Kategori: Böcker lästa 2018

Blodlokan, av Louise Boije af Gennäs

Publicerat den av Justnujusthar8 kommentarer

Saras dröm om att vara färdig med studierna, att lämna småstaden och flytta till Stockholm för att arbeta har äntligen blivit verklighet. Men ingenting känns bra. Det blev inte på det sätt hon hade tänkt sig. Flytten är mer en flykt från det hemska som drabbat familjen. Pappans död i en mystisk eldsvåda.

Som av en slump träffar hon Bella och blir erbjuden arbete på en event- och PR-byrå. Sara får professionell hjälp med att styla om sig för att passa företagets image, och självklart uppenbarar sig den unga, vackra kvinna hon egentligen är. Hon blir också erbjuden att dela Bellas lyxiga lägenhet på Östermalm i Stockholm, istället för att bo i det torftiga rum hon hyr i förorten. Det går nästan osannolikt bra, men Sara slår det ifrån sig och njuter av sina nyfunna vänner och sitt glamourösa liv.

Kort efter flytten till Stockholm börjar oförklarliga och skrämmande händelser att inträffa. Sara börjar ifrågasätta sina egna upplevelser och tankar, vad är det egentligen som händer? Inbillar hon sig? Har mapparna som Saras pappa sparat, med tidningsartiklar från olika skandaler som mörklagts för allmänheten, något med saken att göra? Och vad betyder de anteckningar han gjort i marginalerna?

Blodlokan är första delen i Motståndstrilogin. Andra delen i serien kommer till hösten och om ett år kommer den tredje och avslutande delen.

Författaren väver ihop tidningsartiklar om autentiska och otillräckligt utredda händelser från samhällets toppskikt, som exempelvis de försvunna tsunamibanden och mordet på Olof Palme, med berättelsen om en ung kvinnas kamp mot det etablerade maktmaskineriet. I mitt tycke tar artiklarna för mycket utrymme i förhållande till vilken betydelse de har för handlingen. Jag är fortfarande inte klar över om de har någon direkt betydelse för den här berättelsen.

Språket är okomplicerat och berättelsen lättläst. Det som händer skaver och jag läser boken i ett svep, jag måste få veta hur allt mystiskt som händer hänger ihop. Berättarstilen är dock litet för övertydlig för min smak. Jag föredrar att få personligheter och känslor gestaltade snarare än klart uttryckta. Jag vill inte få allt förklarat in i minsta detalj och hade önskat att författaren vågat lita på att läsarna kan dra egna slutsatser utifrån det som sker och hur karaktärerna agerar. Ett exempel från boken, där jag hellre förstått hur huvudpersonen mår utifrån hur hon agerar, än att få det skrivet på näsan:

Jag hade blivit erbjuden ett eftertraktat arbete och jag hade lyckats förmå mig själv att tacka ja till det. Inte så pjåkigt för en deppig tjej från Örebro, som led av posttraumatiskt stressyndrom och var till brädden fylld av skuldkänslor och obearbetad sorg.

Blodlokan har framförallt gjort mig nyfiken på fortsättningen. Jag vill veta om alla de citerade tidningsartiklarna kommer att få större betydelse i kommande delar. Jag vill veta om den här obehagliga härvan, till skillnad från de autentiska förebilderna, kommer att få rättsliga följer och de drabbade upprättelse. Och så vill jag veta vilken betydelse det kommer att få för handlingen, att huvudpersonen har en militär utbildning. Eftersom den är något som författaren återkommer till många gånger i Blodlokan, måste den ju rimligen få betydelse i kommande delar.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 448
Utgivningsdatum: 2018-01-16
Serie: Motståndstrilogin (del 1)
Förlag: Bookmark
Omslag: Elina Grandin
ISBN: 9789188545732
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

 

Livet går så fort. Och så långsamt, av Martina Haag

Publicerat den av Justnujusthar3 kommentarer

Martina Haags nya bok gjorde mig så nyfiken att jag bara måste läsa den. Den handlar om den sista terminen i nian och hur huvudpersonen, Sonja, upplevde den. Själv har jag bara fragmentariska minnesbilder från högstadietiden. De åren kändes mest som en transportsträcka för att komma in på den linje (program) jag ville gå för att sedan kunna söka mitt drömjobb. Det jag minns tydligt är hur mycket bättre och roligare det blev på gymnasiet och på universitetet, med likasinnade som hade liknande mål och ambitioner. Högstadiet var en ganska tråkig period med en väldigt stor variation på mål och mognad hos eleverna. Vissa såg skolan som en lekplats, andra som en arbetsplats. Det är klart att det skapar en hel del kaos.

Martina Haags skildring av de sex sista månaderna på högstadiet går verkligen in under huden. Utifrån sextonåriga Sonjas syn på livet skriver Martina Haag om att vilja passa in i den coola gruppen, och om rädslan att hamna bland de pinsamma eller mobbade, eller ännu värre, bland de ignorerade. Hon skriver om de oskrivna regler som styrde livet, som att ha rätt märke på jackan och att ha jackan uppknäppt hur kallt det än var. Hon skriver om spritfester som går helt överstyr, om tafsande killar och våldtäktsförsök. Om att vara kär och att bli sviken, om vänner som sviker och att själv svika för att få tillhöra de coola.

Det är en enormt mörk skildring av en sextonårings liv. Jag känner faktiskt inte igen mig i någonting alls. Jo, möjligen i känslan av utanförskap. Men det var nog självvalt. Jag hade inget behov av att tillhöra någon grupp, och absolut inte av att tillhöra de så kallade coola, som jag ansåg var på väg åt ett annat håll än dit jag ville. Däremot kan jag föreställa mig att flera av mina vänner och andra närstående upplevde liknande saker som det Sonja upplever.

Störst behållning av Martina Haags bok tror jag att man får om man känner igen sig i skildringen av Sonjas liv. Om ens egna upplevelser förstärker känslorna som väcks när man läser. Trots att boken är förhållandevis kort, jag läste den på ett par timmar, lyckas Martina Haag fånga både stämningar, känslor och andan som präglade högstadiet.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2017-11-08
Förlag: Piratförlaget
Form: Lotta Kühlhorn & Söner
ISBN: 9789164204912
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

♥

 

Recension: Den gamle och havet, av Ernest Hemingway

Publicerat den av Justnujusthar11 kommentarer

Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem och då och då under årens lopp funderar på vad bokens budskap var, egentligen. Den gamle och havet är en sådan bok för mig.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 124
Första utgåvan: 1952 (min utgåva: 1986)

Den här utgåvan finns inte längre att köpa, så jag länkar till den senast utgivna versionen hos Bokus och Adlibris.

♥