Nomineringseventet i går var en välarrangerad tillställning. Jag kan inte tänka mig en proffsigare duo än Tara Moshizi och Daniel Sjölin som samtalsledare. De var pålästa och ställde intressanta frågor till författarna. Dessutom fick de, med ett par undantag, författarna att slappna av och våga bjuda på sig själva. Trots de allvarliga ämnen som de flesta av böckerna avhandlar, ledde diskussionerna många gånger till spontana skratt hos oss allihop.
Skönlitteratur
Facklitteratur
Barn- och ungdom
Det här är de böcker som nominerats till Augustpriset i de olika klasserna. Här kan du läsa motiveringarna från jurygrupperna till var och en av böckerna. Ett kriterium för att bli nominerad brukar vara att man som läsare skall bli berörd.
Jag undrar om det krävs att man skriver om problem och elände för att bli berörd? En av böckerna har till och med ordet elände i titeln. De nominerade böckerna handlar om ensamhet, psykologiskt mörker, våld och undergång, panikkänslor, incest, döden, klimatförändringar och naturkatastrofer, demens och flykt från krig. De enda böckerna som ger intryck av, jag har inte läst dem än, att vara positiva till sin natur, är Gutenberggalaxens nova och barnböckerna Oj, en polis och Djur som ingen sett utom vi.
Det gick ett lättat, jag tolkar det så, sus genom publiken när Elisabeth Åsbrinks bok 1947 nämndes som en av de nominerade fackböckerna. Tyvärr var inte Elisabeth Åsbrink på plats i Kulturhuset, så jag kunde inte ställa några frågor till henne, men på torsdag kommer ett inlägg här i bloggen, missa inte det! Min recension av 1947 finns här.
Det skall bli väldigt spännande att läsa även de andra fem böckerna i fackbokskategorin. Allihop avhandlar ämnen som jag är intresserad av. Nina Burton kunde verkligen göra reklam för sin bok, så jag som varit litet skeptisk till den, är nu omvänd. Hon liknande den medierevolution som hände under renässansen (sent 1400-tal fram till ungefär år 1600) med vår egen tid. Då, precis som nu, var medmänsklighet en viktig fråga liksom samtal över åsiktsgränserna. När boken beskrivs på det sättet låter den både spännande och läsvärd! Recensioner av samtliga fackböcker kommer i bloggen framöver.
Foto från Augustprisets Instagramsida
Ni får inte heller missa de nominerade till Lilla Augustpriset. I år skickades det in 632 bidrag, varav följande nominerats:
Perspektiv – en rymdsaga om Medelhavet, Henning Bollmark, Uppsala
Nedräkning, Sanna Fagerström, Uppsala
Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner, Smilla Luuk, Stockholm
Då rallarrosen blommar, Sigrid Nikka, Höllviken
Samklang, Matilda Stjernqvist, Ryssby
Jag är 20 år och har OCD, Gabriel Zetterström, Lidingö
Alla de nominerade bidragen till Lilla Augustpriset kan man läsa här. Fram till och med den 21 november kan den som vill rösta på sitt favoritbidrag, så var med och påverka! Enligt Lilla Augustprisets jury är gemensamma nämnare för årets nominerade en lek med olika genres, inklusive romance och sci-fi, samt berättarglädje.
Medverkande: Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström.
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Moa Schulman och Sepidar Hosseini
Förlag: Atlas
ISBN: 9789173895378
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida
Vad är bildning? Vad borde det vara? Vem är det som ska bildas, och vem är det som ska bilda? Har synen på bildning förändrats? Och hur ser vi på bildning i framtiden? Nio författare vänder och vrider på bildningsbegreppet i var sin personligt hållen text. Här diskuteras det historiska perspektivet, men blicken är riktad mot samtiden och inte minst mot framtiden. Bildning – då, nu, sen vill väcka liv i frågan om vad bildning kan betyda för individen och för samhället i Sverige.
Så tyckte jag om boken
Nu diskuteras begreppet ”bildning” igen. Ämnet kan många gånger vara känsligt, eftersom bildningsidealet anses vara hierarkiskt och förknippat med makt. Tidigare var bildning något som var förunnat bara en begränsad del av befolkningen, den del som hade makten. Numera är bildning, åtminstone i teorin, möjlig för vem som helst.
