Elizabeth Strout har skrivit två böcker tidigare om Lucy Barton. Den första boken, Mitt namn är Lucy Barton, handlade om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan, och hur det påverkade familjens och framför allt Lucys vägval och liv. Men mest handlade det nog om att hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Och om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.
I den andra boken, Vad som helst är möjligt, återvände Lucy Barton efter sjutton år till sitt barndomshem som en välkänd och framgångsrik författare för att träffa sina syskon. När de träffades väcktes minnen till liv från den barndom de delat, men upplevt och hanterat på helt olika sätt. Samtidigt som de stod varandra så nära och kände varandra så väl, blev det uppenbart att de var främlingar för varandra.
I den här tredje boken i serien, har Lucy nyligen blivit änka och tvingas hantera den ensamma sorgen och livet utan sin älskade man och själsfrände. En dag hör William av sig. William, som hon levde tillsammans med under nästan tjugo år och som är far till de två gemensamma döttrarna. De har fortsatt att vara vänner under alla år, och han ber henne följa med på en resa. Han har gjort ett DNA-test och upptäckt en för honom osannolik och dold familjehemlighet. William och Lucy lämnar New York och beger sig på en road trip till Maine.
Berättelsen i sig är spännande, jag vill dock inte avslöja mer än så här om handlingen, men framförallt är det relationen mellan William och Lucy som gradvis blir tydligare, både för mig och för dem, som gör mig nyfiken. Trots sina senare äktenskap har de självklara och starka band till varandra som gör att de är varandras trygghet i livet. För Lucy blir resan inte bara en resa bokstavligen, hon inser saker om både William, sig själv och om deras relation som förändrar henne. Som sextiotreåring kan hon nu se helheten av det som var, och sätta in saker som sagts och gjorts i sitt större sammanhang som skapar förståelse. Hon som trodde att hon var svag, är kanske den som egentligen alltid var den starka. Och tryggheten hon tidigare alltid kände att hon fann hos William, kanske egentligen kom från henne själv.
Elizabeth Strout är en av mina favoritförfattare. Hennes främsta styrka är förmågan att med få och subtila meningar lyckas fånga människornas verkliga och innersta känslor, bakom den fasad som de försöker upprätthålla. Genom nedtonade men träffsäkra skildringar av dessa ganska vanliga människor, dels genom deras handlingar, dels genom dialoger, tecknas deras verkliga karaktärer och insikter om livet.
”Det fanns tillfällen medan vi var gifta när jag avskydde honom. Jag såg, med liksom en fadd flaga av fasa i bröstet, att han, med sin behagliga distans, sina milda ansiktsuttryck, var otillgänglig. Men värre än så. För under hans upphöjda trevlighet lurade en barnslig vresighet, en surmulenhet som flimrade över hans själ, en rultig liten pojke med trutande underläpp som skyllde på än den ene, än den andre.”
Lucy Barton berättar historien som om hon pratar med en nära vän. Samtalet hoppar ibland hit och dit, precis som vid samtal. Ibland blir det litet märkligt och litet stolpigt, men det skapar en förtrolighet och ett personligt anslag som gör att jag känner mig närmare berättelsen än jag annars antagligen skulle göra: ”Det var som om någonting föll djupt inom mig, och jag sa ingenting om det. Men jag har aldrig glömt det. Då tänkte jag: Nåja, han är åtminstone ärlig. Men vi var med om sådana där överraskningar och besvikelser med varandra, det är det jag menar.”
Betyg: 4/5
Serie: Lucy Barton (#3)
Antal sidor: 183
Utgivningsdatum: 2022-09-19
Förlag: Forum
Originaltitel: Oh William!
Översättare: Helena Hansson
Formgivning: Sara R. Acedo
Finns att beställa hos bland andra:
Bokus (219 kr) , Adlibris (219 kr) och Hedengrens Bokhandel (298 kr)
♥
Just nu - Just här 