Golfbanelunch med utsikt över vidderna

De nya krögaren på Johannesbergs golfrestaurang får klart godkänt. Brödet är färskt och smakrikt (det är verkligen inte alltid som bröd faktiskt smakar något alls) och den lilla salladsskålen överraskar positivt varje gång.

Det är så trist att serveras sallad, gurka och tomat, gång på gång på gång på gång… Här får man olika varianter med olika smaker. I dag var det strimlad rödkål, strimlade morötter, skivade rädisor och solrosfrön med (tror jag) vinägrettdressing. Väldigt gott! Jag berättade vad jag tyckte för servitören, och han skulle hälsa personalen i köket. Hoppas vi är flera som uppskattar litet mer kreativ sallad än salladsblad, gurka och tomat, så att de vågar fortsätta i samma anda.

Patrik åt sin favorithusmansrätt; raggmunkar med stekt fläsk och lingon, och jag som äter antiinflammatoriskt valde det vegetariska alternativet; varm grönkålssallad med quinoa. Salladen var väldigt god och krämig, och var dressad med litet balsamvinäger. Jag måste prova att laga något liknande hemma.

Väldigt lyxigt för mig som på landet, att ha så nära till en bra lunchrestaurang när man är trött på sin egenlagade mat. Och nu fick jag ju inspiration till vad jag kan laga av all grönkål jag odlat.

Ps. Om ni undrar var mina bokinlägg är – de är på gång! Flera recensioner är på gång, och inlägg om nya böcker som landat här hos mig. Och vad jag hann läsa i sommar, och vad jag tänker läsa i höst.

Roadtrip ensam till Kiruna – hiss eller diss?

Det här var ju så gott! Strömming med potatismos och lingon. Jag gillar när salladen är något annat än just salladsblad, gurka och tomat. I dag fick vi den serverad i de här små skålarna på fot, med strimlad morot, ruccola, spenat, kikärtor och en syrlig och god dressing där jag kunde urskilja citron.

Vi träffade Ewa och Rolf, och fick höra mer om deras resa genom norra Sverige, nästan ända upp till Arvidsjaur. Extra spännande för mig, eftersom jag vill bila upp till Kiruna. Genom inlandet och tillbaka ned längs östkusten. Utan avstickare blir det 266 mil. Vi har åkt MC ned från Haparanda längs östkusten, men jag har aldrig sett det norrländska inlandet, och jag är så nyfiken på att se åtminstone delar av Sápmi, det område som omfattar samernas historiska bosättningsområde.

Som boende här i Stockholmstrakten undrar man ju om vägarna i Norrland är oändliga utan bebyggelse och med tät skog? Var måste man börja vara beredd på att renar kan kliva ut på vägen? Hur är kvaliteten på vägarna? Och framförallt, vad bör man inte missa?

Jag får inte med mig familjen, så nu funderar jag allvarligt på att köra ensam till Kiruna och tillbaka. Klarar en social person som jag att vara tyst och ensam så många dagar som det skulle ta?

Lunch med utsikt över grannskapet

I dag var det premiär för nya krögaren på Johannesbergs golfrestaurang, samma som tagit över driften av Johannesbergs slott. Riktigt trevlig personal! Och maten var så god som den ser ut; pannbiff i modell wallenbergare, gräddig löksås med färskpotatis och pressgurka.

Färskt bröd till, och kaffe med kaka om man ville. Kakan avstod jag, eftersom jag äter antiinflammatoriskt för att kunna utvärdera tre böcker som jag skall recensera. Vad som menas med att äta antiinflammatoriskt kommer jag att berätta mer om i recensionerna, det blir tre stycken. Inom kort.

Nästa gång skall jag fota maten med vinkel litet mer västerut, så ser ni var vi bor. Om inte förr, så blir det nog på onsdag, då är det på menyn något jag har längtat efter den senaste tiden; dijonstekt strömming med potatispuré, lingon & brynt smör.