Det här är en bok helt i min smak. Den är lågmäld och eftertänksam och innehåller många funderingar om livet. Det som gör den så speciell är att den skildrar det förflutna med både samtida och nutida ögon, och det ger många nya spännande perspektiv.

Huvudpersonen i berättelsen är till det yttre den drygt fyrtioårige Tom Hazard, som i början av boken söker och får arbetet som historielärare på en grundskola i London. Som historielärare kan han lära ut det han själv upplevt och samtidigt ge sin nutida syn på historien. Han är nämligen född med en åkomma  som gör att han åldras betydligt långsammare än vanliga människor. Vi får följa med honom genom de senaste fyrahundra åren och får fina, sorgliga och insiktsfulla perspektiv på hur det skulle vara att leva längre än en vanlig livstid. Han har själv varit med om och upplevt den elisabetanska eran, häxprocesserna, William Shakespeare, James Cook, Josephine Baker och det glada 1920-talet, världskrigen och nu även 2000-talet.

Oftast vill vi vanliga människor leva vidare till varje pris, och önskar att vi kunde leva för evigt. Men om man redan har levt i fyrahundra år och upplevt världen förändras väldigt många gånger, men också sett att samma misstag upprepas gång på gång, vill man kanske allra helst bara vara en helt vanlig dödlig människa. För vad händer med en människa när en nyhet inte längre väcker ens nyfikenhet, man har redan sett och upplevt så mycket. Vad händer när man känner att man fastnat i en refräng som upprepas gång på gång.

Citatet är från sidan 44, då Tom funderar över hur livet förlorat sin mening efter fyrahundra år:

”Det föll mig in att människor inte levde bortom hundra år för att de helt enkelt inte var gjorda för det. Psykologiskt, menar jag. Man liksom tog slut. Det fanns inte tillräckligt med själv för att fortsätta. Man blev för trött på sitt eget sinne. På livet som upprepade sig. Att det efter ett tag inte fanns ett leende eller en gest som man inte hade sett förut. Det fanns inte en förändring i världsordningen som inte var ett eko av andra förändringar i världsordningen. Och nyheterna slutade vara nya. Själva ordet ”nyhet” blev ett skämt. Det var bara en cykel. En långsamt roterande nedåtgående cykel. Och ens tolerans för människorna, som begick samma misstag om och om och om och om igen, började avta. Det var som att fastna i en refräng som man en gång hade gillat men som nu fick en att vilja slita av sig öronen.”

Det som hindrar Tom Hazard från att ta sitt liv är dels löftet till sin älskade Rose, som dog ifrån honom, att leva vidare. Dels hoppet om att finna sin och Roses dotter som fötts med samma åkomma som han själv och som är försvunnen. Dels en kvinnlig kollega som han motvilligt dras till. Han vet att han inte får förälska sig och inleda en relation. Efter åtta år på samma plats måste han vidare för att inte avslöja sin åkomma.

Jag njuter av att läsa en så fint skriven bok. Jag tycker om rytmen i språket, jag tycker om den humor som plötsligt bubblar upp och jag älskar funderingarna kring stort och smått.  Det enda jag kan invända emot är att boken är litet onödigt lång, men läsningen flyter på ända till slutet, särskilt som berättelsen då tar en ny och spännande vändning.

Läs, och gärna innan boken blir film med Benedict Cumberbatch i huvudrollen och som producent. Den brittiske författaren, Matt Haig, kommer till Bokmässan i höst.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 377
Utgivningsdatum: 2018-03-06
Originaltitel: How to stop time
Översättare: Karin Andrae
Förlag: Polaris
ISBN: 9789188647863
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