Vem är egentligen bildad i dagens Sverige? Enligt den här antologin är det i alla fall inte den som kan rabbla årtal eller kända filosofer. Bildad anses man inte heller vara enbart därför att man läst viss litteratur. Ebba Witt-Brattström menar att bildning tvärtom avslöjas genom det du inte läser. Att begränsa sig till viss litteratur och välja bort annan, tyder på en mindre grad av bildning eftersom du gör dig oemottaglig för olika perspektiv och synvinklar. I bildningsbegreppet anses kunskap ingå, men inte själva kunskapsinlärningen, utan det som händer i nästa steg, nämligen att sätta in kunskapen i ett större sammanhang, att se samband. För att lyckas med det krävs ett kritiskt och reflekterande synsätt, att ifrågasätta vad som är rimligt och att vara nyanserad.
Magnus Bremmer lyfter fram en viktig fråga i sin text, nämligen ”faktaresistens” hos delar av befolkningen. ”Faktaresistens” ingår i nyordslistan för i år och innebär ett förhållningssätt där man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, utan istället grundar sin uppfattning på exempelvis konspirationsteorier eller det som man instinktivt tycker låter trovärdigt, utan att ta reda på fakta. Personligen uppfattar jag just faktaresistens som ett stort hot, kanske det största just nu, mot bildning. I det enorma nyhetsflödet vi numera har tillgång till är risken antagligen större än någonsin att man lyssnar på förenklade lösningar av problem som i själva verket kräver väl underbyggd forskning. Man väljer att generalisera. Proffstyckare med simplifierade slutsatser får dessutom stort utrymme i media, därför att de oftast har en mer slagkraftig framtoning än till exempel forskare, som i regel är mer nyanserade och ser problemen som mer komplexa och ur olika perspektiv. I valet mellan en enkel och en mer mångfasetterad synpunkt, väljer många det första alternativet för att, som Ola Larsmo skriver, hålla nästan över ytan i informationsflödet.
Många av de medverkande i antologin Bildning: Då-Nu-Sen, lyfter fram bildning som liktydigt med något positivt. Det finns dock negativa sidor av att vara bildad, vilket Ola Larsmo lyfter fram. Nämligen bildning som en anledning till uteslutning ur gemenskapen. Den så kallade jantelagen, ”du skall inte tro att du är något eller att du kan lära oss något”, är tankar som många som vuxit upp i arbetarklassmiljöer har fått stå emot. ”Den som tillägnar sig bildning kommer att förändras; det hörs på ordet. Då kommer också livet att bli annorlunda, och förändring är farligt.” Kristina Sandberg nämner också rädslan för utanförskap i och med ökande bildning:
Hur det både fanns en berusande känsla av att kunskap och böcker kunde leda mig vart som helst, att det var en oändlig tillgång – men också en oro att tänkandet och läsandet skulle ta mig alltför långt bort från klasskompisar, och andra människor i min närhet. Även om jag ville vara djup, så var det skrämmande med ensamhet i läsandet.
Det här är en både läsvärd och tänkvärd antologi som jag önskar når ut till många.
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2016-10-05
Formgivning: Exit Design
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100167080
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Linn Ullmann, dotter till filmlegendarerna Liv Ullmann och Ingmar Bergman, planerade att skriva en bok om åldrandet tillsammans med sin far. Den boken hann de inte skriva innan Ingmar Bergman gick bort. Istället skrev Linn Ullman ”De oroliga”, som hon själv anser är en bok om att åldras och vad som är glömska och minnen. Själv ser jag boken som en uppgörelse, ett sätt att försonas med barndomen, utifrån författarens eget perspektiv. Det är Linn Ullmanns minnen av relationerna med sina respektive föräldrar och med sin man och sina barn som utgör ramverket för boken. ”De oroliga” är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016, i konkurrens med bland andra ett av de svenska bidragen, Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Den 1 november får vi veta vem som tilldelades priset.
Berättelsen berörde och startade många funderingar hos mig under tiden jag läste. Den är självklart intressant, därför att personerna som den handlar om haft ett så stort inflytande på kulturlivet i västvärlden. Det är intressant att läsa om hur framstående personer som Ingmar Bergman och Liv Ullmann har tänkt och fungerat i sitt vardagsliv. Hur man kombinerar familjeliv med en brinnande passion för sitt arbete. Det är uppenbart att den komplicerade och på många sätt otrygga uppväxten med två karriärister som föräldrar, som båda två satte arbetet främst, har satt djupa spår hos författaren. Linn Ullmann ville bli vuxen så fort som möjligt, hon tyckte inte om att vara barn, vilket är helt förståeligt, med tanke på att hon som barn var utlämnad till två personer som inte var mogna uppgiften att vara föräldrar. Som under månadsvisa perioder överlämnade ansvaret för barnets uppväxt till barnets mormor eller till barnflickor, medan föräldrarna arbetade på annan ort. Ur det perspektivet hoppas jag att Linn Ullmanns skildring av sin barndom kan ge en tankeställare om att barn behöver sina föräldrar närvarande. Linn Ullmann är 50 år, och har uppenbarligen fortfarande behov av att bearbeta sin uppväxt, det säger en del.
