Tre klassiska böcker från 1700-talet

Robert, Mina skrivna ord, håller i Tisdagstrion där han, och alla andra som vill, tipsar om tre böcker på veckans tema och tar del av andra deltagares tips.

De här veckan är temat: 1700-talet. Böcker utgivna på 1700-talet eller handling från 1700-talet.

Jag har valt tre böcker som skrevs på 1700-talet, och några citat ur böckerna som fångar känslan i böckerna, och som jag tycker gäller fortfarande.

Candide av Voltaire (1759). En satirisk och kritisk roman som skildrar samtida samhällen och filosofiska idéer.

Citat ur boken, då Candide kommit fram till att det enda sättet att finna lycka är genom att arbeta praktiskt och enkelt, inte genom att spekulera i filosofiska teorier: Du har rätt, sade Pangloss, för när människan placerades i Edens trädgård, var det för att arbeta; vilket bevisar att människan inte är född för vila. Vi måste odla vår trädgård, sade Candide.

Gullivers resor av Jonathan Swift (1726). Också en samhällssatir i form av fantasifulla resor till olika länder.

Citat, uttalat i boken om människorna: Jag kan inte annat än dra slutsatsen att majoriteten av era infödda utgör den mest skadliga ras av avskyvärda små kryp som naturen någonsin låtit kräla på jordens yta.

Robinson Crusoe av Daniel Defoe (1719). Berättelsen om en skeppsbruten man på en öde ö.

Citat: Jag lärde mig att se mer på den ljusa sidan av mitt tillstånd och mindre på den mörka, och att tänka på vad jag hade snarare än vad jag saknade; och detta gav mig ibland en sådan hemlig tröst att jag inte kan uttrycka den.

Det var mina tre tips. Fler finns hos Robert.

♥

The Penguin Lessons: en sann berättelse om vänskap och mod ♥

För nio år sedan gav Brombergs förlag ut en helt underbar liten bok; Pingvinlektionerna. Jag läste och älskade den. Jag skrev en recension här i bloggen, om ni vill läsa vad jag tyckte mer i detalj.

Av en lycklig slump, när vi var på bio för att se en annan film, såg jag att The Penguin Lessons var filmatiserad och skulle komma på bio inom någon månad! Jag ser i princip bara filmer på bio när miljöerna, ljudet eller effekterna kommer bättre till sin rätt på storbild, men den här ville jag inte vänta på, så jag bokade biljetter direkt till premiären. Förresten är komikern och skådespelaren Björn Gustafsson med i en av rollerna :)

Det här är en fullkomligt underbar och häpnadsväckande berättelse som dessutom är sann. Författaren berättar om när han som ung och äventyrslysten på 70-talet bestämmer sig för att resa till Argentina. Han varnas för att ekonomin i landet är i totalt kaos, terrorismen är utbredd, mord och kidnappningar tillhör vardagen och en blodig militärkupp är sannolikt i antågande. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle drömma om att resa till Argentina under sådana förhållanden. ”Det här var naturligtvis precis vad jag ville höra, och den enda uppmuntran jag behövde.” När Tom får en tjänst som adjunkt på en internatskola reser han.

Som ni märker handlar boken om författaren själv när han var ung, inte medelålders, som i filmen. I filmen sker karaktärsutvecklingen framförallt hos huvudpersonen, men i boken lika mycket eller mer hos i princip alla andra. Men båda perspektiven fungerar väldigt bra.

Under en promenad längs stranden får Tom syn på de första svarta, orörliga skepnaderna. När han kommer närmare inser han att hela stranden är full av hundratals döda pingviner, täckta av tjock, kvävande olja och tjära. Varje våg sköljer upp nya fåglar och Tom inser att inte bara hundratals utan tusentals pingviner har gått en fruktansvärd död till mötes.

Plötsligt ser han att en av dem rör på sig. En tapper liten pingvin är vid liv. Tom kan inte lämna den åt sitt öde, och inte heller avsluta pingvinens lidande. Han får en idé om att ta hem den, tvätta den ren och släppa ut den i havet igen. När han efteråt sätter ned pingvinen i den våta sanden och börjar gå därifrån, vägrar pingvinen att lämna Toms sida.

Pingvinen, som senare får namnet Juan Salvador, smugglas med på en strapatsrik resa till internatskolan där Tom skall undervisa. Juan Salvador blir omgående centrum för allas uppmärksamhet på skolan.

Den lilla pingvinen, Juan Salvador, vaggar fram i livet och charmar alla i sin väg. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student.

