Recension: Drömmar och dilemman, av Elin Eldestrand

Handlingen i korthet från förlagets hemsida

Man kommer långt med artighet, men ännu längre med problemlösning. Charlie växer upp med sin mamma i en fallfärdig stuga strax utanför Luddinges finaste bostadsområde. Grannarna är alkoholister och mamma erbjuder sina tjänster till karlar som är villiga att ge pengar till ett nytt tak, en ny soffa eller helt enkelt mat för dagen. Charlie drömmer om att blir hemmafru med ett stort hus och hushållerska. Och att få gifta sig med Drömprinsen.

När andra delen av En framtida hemmafrus bekännelser tar vid är Häxan Lömsk död och begraven. Charlie har hittat Drömprinsen i Erik och allt borde vara frid och fröjd, men icke. Efter sitt misslyckade försök att ha ihjäl Majken är Charlie vrålrädd att misslyckas igen och därför ligger hon lågt med problemlösning. Till en början i alla fall. Fast så dyker Majken upp i Luddinge, mer fientlig än någonsin. Dessutom uppenbarar sig en kvinna som är otäckt lik Häxan Lömsk och vem är den där karlen som mamma tycks ha fallit ordentligt för? Och det är någon som hotar Charlies gravida vän Eva-Stina med tvångssterilisering. Inte nog med det – Erik vill presentera Charlie för sin adliga familj. Problemen och skräcken hopar sig, men vågar Charlie lösa problemen?
.

Så tyckte jag om boken

Jag blev helt förälskad i den första boken i serien, som var var så annorlunda i förhållande till vad jag någonsin tidigare läst. Jag har verkligen sett fram emot uppföljaren, och nu är den alltså här!

Drömmar och dilemman är lika helgalen och burlesk som den första boken i serien. Den får dig att sitta och le stort åt olika varianter av så kallad problemlösning, där lösningarna består av att en efter en mister livet. Både Charlie och hennes mamma lever efter mottot: ”man kommer långt med artighet, men man kommer längre med problemlösning”. Precis som med varietéunderhållning på teater och film bör man nog inte ta historien på för stort allvar, utan med glimten i ögat.

Eftersom jag hade läst den första boken i serien blev jag inte överraskad av varken handlingen eller språket den här gången, vilket förtog en del av läsupplevelsen. I Drömmar och dilemman är det dessutom mindre fokus på tidstypiska miljö- och personbeskrivningar, såsom kläder, frisyrer, interiörer. Jag får inte samma känsla den här gången för karaktärerna och miljöerna. Istället har intrigen med problemlösningarna fått en mer framskjuten plats.

Handlingen har karaktären av en, eller faktiskt flera, deckargåtor som skall lösas: vem är till exempel mammans elegante kavaljer? Och vem är det som dyker upp i Luddinge och liknar Häxan Lömsk? Intrigen håller ihop väldigt bra med misstankar och ledtrådar. Det är lättsamt och lättläst och jag läser ut boken i ett enda svep. Jag saknar dock den underliggande humorn som jag upplevde som mer påtaglig i den första boken. Jag hade också önskat en fylligare handling. Historien berättas litet väl snabbt och rappt, och som jag nämnde tidigare har jag svårt att få en känsla för karaktärerna och handlingen. Det inträffar väldigt mycket i boken som jag önskar att författaren hade utvecklat ytterligare. Många händelser flimrar förbi i farten. Charlie råkar ut för sexuella trakasserier, hon får uppleva betydande motvilja från vissa släktingar när det gäller förhållandet till Erik, men får också stöd av sympatiska bundsförvanter. Hon får uppleva ett dödsfall som hon inte själv har del i och hon avslöjar pinsamma omständigheter om sin bakgrund. Allt utan att det sker någon fördjupning i det som sker, och inte heller får några direkta konsekvenser för den fortsatta handlingen.

Till den tredje delen i serien hoppas jag på en kombination av de bästa bitarna ur de två första böckerna; dels en lika välskriven deckargåta som i Drömmar och dilemman, dels samma charm, humor och dråplighet som i En framtida hemmafrus bekännelser.
.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 205
Serie: En framtida hemmafrus bekännelser (del 2)
Utgivningsdatum: 2017-05-21
Förlag: Hoi
Form: Cecilia Pettersson
ISBN: 9789176970287
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris, CDON med flera

Recension: Allt jag önskade, av Lucy Dillon

Omslaget till Allt jag önskade är bedårande. Det motsvarar den fina relationen som skildras i boken mellan fyraåriga Nancy och mopsen Bumble.

Boken börjar med flera missförstånd som eskalerar och leder till att Caitlin och Patrick efter tio års äktenskap bestämmer sig för att bo på skilda håll. Nancy och hennes storebror Joel bor med Caitlin, eftersom Patrick arbetar så mycket och dessutom väljer att byta arbetsplats till en ort på för långt avstånd från barnens skolor. Men när Patrick flyttar slutar Nancy plötsligt att prata. Hon som alltid sjöng, pratade och skuttade låser sig inom sig själv. Tills hon träffar faster Eva och hennes två mopsar, Bumble och Bee.