Många, många händelser som beskrivs i boken gör mig både ledsen och upprörd. Som att Linn Ullmann varje sommar skickades med två resväskor till Fårö, där hon tillbringade en månad tillsammans med sin far, som hon aldrig träffade under resten av året. En far som inte begrep sig på barn och som bokade tid i sin almanacka för så kallade ”sittningar”, då Linn Ullmann och han själv skulle samtala med varandra. Det gick inte alltid så bra. När författaren som liten flicka nämnde att hon önskade sig en viss stol, funderade fadern intresserat på hennes kommentar, frågade sedan om det var en metafor för något annat, och blev besviken när hon verkligen bara menat en helt vanlig stol och ingenting mer abstrakt och större än så. En far som tilltalade sin dotter i tredje person; Hur mår min dotter i dag? En far som tyckte att den då vuxna dottern skulle tala norska istället för svenska, därför att hon som vuxen borde tala med en mindre ljus och flickaktig röst, det ansåg han vara mer klädsamt.
Titeln på boken syftar på hur både föräldrarna och författaren själv styrts av känslor av oro och tvångstankar. Till viss del kunde fadern styra sin oro genom ett enormt kontrollbehov. Allt skulle ske punktligt, på bestämda tider. Han var alltid orolig över att flickan skulle bli förkyld, och därmed smitta honom själv. Oro präglade även modern:
Flickans kärlek var mer än modern klarade av. Att få barn var mer komplicerat än modern hade föreställt sig. Armar och ben och stora tänder och oljud. Hon tyckte bäst om när flickan sov. Min lilla fina flicka. Men när alla var vakna blev det för mycket. Klängiga jänta. Klängiga kärlek. Det var som om flickan ville in i henne igen. Modern ville aldrig erkänna att klängigheten gick henne på nerverna, hon var själv så full av förtvivlad längtan – av frågor om vem hon ville vara och vem hon var och vad kärlek var och borde vara.
Berättelsen flödar lika fritt som minnen och tankar brukar göra. Det går än hit och än dit, ibland utan synbart samband. Oftast ger det berättelsen en suggestiv framtoning, vilket stämmer väl överens med innehållet. Ibland blir det dock litet för mycket, särskilt när författaren kommer in på händelser som varken bidrar till att föra berättelsen framåt eller att ge den ytterligare djup. Berättelsen hade inte förlorat på att kortas ned.
Som jag skrev inledningsvis, ser jag ”De oroliga” som ett sätt att bearbeta och försöka förstå en både kärleksfull och samtidigt kärleksfattig uppväxt. Jag tycker att författarens egen formulering sammanfattar innehållet och syftet med boken: Egentligen tror jag att jag har sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem. Det är inte alltid enkelt att bli medveten om sanningen, och många gånger tar det tid att inse det man faktiskt vet. Men utifrån det Linn Ullmann skriver i sin bok, får jag som läsare uppfattningen att föräldrarna verkligen älskade sin dotter, men de hade fullt upp med att fokusera på sig själva, sina karriärer och sina personliga demoner, som både fadern och modern kämpade med.
Sammanfattningsvis får jag hoppas att jag inte hamnar på Linn Ullmanns omtalade svarta lista, om hon mot förmodan skulle läsa den här recensionen. För fyra – fem år sedan hörde jag en intervju med Linn Ullmann hos Skavlan, då hon berättade att hon behållit sin fars svarta anteckningsböcker med listor över människor som aldrig skulle förlåtas. Vissa namn var dessutom skrivna upp och ned. Sådana listor har Linn Ullmann fortsatt att skriva. Litet knepigt, men boken ”De oroliga” bidrar med en bakgrundsförståelse till både det och en hel del annat. En på många sätt tänkvärd bok som jag kan rekommendera att läsa.
Just nu - Just här 