Det här var Leiftras hage, där hon kunde gå bredvid de andra hästarna, men utan att komma åt att äta gräset som hon inte tålde. Jag har hämtat hem alla hennes saker till vårt eget stall nu, skurat ur hennes box och mockat ur hagen.
Nu när hon inte finns längre, inser jag hur van jag är att alltid ha henne i tankarna. Jag tänker fortfarande att det är dags att cykla och ge henne hö när klockan är 6.30, 12, 16 och 21 varje dag. Och nu när det har regnat så mycket har jag tänkt att hon kanske behöver komma in och torka eller kanske ha regntäcke de kyligare timmarna på dygnet.
Jag försöker intala mig att det är ganska skönt att inte behöva oroa mig för henne, att inte behöva gå upp tidigt varje morgon, vardag som helg, för att ge henne mat, och att det väl snart kommer att märkas ekonomiskt när jag inte lägger ut tusentals kronor på foder, skoning och veterinärer. Men nej, det finns ingenting positivt i detta. Den här sorgen är ihärdig.
Vi kämpade länge, men till slut gick det inte längre… Jag kunde inte hjälpa dig och jag är så ledsen för det. Du var så vänlig och nyfiken och du litade helt på mig och jag på dig. Jag kommer inte bli densamma igen.
Din sista dag gick vi tillsammans hem till hagen där du föddes och du fick beta hur mycket gräs du ville. Du skulle inte hinna uppleva smärtan när du blev sjuk av gräset som du inte tålde. Du förstod inte vad som skulle hända. Jag hade försökt förbereda mig, men det går inte att värja sig när det händer. För chocken. För sorgen och smärtan. Att känna sig alldeles bortdomnad i kroppen. Att vara här, men ändå inte. Men jag är glad att jag inte svek dig, att jag fanns vid din sida när du tog ditt sista andetag. Du och jag Leiftra, för alltid.
Längs med granarna längst bort i bilden kör vi till och från skolan varje dag. Så här fint var det på väg hem en dag förra veckan
Än så länge går tjejerna i skolan, men allt tyder på att de kommer att studera på distans, alltså hemifrån, från och med måndag. Det kommer nog att skapa stora problem för många familjer. Inte bara när det gäller själva studierna, utan även socialt. Att inte få träffa sina kompisar varje dag i skolan.
Jag arbetar vidare med min egen bok. Jag har verkligen grävt ned mig i teoretiska resonemang. Ibland har jag tänkt att jag nog grävt ned mig för djupt, men nu börjar jag få ordning på alla trådar och känner mig övertygad om att det här kommer att bli bra. Men jag vet å andra sidan hur det är. Det är verkligen en bergochdalbana att skriva. Man hinner knappt känna sig litet smart förrän man inser att man måste skriva om alltihop ;) Och så där håller det på. Utmattande är en underdrift. Men jag är så glad att jag får ägna mig åt något av det jag älskar mest; utreda, analysera och skriva.
Något annat jag gillar är att rida, och nu har Leiftra varit hel och fräsch ganska länge. Hoppas, hoppas att det håller i sig. I går hade jag sällskap av de här två på en låååångtur i skogen, över stock och sten, bokstavligen… Den här bilden tog jag precis innan jag och Leiftra skulle ta oss över diket, utan att fastna mellan grenarna eller hamna i diket. Det var extremt lerigt i skogen, och jag är så rädd om min häst, så jag gick mest bredvid, det var jobbigt nog ändå för henne. 14000 steg visade appen på telefonen, och det kändes i benen efteråt.
Jag tycker att det syns på ögonen hur trött jag var efter 1,5 timmars promenad i sankmark. Kläderna satt som klistrade på kroppen, jag var helt genomsvettig. I collaget här ovanför är jag på gymmet på en av bilderna, men det var nog sista gången på ett tag, nu kommer jag att träna hemma istället. Och promenader med Leiftra är ju också bra träning :)
Bor man på landet, med tre mil tur och retur till närmaste livsmedelsbutik, så storhandlar man nog oftast, åtminstone gör jag det. Det går inte att svänga förbi butiken och handla varje dag. Och man åker inte gärna tre mil för att komplettera med någon enstaka sak som fattas heller, så det gäller att ha en bra bredd på livsmedel hemma.
Vi har oftast ganska fullt i frysen och skafferiet, och fyller på vartefter det minskar. Här hade jag hämtat ut förbeställda livsmedel till både oss och mina föräldrar. Väldigt smidigt att beställa online och sedan hämta ut färdigpackade kassar. En del var slutsålt, så det man läser om att bunkra stämmer tydligen även här på landsorten. Hur det var med wc-papper vet jag inte, det beställde varken mamma och pappa eller jag, men däremot var jäst slutsålt. Och jag har sett att ett av mina gamla inlägg om att baka surdegsbröd har blivit mycket läst de senaste dagarna, så i coronatider verkar bakning hamna högt på att-göra-listan.
När Bella och Jackie blev klippta, passade jag på att läsa den här boken. Om den unge Dorian, som väljer att offra sin själ för evig ungdom. En berättelse om bland annat sociala samspel och fåfängans pris. Den är en av de fyra böcker jag skall läsa innan jag läser Mats Strandbergs och Jenny Jägerfelds nyutkomna roman, Monster i terapi.
Men vad märkligt det har blivit med synen på ungdom. Vissa tycker att det är förolämpande att räknas till gruppen 70+ Ni kanske har läst Karin Thunbergs krönikai SvD? I många andra kulturer är det fint att vara gammal, eftersom det betyder att man har erfarenhet och förhoppningsvis blivit klok och till och med vis. Att man blir mindre motståndskraftig med åren tycker jag att jag började märka redan vid 40.
Men nu skall jag fortsätta läsa Som pesten.
Hoppas ni mår bra och inte oroar er för mycket för er egen, familjens och vännernas hälsa, ekonomin och framtiden. Det är oroligt, men ändå väldigt mycket att glädja sig åt. Så försöker jag tänka. En dag i taget.
Det här var Leiftras hage, där hon kunde gå bredvid de andra hästarna, men utan att komma åt att äta gräset som hon inte tålde. Jag har hämtat hem alla hennes saker till vårt eget stall nu, skurat ur hennes box och mockat ur hagen.
Just nu - Just här 