Det passar mig väldigt bra att arbeta hemma. Det spar tid att inte behöva se proper ut om jag inte själv har lust, och man jobbar precis lika bra i träningskläder och oborstat hår.
Då och då blir jag stressad över att jag inte får missa något viktigt, men just nu i den här stunden känner jag mig ganska nöjd och lugn med det jag skriver. Men nu är det dags för sen lunch tillsammans med Jackie som hostar och är hemma från skolan.
Hoppas att ni också har en solig och fin onsdag!
♥
Jag har gjort många försök att bli klar med min andra bok, men mitt fokus har varit på helt andra saker som jag dels tyckt vara mycket viktigare, dels roligare.
Framförallt förändrades mina värderingar i livet helt och hållet i och med barnen. Jag som hade tänkt att jag skulle ägna livet åt att skiva forskningsrapporter och tävla i distansritt lade det helt på hyllan när jag blev mamma. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle påverka mig. Att bli mamma till Bella och Jackie är det absolut bästa som hänt mig, det var som att hitta hem och plötsligt blev allt futtigt i förhållande till det. Men nu är de snart tonåringar båda två, då borde jag väl kunna skriva klar min bok.
En anledning till att det tar sådan tid tror jag är att jag blev litet för tillfredsställd med att ha lyckats skriva den första boken och att den fick viss uppmärksamhet. Jag hade på något sätt bevisat för mig själv att jag kunde skriva en sådan här bok. Störig inställning tycker jag nu, när jag skall ta mig tillbaka och inser hur svårt det är. Jag får skylla på att jag var så ung och naiv.
Jag tror också att jag har satt käppar i hjulen för mig själv, genom att engagera mig så mycket i så enormt många andra saker. Jag kan inte ens nöja mig med att värma fiskpinnar till middag, lagat från grunden måste det vara, vilket ju tar mer tid.
Bodil Jönsson har skrivit flera kloka böcker om tid. Hon kanske delvis har svaret, när hon skriver om ställtid. Den där tiden man mentalt behöver för att hinna avsluta en sak och ställa om sig för att ta itu med nästa. Hon menar att när man gör ”lätt-och-lagom-aktiviteter”, då behövs ingen ställtid. Dem kan man dra igång direkt.
Jag förstår precis vad hon menar med det. Det är inga problem att gå direkt från att skjutsa till aktiviteter och vidare till att läsa skönlitterära böcker, träna, skriva recensioner, hjälpa barnen med läxorna, laga mat, tvätta. Det är betydligt svårare att gå från läxläsning med barnen till att sätta sig vid datorn och direkt förstå och formulera samband mellan 1975 års välfärdspolitiska mål för det svenska samhället, Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och 2011 års grundlagsändring av svenskt minoritetsskydd.
Här fotade jag Fame, när hon låg på mitt manus vid datorn, för fem år sedan.
Fame har varit med mig när jag läste Europarådskonventioner i sängen. Jag tyckte att det borde gå lika bra att sitta i sängen och läsa som att sitta vid ett skrivbord. Det gjorde det uppenbarligen inte. För söt katt och för skön säng.
Under en period tog jag faktiskt tag i avhandlingen igen och gick igenom de avslutande 27 lådorna från Grundlagsutredningen, som först var försvunna på Riksarkivet, men som till slut kom till rätta.
Nu har jag följt upp alla utredningar som behandlat det jag skriver om, så nu borde jag snabba mig på med att bli klar med avhandlingen, innan vi faktiskt har en ny regering som kanske tillsätter en ny utredning…
Manuset ser likadant ut i dag som det gjorde på den här bilden. Nu läser jag igenom allt jag skrivit från början till slut. Litet glad blir jag faktiskt att jag inte lät avhandlingen vila när jag var i det där stadiet då allt är som ett enda trassligt garnnystan. Strukturen och i princip all forskning är trots allt gjord.
Jag måste låta bli att titta ut och distraheras av vad som finns utanför mitt arbetsrum. Det här är från förra vintern.
