Omtalade favoriter till Årets svenska fackbok

I går resonerade jag kring vad man egentligen menar med bedömningskriteriet i Augustprisstadgarna, ”de bästa nyutkomna böckerna”, och jag berättade vilka böcker jag personligen tycker är värda varsin statyett i sina respektive klasser. I dag skall jag gå litet närmare in på fackboksklassen.

150 titlar har skickats in för bedömning till enbart fackboksklassen. Det är omöjligt för mig att försöka gissa vilka fackböcker som kommer att bli nominerade på måndag, inte minst av det skäl Gunnar Wetterberg, författare och historiker, angav i premiäravsnittet av Augustpodden. Han menade att facklitteraturen får en väldigt begränsad uppmärksamhet på kultursidorna, och jag håller med. De sidorna är inte särskilt ofta till hjälp när man vill hålla sig à jour med aktuell facklitteratur. Och att själv hålla sig uppdaterad om all svenskspråkig facklitteratur inom så varierande områden som kategorin rymmer, det är oöverstigligt.

De böcker Gunnar Wetterberg nämner i Augustpodden, värda en nominering i fackboksklassen, är följande:

 

wetterberg

  • Allt är vågor : Virginia Woolf och den moderna fysiken, av Per Molander
  • De små då : Perspektiv på barn i historien, av Eva Österberg
  • Islams dynamiska mellantid : muslims idéhistoria mellan guldålder och framväxten av politisk islam, av Mohammed Fazlhashemi
  • Vårt klot så ömkligt litet, av Ulf Danielsson
  • Gutenberggalaxens nova : en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, av Nina Burton

Blir de här böckerna nominerade får jag en tuff månad, när jag skall läsa och förstå innehållet i allihop, innan Augustgalan den 28 november..!

 

Mitt första förslag på bok som blir Augustprisnominerad 2016
Wetterberg menar att de författare som också är journalister har en större chans att bli nominerade än andra, därför att deras böcker lyfts fram av kollegorna på kultursidorna. I så fall borde min favorit, 1947 av Elisabeth Åsbrink, ha stor chans att bli nominerad. Det håller jag tummarna för! Jag är förstås inte insatt i alla de 150 böcker som konkurrerar i fackboksklassen i år, men i jämförelse med all facklitteratur jag läst står den sig väldigt väl, av skäl som jag förklarar i min recension här. Eventuellt har jag några fler favoriter i fackboksklassen, jag återkommer när jag läst dem.

Har ni några favoriter i år, i någon eller några av klasserna?

 

Den otursförföljde Max Crumbly: Skolans hjälte # 1, av Rachel Renée Russell

Recensionsexemplar från Modernista - stort tack!
Recensionsexemplar från Modernista – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 303
Serie: Den otursförföljde Max Crumbly (del 1)
Utgivningsdatum: 2016-10-03
Formgivning: Lars Sundh
Illustrationer: Rachel Renée Russell
Förlag: Modernista
ISBN: 9789177011446
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Isabellas recension på Instagram

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Max Crumbly har precis tagit det första steget in i en ny, läskig värld: South Ridge Middle School! Det är mycket som är toppen med hans nya skola, men där finns också ett stort problem: Doug Thurston, skolans mobbare, vars nya hobby är att låsa in Max i hans skåp. Om Max bara kunde vara som hjälten i de serier han älskar – eller de som han själv ritar – och på något magiskt sätt rymma från skåpet och besegra Thurston. Problemet är att Max inte direkt har några superkrafter. Hans kusliga och nästan övermänskliga förmåga att känna doften av pizza på flera kvarters avstånd skrämmer tyvärr inga skurkar på flykten… Men Max kommer ändå att göra sitt bästa för att vara den hjälte hans skola behöver!

Så tyckte jag om boken

Nu kommer en ny serie av succéförfattarinnan Rachel Renée Russell. I den här nya serien får vi lära känna en ny person – Max Crumbly, som skall börja i åttonde klass. Historierna om Nikki (Nikkis dagbok) och Max Crumbly kommer att påverka varandra framöver.

Boken om Max Crumbly är skriven med samma driv och energi som böckerna om Nikki, och illustrationerna är lika träffsäkra och charmiga. Det är däremot inte lika många utrop, som OMG!! och Wiii!! och texten är överhuvudtaget mer återhållsam. Det är inte samma känslomässiga bergochdalbana som i Nikki-serien, de pinsamma och jobbiga händelser som drabbar Max Crumbly tar han med en betydligt större fattning än Nikki. Jag trodde inte att jag skulle kunna sakna de där utropen från Nikki, men de bidrog till bilden av ett väldigt positivt och smågalet energiknippe, vilket jag saknar i boken om den mer behärskade Max Crumbly.

