Författare: Justnujusthar

För andra året i rad har Leistra fått fångkänning. Fång är en vanlig sjukdom hos hästar som visar sig i att de får väldigt ont i hovarna, blir stappliga när de går, om de ens vill gå, och får svårt att röra sig på ett böjt spår. Själva sjukdomen sitter dock inte i hovarna, utan är en effekt av huvudproblemet, som man tror är insulinresistens och/eller för stor mängd kolhydrater.

Som tur är har jag hästarna hemma och ser ganska omgående om något inte är som det skall, så när Leistra inte stod vid hagöppningen och gnäggade när vi gick till bilen på morgonen, anade jag oråd. När jag ledde in henne i stallet var hon stapplig, men följde ändå med. Är det riktigt allvarligt vill inte hästar med fång röra sig alls, fång är en väldigt smärtsam sjukdom.

Veterinären kallades hit, och kunde bara konstatera det jag redan visste. Efter två dagars boxvila med mjukt underlag, och smärtstillande/antiinflammatoriskt som jag sprutade in i hennes mun en gång per dag, blev hon sig lik igen. Troligtvis blev det ingenting allvarligt av fångkänningen, men alla rutiner kastas omkull.

En häst med fång skall inte äta gräs, vilket innebär att de inte kan gå i en vanlig hage. Så  jag har nu satt upp en liten hage på bara jord där hästarna kan gå tills gräset inte är så kraftigt längre, någon gång i augusti… Men det växer gräs i kanterna, och det räcker med litet, litet gräs, så kan det utlösa en reaktion igen. Ungefär som diabetes. Det är nämligen sockret i gräset som många hästar inte tål, särskilt en sockerart som kallas fruktan (ironiskt nog).

Alltså fick det bli en tur till Hööks och Granngården för att leta efter en så kallad betesreducerare. Vilket i klarspråk betyder munkorg. Med den kan Leistra vara ute och slipper stå inne i boxen. Inte det roligaste inköpet till min häst, men den kan rädda hennes liv, så det finns inget alternativ. Många fånghästar avlivas. Betesreduceraren till vänster har ett hål i botten, så att hon kan beta litet grand. Den till höger kan hon förhoppningsvis ha litet längre fram i sommar när gräset inte är så kraftigt.

Jag låg sömnlös och oroade mig för hur det skulle gå nu, när höet var slut i hela landet redan i höstas. Vad skulle Leistra äta nu, när hon inte får beta gräs? Hästägare har haft panik under hela senvintern eftersom höet är slut och det inte finns att få tag i mer förrän efter nästa skörd, vilket är vid midsommar. Det höet är dessutom för kraftigt för mina hästar, så jag måste vänta ännu längre på höleverans. Häromdagen blödde jag plötsligt näsblod, vilket jag brukar göra när jag blir stressad.

Men vet ni vad, ibland har man tur! Jag ringde min höleverantör för att komplettera höstens beställning. Då frågade säljaren om jag ville ha en pall redan nu, med 27 höbalar från förra sensommaren. En sten föll från mina axlar. Vilken enorm lättnad. Jag vet inte vad jag hade gjort om det inte funnits hö att köpa nu när Leistra inte kan beta gräs.

Istället för att vara ute dygnet runt, tar jag in hästarna på kvällen så att de kan få hö, vitaminer och mineraler, linfröolja och ett fodertillskott som skall återställa balansen i tarmarna. Under natten slipper ju Leistra sin munkorg också. Fodertillskottet, oljan och  mineralerna måste blandas med något för att hästarna skall äta, så jag köpte en säck med sockerfri dietpellets. Alltsammans blötlägger jag på morgonen och ger på kvällen när de kommer in.

Leistras hö förbereder jag minst en timme innan hon skall äta genom att lägga det i en hink med vatten. Vattnet urlakar sockret/fruktan i höet och skall vara ett effektivt sätt att skydda hästarna  mot fång.

På morgonen får de hö innan jag släpper ut dem och på dagen är det dags för hö igen. Då tar jag av Leistras munkorg i hagen tills hon ätit upp sitt hö, och sedan på med munkorgen igen. Jag är förvånad över hur tålmodig hon är.

I morgon kommer hovslagaren och skall verka hovarna så att tån kortas av, vilket fördelar trycket bort från tån till trakten och strålen.

Eftersom det nu är tydligt att det inte var en engångsföreteelse förra året då  Leistra fick fångkänning, blir det ändrade rutiner här. Hon tål uppenbarligen inte det kraftiga gräset på vår och försommar, så hon kommer att få beta med en betesreducerare.

Vissa klarar att gå på bete bara de har betesreduceraren, så kanske kan det fungera nästa år, om hon har den redan från det att gräset börjar växa. Gräset innehåller höga halter av socker när det är väldigt varmt och soligt och kyliga frostnätter. Då kallas det att gräset stressväxer, och det är inte alls bra för hästar i allmänhet, och absolut inte för hästar som är insulinresistenta, som jag misstänker att Leistra är. När den här akuta fasen är över skall jag låta en veterinär testa henne för det.

Nu hoppas jag verkligen att det räcker med det jag gjort hittills och att vi kan träna vidare. Och framförallt, att hon kan leva vidare. Vissa hästar får så allvarlig fång att de måste avlivas, men för Leistra tror jag att det fungerar om jag följer planen jag berättat om här.