För drygt ett år sedan läste jag första delen i Pierre Lemaitres hyllade thrillertrilogi om kriminalkommissarie Camille Verhoeven, den med titeln Alex. Det var en helt ny upplevelse att läsa en sådan kriminalroman. Intrigen var otroligt smart uttänkt och persongalleriet unikt på många sätt, med särpräglade karaktärer som gjorde läsningen extra spännande.
Nu har jag läst den första delen i serien, den som i svensk översättning fått namn efter Camille Verhoevens hustru; Irène. Precis som i Alex är våldet grovt. Det är verkligen vedervärdigt och groteskt. När jag läser om de första morden, och detaljerna om hur mördaren har gått till väga, då är jag nästan beredd att lägga boken åt sidan. Det blir för mycket. Men historien är så välskriven och karaktärerna så intressanta att jag håller ut och fortsätter läsa.
Innan Pierre Lemaitre blev författare arbetade han som professor i litteratur. De kunskaperna använder han sig av i den här delen av trilogin. Morden som tycks så ologiska, med detaljer på mordplatserna som väcker frågetecken, visar sig tvärtom vara fullständigt logiska. Efterhand inser kommissarie Verhoeven och hans medarbetare att de har att göra med en seriemördare som kopierar brott ur kända kriminalromaner från bland annat Amerika och Sverige. Och mördaren följer mordbeskrivningarna i romanerna till punkt och pricka. I jakten på mördaren tar kommissarien och hans team hjälp av bland annat ägaren till en bokhandel och en professor i litteratur (se där ja) för att matcha morden som begås med kriminalromanerna som inspirerat till dem.
Som jag nämnde tidigare skildras karaktärerna i de här böckerna på ett väldigt unikt sätt. Det är bland annat de fantastiska personbeskrivningarna som driver läsningen framåt. Kommissarie Verhoeven själv är en väldigt logisk, skarpsynt och också burdus person som inte smeker någon medhårs och som framförallt är hängiven sitt arbete. Samtidigt visar han upp en mjukare och mer inkännande sida i förhållande till sin fru, Irène, som är höggravid med deras första barn. Under förhör ritar han ofta av förhörspersonerna och skisserna är rena konstverken. Sådana kontraster i karaktärernas personligheter gör berättelsen mer trovärdig och därför väldigt intressant. Jag blir nyfiken på allihop och vill veta mer om dem.
Ett tips är att läsa böckerna i rätt ordning, med Irène först och sedan Alex och Camille. Jag läste Alex först, och därför visste jag redan en del av vad som skulle hända i den här första delen, vilket dämpade spänningen något. Jag insåg också ganska snart vem som låg bakom morden eftersom intrigen vad gäller mordhistorien följer en ganska klassisk modell för kriminalromaner. Men för min del var det positivt, jag vet inte om jag hade orkat med ännu mer spänning. Och dessutom behövde jag inte stressläsa för att få veta hur det skulle gå, utan kunde njuta av alla skarpsinniga och snygga formuleringar och vändningar i historien.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 447
Utgivningsdatum: 2018-06-25
Serie: Kommissarie Verhoeven (del 1 av 3)
Originalets titel: Travail soigné
Översättare: Maria Store
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789188697240
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
♥
Jag har hört att domherrar kommer ut från skogarna och in i trädgårdarna när det blir kallt och svårt att hitta mat och vatten på egen hand i naturen. I dag är det en sådan dag, med – 2o grader i morse. Nitton plusgrader inomhus, men det är ju bara jag som lider av det.
Det var flera stycken domherrar i vår syrenhäck, men bara tre stycken hanar vågade sig ned på snön för att äta frön när jag satt med kameran en bit därifrån.
De flög iväg och kom tillbaka.
Under flera år har jag inte sett några domherrar hos oss, och jag blev så glad när jag såg ett rött litet klot i buskarna. Och så ett till, och ett till.
Håll med om att man blir glad av att se de här röda små finkarna! I morgon hoppas jag få se några honor också.
I kväll skall jag skriva en recension till och jobba vidare med mitt eget bokmanus. De senaste kvällarna har jag somnat till Scott & Bailey, så jag kanske väljer att läsa en bok istället. Läs gärna vad jag skrev tidigare i dag om den väldigt speciella kriminalromanen Irène av Pierre Lemaitre.