Nu vet ni vad jag kämpar med. Ha det fint!
Ps. För den som är intresserad kan min första bok/forskningsrapport laddas ned från Regeringskansliet – Diskrimineras invandrarföretagare i Sverige: en empirisk studie av småföretagskonkurser under 1990-talet. SOU 2003:17
♥
Skriver man vetenskapliga texter är det lätt att bli väldigt strikt och svårläst. Det är faktiskt enklare att skriva obegripligt än att skriva begripligt. Jag skall ge ett exempel längre ned i texten på hur jag själv på fullt allvar har formulerat mig.
Under en lång period av många år läste jag nästan enbart böcker och texter som hade att göra med mitt avhandlingsämne, jag tyckte inte att det fanns tid till annan läsning. Så fel det var, det inser jag efter att jag tog upp läsningen av skönlitteratur igen för några år sedan.
Att läsa skönlitteratur ger så otroligt mycket. Det är inte bara nöjesläsning och avkoppling, man inspireras och man lär sig mycket också, om allt möjligt. De senaste veckorna har jag i skönlitterära romaner läst och lärt mig en del om:
* medeltida tortyrmetoder,
* miljörättsfrågor,
* FNL och den vänsterradikala vågen 1968,
* hur man kallpratar och
* hur man anlägger en lummig och fin trädgård.
Det jag ofta tänker på när jag läser romaner, är hur de är skrivna, det vill säga själva hantverket. Jag försöker tänka på hur historien håller ihop från början till slut och hur författarna använder språket för att förmedla en viss känsla. Ibland är jag faktiskt mer intresserad av hur boken är skriven än av själva berättelsen.
När man skriver ett stort och omfattande arbete får man mängder med bonusinformation under resans gång. En hel del måste man avgränsa sig ifrån, hur svårt det än är. Jag brukar tänka på hur författare till skönlitterära romaner har gjort, om de har lyckats avgränsa sig och hålla sig till den så kallade röda tråden, eller om de har förälskat sig så mycket i formuleringar och utvikningar att boken blivit överlastad och förlorat sin skärpa.
Jag brottas just nu själv med information som jag inte kan bestämma mig för om det är viktigt för min bok, eller om det är sådan bonusinformation som skall strykas och kanske användas vid ett annat tillfälle, i en annan bok. Nämligen frågan om Sverige skall föra officiell statistik om befolkningens etniska fördelning. Väldigt intressant läsning om Sveriges ställningstagande i frågan och om Europarådets syn på saken.
Och här kommer något jag själv måste skratta åt när jag läste igenom vad jag skrivit… Jag som avskyr byråkratsvenska har formulerat en mening som består av 37 ord! Jag förstår ju nu i efterhand knappt själv vad jag menat. Innan jag redigerade texten lät det så här:
”I det första utlåtandet om Sveriges efterlevnad av ramkonventionen om nationella minoriteter rekommenderades Sverige att överväga om ytterligare initiativ kunde införas eller utvidgas för att utöka tillämpningsområdet och öka exaktheten för statistiska uppgifter om befolkningens etniska fördelning.”
Det här skrev jag innan jag kom igång med att läsa skönlitteratur igen. Nu inser jag på riktigt hur svårt det är att skriva begripligt om något som är komplicerat, men jag tycker att man har en skyldighet att göra det.
Det var det, om att skriva begripligt och att läsa skönlitteratur. Jag är nyfiken på hur ni andra skriver, oavsett vad ni skriver. Vad inspireras ni av? Tycker ni att det är svårt att få till formuleringar ni är nöjda med?
.
Ps. Om ni undrar vad den där meningen med 37 ord egentligen handlade om, så var det att Sverige hittills vägrat att följa de rekommendationer som Europarådet givit om att föra statistik om de nationella minoriteterna i landet, såsom romer och samer. Trots att det innebär att Sverige därmed inte lever upp till kraven i bindande internationella överenskommelser. En intressant men väldigt knepig fråga som jag nog inte bör utelämna i min bok.
Just nu - Just här 