Baksidestexten utlovar ”en hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya möjligheter”, och det är precis vad det är. Eva har varit gift med en berömd, äldre skådespelare och är fortfarande paralyserad av sorg efter hans död. När hon öppnar upp sitt hem för de två syskonbarnen ett par gånger i månaden sätter det igång tankar om vad hon givit upp och hur hon vill gå vidare. Även Patrick, men framför allt Caitlin får också anledning att omvärdera sina val i livet och fundera över vilka de har blivit, och om de verkligen är de personer de vill vara.

Lucy Dillon, eller Victoria Routledge som hon egentligen heter, har sagt att målet med de böcker hon skriver är att erbjuda en paus från verkligheten, och samtidigt bädda in ett budskap till läsarna i berättelserna. Hennes böcker brukar räknas till feelgood-genren, och skildringarna av relationen mellan Nancy och hennes faster Eva och mopsarna får mig att le inombords. Det är insiktsfullt och rörande. Däremot blir jag mest irriterad på Caitlin, som helt förlorar riktning och värderingar i livet i och med separationen. Ett inte osannolikt beteende vid en separation när man tappar fotfästet och skall finna sig själv igen, men likväl irriterande och inte särskilt feelgood.

Problemen hopar sig, men du kan vara säker på att det mesta kommer att ordna sig innan boken är slut. Allt jag önskade är en förutsägbar relationsroman som ger dig precis det du kan förvänta dig. Och ibland är det just en sådan bok du vill hålla i din hand.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 437
Utgivningsdatum: 2017-05-15
Förlag: Forum
Originaltitel: All I ever wanted
Översättare: Ann Björkhem
Formgivning: Anna Henriksson
ISBN: 9789137150338
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Vad hände med barnen? av Eva F Dahlgren


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.

Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan. Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.

I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn.
.

Så tyckte jag om boken

Eva F Dahlgren har i sin tredje del i serien om människors värde under 1900-talets första hälft valt att berätta om vad som hände med de barn som kom till Allmänna barnhuset i Stockholm. Två av de barn hon följt genom arkiverade brev, journalanteckningar, autentiska foton och tidningsartiklar, är Rut och Kerstin. Två flickor, födda på 1920-talet av ogifta, prostituerade mödrar som inte själva kunde ta hand om sina barn, och som därför först kom till Lilla Hemmet på Kungsholmen, världens första institution för barn som redan vid födseln var smittade med syfilis, och när de var färdigbehandlade placerades hos fosterfamiljer på Gålö.

Det finns redan en del skrivet om både barn som tvångsomhändertagits av sociala myndigheter och om barn som föräldrarna frivilligt lämnat ifrån sig av olika skäl, ofta på grund av fattigdom och svårigheter att försörja en familj. Bland annat har fil. dr. Johanna Sköld skildrat hur ledningen av barnhemmet i Stockholm fattade det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård, Gålö, och tvingade de tjugotal torpare som arrenderade jord på ön att var och en ta emot flera av barnhemmets barn mot en viss ersättning. Nästan 1 000 Stockholmsbarn kom att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Till skillnad från skribenter av akademiska texter förhåller sig Eva F Dahlgren friare till det material hon har undersökt. Hon varvar fakta och fiktion. Huvudsyftet är att följa och berätta om de två flickorna, Rut och Kerstin, men under arkivarbetet visar sig fler barn och deras livsöden vara minst lika intressanta, och författaren väljer att berätta om dem också, som sidospår till huvudberättelsen. Det gör att sammanhanget blir aningen rörigt och jag är till att börja med tveksam till upplägget och hade önskat en större avgränsning av materialet och mindre fiktion. Jag tappar flera gånger bort mig i de olika skildringarna om män som förnekar faderskapet till barnen, behandlingar av syfilis med giftigt kvicksilver, vanvård hos fosterfamiljerna, brev till barnhemmet från barn som längtar efter och söker information om sina biologiska föräldrar. Å andra sidan spelar det kanske ingen större roll att händelseförloppet blir litet oklart. Utdragen och citaten ur olika typer av arkivmaterial som rör flera olika barn ger istället en bredare bild av de omhändertagna barnens situation under den här tidsperioden, än om författaren enbart fokuserat på Rut och Kerstin.

För vissa barn kan man nog med ganska stor säkerhet påstå att de hade tur som kom till Lilla Hemmet och sedan till fosterfamiljer. För andra visar sig det sociala arvet med fattigdom och missbruk starkt. Kerstin får barn, som hon precis som sin egen mamma tvingas lämna bort, och Rut lever med en alkoholiserad man. Det var ändå överraskande att så många av barnen, trots fattigdom och umbäranden och i en tid utan penicillin och adekvat sjukvård, blev så gamla som 80-90 år.

Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara är i stora delar hjärtskärande, men också hoppfull och intressant läsning. Författarens val att bygga upp skildringen kring utdrag ur arkivmaterial gör att tidsandan blir väldigt tydlig. Jag känner mig förflyttad till första delen av 1900-talet, brytpunkten mellan fattigdom och trångboddhet och ett framväxande välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät för de svagaste. En läsvärd skildring av vad som hände med barnen som kom till Lilla Hemmet i Stockholm och sedan placerades i fosterfamiljer.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 267
Utgivningsdatum: 2017-04-12
Förlag: Forum
ISBN: 9789137146010
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris