Det är en nästan helt vanlig fredag. Katharina hanterar som vanligt vardagen med sjuttonårige Alex och elvaåriga Helli. Helli som är impulsstyrd och överaktiv och som skapar turbulens både hemma, i skolan och med vänner. Efter ett ursäktande samtal med skolans rektor, efter att Helli återigen varit nära att bli relegerad, skjutsar hon Helli vidare till ridlektionen, som inte börjar särskilt bra och som kanske blir den sista för Helli på just den här ridskolan. Mitt i kaoset, efter en olycka hos grannarna och en torktumlare som börjar brinna, ser Katharina till att hinna ringa sin syster, och hon hinner med en snabb kopp te med sin sons flickvän i Barbieformat.
Allt är nästan som vanligt, förutom att Katharinas veckopendlande man, Costas, har meddelat att han på grund av arbetssituationen inte kan komma hem den här helgen. Och att Katharina upptäckt något i bröstet.
Jag tror att det här är en bok som framförallt kommer att nå fram till och beröra oss som står mitt i livet, som har haft drömmar och planer och som har hunnit göra en mängd olika val som nu kan utvärderas. Med halva livet bakom sig och förhoppningsvis lika mycket framför sig är det naturligt att ställa de stora frågorna. Om livet blev som vi ville. Om våra drömmar och planer blivit uppfyllda.
Jag kände igen mig i väldigt mycket i den här berättelsen. Någon slags talang för det vetenskapligt utredande, doktorandtjänsten, en man som gör sig oumbärlig på sin arbetsplats och hur familjelivet med grannar, släktingar, vänner och barn plötsligt blir ditt ansvarsområde. Din yrkesmässiga potential får stå tillbaka för din vilja och förmåga att ta hand om familjen och vardagen, och plötsligt inser du att åren har runnit iväg och att det inte är någon mening med att hålla kvar vid några falska förhoppningar om att en dag faktiskt kunna åstadkomma något som kan få betydelse för andra utanför familjen. Och just som du kommit till den insikten upptäcker du att något ovälkommet växer i bröstet.
En nästan perfekt dag är en trovärdig och insiktsfull skildring som skulle ha kunnat vara väldigt tung att ta till sig, men som lättas upp genom en hel del galghumor och dråpliga situationer. Berättelsen är inte alls sentimental. Här finns inga crescendon i texten som bygger upp stämningen och som genom sådana tekniker får dig att känna det som författaren vill. Tvärtom får händelser och tankar i Katharinas liv, nu och då hon tänker tillbaka på hur allt blev som det blev, tala för sig själva. Författaren lämnar över till läsarna att ta till sig berättelsen utifrån sina egna förutsättningar.
Betyg: 4/5
Antal sidor: 268
Utgivningsdatum: 2019-05-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: Sieh mich an
Översättare: Sofia Lindelöf
Formgivning: Eva Lindeberg
ISBN: 9789100174439
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris
Harmonisk, obekymrad och nöjd. Så har jag känt mig under hela helgen när vi varit på musikfestivalen Lollapaloozapå Gärdet i Stockholm. Så välordnat av arrangörerna och av artisterna och av alla som deltog på olika sätt på festivalen, så oväntat god mat, så rent och snyggt, så fint uppträdande av festivaldeltagarna och helt magisk stämning!
Sol och Jackie vid entrén in till festivalområdet
Vi gav Bella och Jackie biljetter i julklapp, och köpte till oss också eftersom vi tyckte att de fortfarande är för unga för att vara på en musikfestival själva. Men jag får nog tänka om. Dels var det här en festival där alla i familjen kunde njuta av sina favoritartister, det fanns något för alla, dels var det nolltolerans på alkohol och droger inne på festivalområdet, så tjejerna hade nog klarat sig utmärkt på egen hand. Jag såg bara tre personer som leddes ut, och de uppträdde inte ens störigt eller våldsamt. Det var stenhård bevakning även under konserterna och väldigt många vakter och festivalpersonal på området. En stor eloge till arrangörerna som verkligen kan känna att de lyckats.
70 artister uppträdde på de fyra scenerna under tre dagar. Jag fastnade helt för Laleh, hennes uppträdande var oförglömligt. Härfinns festivalens samtliga artister.
Jag hade väntat mig korv med bröd i en kiosk, eller i alla fall något enklare att äta. Men här fanns ju riktigt genomtänkt och god mat! Vid lunchtid var det ganska lugnt som ni kan se på bilderna. Vi åt högrevsburgare med guacamole och picklad rödlök, och poké bowl med svart ris, edamamebönor, shiitakesvamp och en hel del mer.
Överallt fanns Fogarollibilarmed baristas som serverade otroligt gott kaffe. Deras cappucchino var ren njutning att sitta i gräset och dricka, och ibland köpte jag till biscotti, de italienska kakorna.
Gyldene Freden från Stockholm var där med ett stort tält där de förmodligen hade skapat den finaste inredningen och vackraste dukningen någonsin på en musikfestival. Och maten sedan. Så god! De serverade smårätter av sina klassiska rätter, svensk husmanskost.
Vi åt isterband, blodpudding, råraka och strömming.
Och tro det eller ej, men jag drack öl. Inte min grej riktigt. Öl och vin kunde man köpa och dricka inom områden som hade artonårsgräns, och det fanns 30 ölsorter att välja på.
Ser ni så fint dukat! Jag ville hem och plocka in vilda blommor från åkerkanterna och sätta i vaser överallt hemma.
Här hamnade jag av en slump när jag skulle vänta på tjejerna som lyssnade på Mares vid en annan scen. Och då kände jag ju igen låten, och artisten. Måste lyssna mer på honom också. Det var en av alla positiva upplevelser, att sitta i gräset och spontanlyssna och upptäcka att man gillar det man hör och vill höra mer.
Jag hade inte trott att jag skulle svepas med så helt och hållet av musiken och stämningen, men det gjorde jag. Bara en orutinerad festivalbesökare tar med sig en bok att läsa… Den följde inte med dag två och tre.
Ibland var det ingen folkstorm till artisterna, men så snart de började spela fylldes det upp. Här sitter Jackie, Sol och Bella och väntar på Mares. Sedan kom Hov1 på scenen bredvid, och då blev det betydligt större tryck. Jag har aldrig upplevt tjejer som gråter för att de är så starstruck, men nu har jag upplevt det också. Jackie fick ögonkontakt med en av killarna i bandet och när han formade händerna som ett hjärta mot henne blev hon så glad att hon grät. Jag tror i alla fall att det var anledningen. Men jag blev också rörd ibland, musiken och stämningen lockar fram och förstärker alla känslor.
En halvtimme innan Bellas favorit, Billie Eilish, kom in på scenen grät redan Bella. Sedan grät hon sig igenom hela konserten. Ett par långa killar stod framför oss och jag knackade den ena killen på armen för att be honom sänka sin arm så att Bella skulle se bättre. Först såg han skitsur ut, men när jag pekade på Bella med tårarna rinnande och förklarade att hon inte såg något, blev han så mild i blicken att jag blev helt rörd. Han erbjöd sig att lyfta upp henne på sina axlar – så fint! Så var stämningen under hela festivalen. Varm och omtänksam.
Det fanns företag på platsen som erbjöd sina medlemmar och andra olika förmåner. Här blev Jackie och Sol glittersminkade. Och hos HM fick de håret flätat.Graffitimålare fanns på plats och målade på stora containers.
Vi var tveksamma till om vi skulle våga låta tjejerna avsluta dagen i det stora tältet där Alan Walker uppträdde under en timme fram till midnatt när festivalen stängde. Men med tanke på hur hög säkerheten varit överallt och hela tiden på festivalen så beslutade vi oss för att ge det en chans. Och hjälp vilken stämning!
Efter ett tag började jag fundera på om det var det här som var att ha en femtioårskris, men efter en halvtimme började jag ledsna litet på att det inte hände så mycket, och insåg att jag nog är en ganska normal femtioåring i alla fall :))
En av mina favoritlåtar som jag nästan lyssnat sönder, det var så kul att få uppleva den så här!
Så här magiskt såg det ut när festivalen stängde på kvällarna och vi gick till hotellet en natt och till bilen den andra natten. Nästa år tror jag att vi bokar hotell båda nätterna. Så skönt att bara gå några minuter och så är man framme.
Det känns litet tomt och märkligt när festivalen är slut och det är vardag igen. Men jag blev så glad när jag såg att Stockholm får arrangera Lollapaloozanästa år igen! Något att verkligen se fram mot! Jag hade absolut inte räknat med att det här skulle passa mig, men som sagt, stämningen var magisk och allt så välarrangerat med musikälskande, trevliga människor, så nästa års festival är ett måste.
För två år sedan läste jag Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Det var en av de där oförglömliga och sällsynta berättelserna som man antagligen kommer att bära med sig resten av livet.
Författarens nya roman baseras också på verkliga händelser, och precis som i Den tyska flickan består romanen av två parallella berättelser, den ena utspelar sig under andra världskriget, den andra i nutid.
Just nu - Just här 