Fettisdag och jag har redan stressätit flera stycken de senaste dagarna.
Ni kanske, som jag, följer utvecklingen i och runt Ukraina med oro? Först gjorde det mig så frustrerad att vår regering tog så lång tid på sig att fatta ett konkret och avgörande beslut om att hjälpa till. Nu känner jag att vi har skött vår moraliska plikt. Vi kan inte fegt se på när ett folk och ett land krossas av en maktgalen despot i ett försök att rädda oss själva.
Jag har alltid svävat i villfarelsen att vi skulle få hjälp vid ett eventuellt angrepp på oss, vilket vi väl är många som trott med tanke på vårt nedmonterade försvar, men nu ser vi hur det går för Ukraina som står utanför, precis som vi gör. Det är väldigt skrämmande.
Det som sker i detta nu, med den flera mil långa konvojen med rysk militär på väg mot Kyiv (ukrainarnas namn på staden, namnet Kiev har ryssarna slagit fast), är extra skrämmande. Den syns helt öppet och borde ju kunna avvärjas med flyg eller genom att göra vägen oframkomlig. Vad har Putin för plan med detta? Jag får intrycket att de är ett lockbete. Vill Putin få Ukraina att spränga konvojen? Vad finns i lasten? Eller är det så, som någon svarade mig på Instagram, att alla flygplatser i Ukraina är utslagna, så inga plan kan lyfta? Men Ryssland får hjälp av Belarus, var är hjälpen från de demokratiska länder som angränsar till Ukraina?
Det är så frustrerande att inte kunna göra något för att hjälpa till. Men jag har swishat till fem olika organisationer; Röda Korset, Sverige för UNHCR, Insamlingsstiftelsen RFSL och Läkare utan gränser, som hjälper det ukrainska folket med mat, värme, skydd, sjukvård och som evakuerar hbtqi-personer som riskerar att dödas. Jag har också skickat bidrag till Reportrar utan gränser, som stödjer det fria ordet.
Jag kollade upp kraven för att gå med i Ukrainas Främlingslegion, men jag är tio år för gammal. Istället tog jag med Bella och Jonathan till älgskyttebanan så att de får öva sig på att hantera ett vapen. Tjejerna hade talang när de var små och sköt luftgevär, och Bella visade att det sitter i, hon sköt mitt i prick med nio av tio skott på femtio meter, och flera femettor.
Jag tycker att bilderna symboliserar den känsla de flesta av oss antagligen har just nu: man vill ha sin familj nära sig, och man önskar att allt är en mardröm som skall vara borta när man öppnar ögonen.
Jag lider med Ukraina och dess oskyldiga folk, med de ryska soldater som skickas in i ett meningslöst krig och jag lider med världen. Hur skall detta sluta..?
💔
Just nu - Just här 