”Att Juan Salvador gav intryck av att ägna delad uppmärksamhet åt sin besökare kom sig av hans sätt att lägga huvudet på sned och betrakta sin samtalspartner först med det ena ögat, sedan med det andra. Alla visste att de kunde lita blint på hans takt och finkänslighet, och på att de skulle få hans ovillkorliga stöd och uppmuntran.”

Juan Salvador lockar fram det bästa ur dem han möter och förändrar livet på djupet för många. Mellan Tom och pingvinen Juan Salvador växer en unik och speciell vänskap fram. Det är en så fin berättelse – och dessutom baserad på en sann historia.

Som så ofta, är boken fylligare och berör därför mer, men filmen är också underbar, så läs boken och se filmen ♥

Låt dig förtrollas av Ilon Wiklands illustrationer på Waldemarsudde

När jag fick veta att illustrationer av Ilon Wikland skulle ställas ut på Sveriges vackraste konstmuseum, visste jag direkt att jag var tvungen att åka dit.

Utställningen ”Från Mumin till Chop Chop”, där Ilon Wiklands illustrationer ingår, pågår till och med söndagen den 17 augusti i år, missa inte den!

Jag har alltid tyckt att Ilon Wiklands illustrationer är helt underbara med en känsla av värme och gemenskap. Jag känner igen min egen barndom i många av dem. Den här boken om Jul i Bullerbyn köpte jag innan jag ens själv blev mamma för att kunna bläddra i och bli lycklig av bilderna.

Det är de här ljusa och idylliska bilderna jag främst förknippar med Ilon Wiklands illustrationer. Men på utställningen såg jag bilderna till hennes självbiografi, de var riktigt mörka och dramatiska. Och det är ju faktiskt bilderna till Bröderna Lejonhjärta också. Längre ned i inlägget visar jag fler illustrationer.

En solig och varm lördag i mars möttes Maria och jag upp i stan och åkte spårvagn ut på Djurgården.

Floristen på Waldemarsudde skapar helt makalöst vackra blomsterarrangemang.

Förutom att titta på Prins Eugens egen konst och på hans samlingar av sina konstnärsvänners konst, finns det mycket annat att titta på och inspireras av i den så kallade sällskapsvåningen i slottet. Rummen i sällskapsvåningen är bevarade i princip så som de såg ut 1947, då prinsen gick bort.

Mycket guld och mycket färg. Konst, förstås. Möbler och kristallkronor. Och de snygga blomsterarrangemangen.

Vilket rum, och vilken utsikt!

Visst är det spännande att se att blomlådorna här, som är från 1947 eller tidigare, visar hur form och funktion från förr får nytt liv genom moderna trender. Så otroligt fint, särskilt i en miljö som Waldemarsudde där konsten och naturen smälter samman så här vackert.

80 år senare dyker blomlådor som på Waldemarsudde upp inredningsbutiker. Det säger en del om hur vi återvänder till det som känns klassiskt. Det vita blombordet och det i mörkt trä är dock från Stockholms Auktionsverk. Åtminstone det vita är från början av 1900-talet. Tyvärr sålt, annars hade jag gärna lagt ett bud på det.

💜

Det här är några av mina favoriter från utställningen. Vissa av dem kommer från Ilon Wiklands självbiografiska bok, Den långa, långa resan. De övriga är från Karlsson på taket, Ronja Rövardotter och Barna i Bullerbyn.

Ilon Wikland kom som flyktingbarn till Sverige under andra världskriget. I Den långa, långa resan berättar hon om sin barndom i Estland, kriget som kommer och hur hon först skickas till sin farmor på landet tillsammans med sin älskade vallhund Sammeli. Ingen står och väntar på stationen när hon kommer fram, men hon har ju sin hund. När kriget kommer närmare skickas hon som flyktingbarn till Sverige.

Boken är tänkt för barn från fem år och uppåt, men jag är litet tveksam till läsåldern. När hunden Sammeli skäller på ryska militärer, skjuter de honom. Det känns för hemskt för en femåring att höra, och se på bilder.

Ni ser ju illustrationerna, så mycket stämning och känsla i dem och de känns så otroligt äkta.

Till Waldemarsudde kan man återvända många gånger. Om man inte vill se samma utställningar igen, kan man ta en promenad i slottsparken och längs stranden och titta på skulpturer och planteringar. Restaurang Prinsens kök ligger inne i museet och serverar bland annat köttbullar med gräddsås, och ute i parken finns Café Ektorpet, där man just nu kan äta våfflor och högrevsgryta.

Waldemarsudde kallas inte Sveriges vackraste konstmuseum utan anledning, eller vad säger ni om den här uteplatsen?

♥