Både böckerna om Nikki och om Max Crumbly handlar om deras olika missöden. Men när böckerna om Nikki fokuserar på känslor och relationer; till vänner, ovänner, förälskelser, föräldrar och syskon, är främsta fokus hos Max Crumbly på äventyr och spänning. Precis som jag sagt om tidigare böcker av Rachel Renée Russell, borde boken om Max Crumbly sättas i händerna på barn man vill skall upptäcka lusten att läsa. Kombinationen barnbok och serietidning är genialisk.

Recension: Flickan och skammen, av Katarina Wennstam

wennstam

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 251 (inklusive källförteckning)
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789100166632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, en flicka som tar plats kan snabbt stämplas som hora eller slampa. Inget är effektivare för att oskadliggöra en kvinna. Flickan och skammen är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, skriven i samma anda som de banbrytande böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.


Så tyckte jag om boken

Katarina Wennstam har varit en av de viktigaste och starkaste rösterna i samhällsdebatten under 2000-talet, då hon alltid stått på de utsatta flickornas och kvinnornas sida. När boken Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt kom år 2002, blev den ett starkt och viktigt inlägg i debatten om mäns våld mot kvinnor. Boken blev bland annat nominerad till Augustpriset. Ämnet för Katarina Wennstams senaste bok, Flickan och skammen, är numera både välkänt och omdiskuterat och jag känner igen de flesta av författarens resonemang kring skuldbeläggande av flickor och kvinnor i sådana situationer som beskrivs i boken. Därför hade jag önskat ett snävare fokus och att författaren istället analyserat ett avgränsat material mer på djupet, och resonerat och dragit slutsatser utifrån det. Jag hade exempelvis velat veta mer om vilka likheter och skillnader författaren uppfattat i intervjuerna hon gjort med utsatta flickor och kvinnor. Jag hade också önskat att författaren begränsat sig till att beskriva situationen inom ett avgränsat område, såsom Sverige, och en begränsad tidsperiod, förslagsvis de senaste tio åren, ur aktualitetshänseende.

Boken ger ett spretigt intryck då författaren hänvisar till dels sina egna upplevelser, dels de intervjuer hon gjort, dels till fall kända från media. Författaren drar slutsatser från bland annat O.J. Simpsonrättegången år 1995, då en kvinnlig åklagare i målet hängdes ut i pressen med uppletade toplessbilder i syfte att försämra hennes trovärdighet. Vi får bland annat också läsa om hur nobelpristagaren Marie Curie var nära att gå miste om nobelpriset i kemi år 1911 på grund av sin otrohetshistoria med en kollega. Författaren redogör för en avhandling som skildrar hur kvinnor av olika skäl pekades ut som horor fortfarande på 1800-talet. Hon redogör för hur kvinnor straffades för otrohet på 1400-talet. Hon nämner hur kvinnor trakasserades efter andra världskrigets slut för att ha fått barn med män från motståndarsidan. Hon berättar om ett fall i Ohio, USA, år 1989 då bygden slöt upp kring två sjuttonåriga killar som dömdes för våldtäkt av en jämnårig flicka, och inte kring offret, den våldtagna flickan. Boken innehåller också en kortare redogörelse för kvinnlig omskärelse, och för ett bröllop där författaren var gäst och där hon uppmärksammade hur olika talen var till brudgummen och bruden, där alla mer eller mindre låtsades att bruden var oskuld, medan motsatsen gällde brudgummen. Hon går igenom olika begrepp som brukar användas som skällsord riktade mot kvinnor, såsom hora, luder, subba, slyna. Sammantaget blir resultatet för litet om för mycket.

Mitt intryck av Flickan och skammen är att Katarina Wennstam med den här boken slår in redan öppna dörrar. Vi är många som redan är övertygade, och lika frustrerade som författaren över den ojämlika och orättvisa situationen för flickor och kvinnor i förhållande till pojkar och män. För de andra, de som uppenbarligen har andra värderingar än vi, tvivlar jag på att den här boken kommer att göra skillnad. Jag hade som sagt önskat en redogörelse baserad på ett väl avgränsat material och en begränsad tidsrymd, där materialet analyserats på djupet och där hänvisningar gjorts till relevanta källor. Nu har boken formen av ett debattinlägg, och som sådant är jag tveksam till om det övertygar några andra än oss som redan är övertygade.

Det jag ser som bokens största fördel, är att den belyser många olika områden där det krävs mer forskning. Jag skulle exempelvis vilja veta om domstolarna resonerar annorlunda nu, jämfört med för tio år sedan, i våldtäktsfall. Jag skulle vilja veta om de våldtagna flickornas och kvinnornas klädsel fortfarande anses relevant för domslutet. Jag skulle också vilja veta vad samhället gör, och vad mer som kan göras, för att förändra de seglivade värderingar och beteenden som fortfarande lever kvar.