läst så långt än, men det här verkar vara en bok helt i min smak. Intressant, klurig, absolut inte övertydlig och dessutom litet smågalen och humoristisk bitvis.

Det här citatet (s 22) gjorde stort intryck på mig eftersom det säger så mycket, men utan att vara övertydligt, precis som boken i övrigt är skriven:

En dag sa han: ”I Japan lagar de ett trasigt kärl med droppar av smält guld. Det vore något: tänk att få ha sönder dig och hela dina sår med guld.” Men hon hade varit sjutton, med ett pansar av ungdom, och hade inte känt kniven stickas in: hon hade skrattat och han också.

På sin nittonde födelsedag bytte hon fågelsång mot solfjädrar, syrsor i det höga gräset mot en jacka broderad med skalbaggsvingar, hon snördes in med valben, pryddes med elfenben, fick håret uppsatt med sköldpaddsskal. Hon började tala släpigt för att dölja sin stamning; hon gick ingenstans. Han gav henne en guldring som var för liten – ett år senare en till och den var ännu mindre.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker